Anna Johansson är medlem i FMS Stockholm och student i statskunskap och historia vid The London School of Economics. Här reflekterar hon över lärdomarna från FMSF:s senaste studieresa till Bryssel, som genomfördes 10-12 december i år.
För politiknörden är Bryssel en bubbla. Mindre våfflor och pommes frites, mer blåa flaggor, gyllene stjärnor, och Ursula von der Leyen.
Till skillnad från resten av FMSF-gruppen påbörjade jag min resa mot Europas hjärta från London. På två ynka timmar kunde jag ta mig genom tunneln och vara framme i en helt annan verklighet. En verklighet som inte baserades på den heta valdebatten i Storbritannien, utan som omfamnade EU med värme. Samtidigt som mina brittiska vänner frenetiskt laddade upp valmanifest på sociala medier, vandrade FMSF-gruppen från lobbyister till EU-parlamentariker för att förstå sig på EUs faktiska politik. Med andra ord, en stor kontrast till den rådande osäkerheten hemma i London angående den svartvita exit-debatten.
Mitt Eurostar-tåg anlände till Bryssel på tisdagen kl 21. Trots tågstrejk i Frankrike kunde jag boka om från morgonen till kvällen. Jag hoppade snabbt in i en taxi och åkte mot gruppen som satt och åt middag. I en in medias res, befann jag mig plötsligt på en mysig restaurang i Bryssels stadskärna med den moderata Europaparlamentarikern Jörgen Warborn. Sorgligt nog hade jag missat dagens aktiviteter hos Svenskt Näringsliv, SAAB, samt Wilfrieds Martens Centre for European Studies. Gruppen på cirka 30 personer som hade rest på morgonen från Göteborg, Köpenhamn, och Stockholm verkade däremot nöjda. En händelserik dag för dem, en bitter tågstrejk för mig.
»I en mer humoristisk ton var det även intressant att få en bättre förståelse för sociala nätverk i den bottenlösa EU-brunnen.«
Dag två av tre inleddes med ett något oväntat energisprudlande föredrag av Amanda Bengtzboe som arbetar som självdefinierad ”lobbyist” på Volvo. Diskussionen belyste funktionen av lobbyister i EU-maskinen och vikten av expertis för att utveckla fungerande policy. I den pågående debatten om the (New) Green Deal, som föreslagits av kommissionen, är det viktigt att prioritera rationalitet över sentimentalitet. Med andra ord är det till exempel problematiskt att trycka på för eldrivna fordon samtidigt som det saknas infrastruktur i form av stolpar eller laddare. Likväl är EU ett pussel av olika medlemsstater som har diverse utmaningar och möjligheter för att tillämpa olika direktiv. Samtidigt som lobbyister ibland ses som drivna av egenintressen är det viktigt att illustrera vikten av marknadens expertis. I en mer humoristisk ton var det även intressant att få en bättre förståelse för sociala nätverk i den bottenlösa EU-brunnen.
Med bestämda steg rörde FMSF-gruppen sig vidare från Rue du Luxembourg mot EU-parlamentet. Med den traditionella bilden framför parlamentet tagen, lyssnade vi på det halvfranska och halvengelska talet om den så kallade nya gröna given av kommissionsordförande von der Leyen. Trots att innehållet i talet inte var nytt, med fokus på tunga klimatfrågor, kändes det mäktigt att höra framförandet live. I hörlurarna som låg prydligt på varje stol på åhörarläktaren översattes talet till 24 språk löpande.
I en sal en våning upp gavs gruppen sedan en koncis infopresentation om EU. Svart på vitt stack orden ”förenade i mångfald” ut. Likt ”an ever closer union” framstod mottot surrealistiskt i kontrast till flödet i mina sociala medier. Kort sagt är det lätt att prata om en Bryssel-bubbla. Det faktiska samarbetet mellan myriaden av institutioner som rådet, kommissionen, och parlamentet, är långt ifrån enkelt. Jag påmindes av introduktionen till min EU-policykurs som jag för närvarande läser på LSE. Min professor började den första föreläsningen med att likna EU vid en elefant som undersöks av blinda män. Vi kan kritisera ”förenade i mångfald” med faktumet att parlamentariker åker till Strasbourg en gång i månaden, men det är svårare att lösa problemet på grund av de komplexa bakomliggande drivkrafterna. De blinda männen som undersöker elefanten kommer att ha helt olika insikter. Eftersom den ena rörde vid snabeln, och den andra vid foten, har de alla olika uppfattningar av hur djuret ser ut i verkligheten.
Kritiken mot EU som en komplex politisk organisation exemplifierades vidare i ett föredrag inne på den privata sektionen av parlamentet av Cecilia Kindstrand-Isaksson från Swedish Match. Trots tung evidens för att snus är mindre hälsoskadande än rökning blåser den politiska motvinden starkt. Snus ‘råkades’ förbjudas i EU innan Sverige kunde yrka på den kända ‘mutual recognition act’ från 1979, och Sverige fick ett undantag när de anslöt sig till unionen 1995. Oberoende av de tydliga fördelarna med snus är startbanan lång för ett grönt ljus på den Europeiska marknaden.
Per Stånge och Alexander Fritz Englund, som är namnkunniga studentförbundare [föreningsordförande emeritus för Högerteknologerna respektive viceordförande emeritus i förbundet, reds. anm.] och i dag arbetar för Moderaterna i Europaparlamentet, diskuterade vidare ideologins roll i EU. I samma, något syrefattiga rum, fick gruppen lyssna på Per som använde den bisarra policyn på bananer som ett typexempel. Av 751 så kallade ”MEP:ar”, eller EU-parlamentariker, är 4 moderater. 182 är från EPP som består av MEP:ar från 40 länder och 70 partier. Kort sagt är det svårt att hålla en strikt ideologisk linje i diffusa frågor som banankostnader.
Den sista dagen påbörjades sedan på Avenue de Arts efter en skön sovmorgon. Här fick gruppen avsluta sitt besök med att lyssna på talare från tankesmedjan ECIPE följt av konsultbyrån KREAB. Det avslutades kort och gott med insikter i EU:s inre marknad, monetära policies, och funktionen av lobbyism sett från kommunikationsstrategier.
Sammanfattningsvis var besöket i Bryssel mycket insiktsfullt. Till skillnad från resan jag gjorde med min mamma 2014, för att se på Manneken Pis och äta våfflor, gav de diverse besöken en djupare realistisk insikt i det komplexa EU-maskineriet. I dag är jag 21 och en betydligt större politiknörd än när jag var 16. Som en statsvetenskapsstudent är i dag Bryssel för mig kort sagt ett hopkok av blåa flaggor, gyllene stjärnor, och Ursula von der Leyen.
