”Minnet av den 13 augusti 1961 kommer att förbli ett av de dystraste i efterkrigstidens historia.” Så skrev signaturen G. H. i Svenska Dagbladet 1962. Och han fick nog mer rätt än vad han anade.
Under murens första år var det inte många som trodde att gränsen genom staden skulle bli så långvarig som den blev. Den första årsdagen befäste på många sätt det fruktansvärda som hade drabbat Europa. I dag har vi fullständigt facit om de långa decennier som komma skulle, och den strävan efter frihet som vann så mycket för vår och framtida generationer, men också kom med oerhörda kostnader.
Muren var ett sätt att stänga människor inne i Östtyskland, i den ockupationszon som upprätthölls av den ondskans regim som tillkom genom den ryska revolutionen år 1917. Revolution har med rätta varit ett begrepp som vänner av frihet och civilisation har en mångtydig relation till. Ordet används inte sällan av den som klär sig i frihetshjältens klädsel och talar med hennes ord, men som i slutet av dagen vill bruka långt värre makt över sina medmänniskor än den som hon en gång påstod sig vilja bekämpa. Då blir revolutionen regression för de många.
Just den ondskans regim som var Sovjetunionen finns inte kvar. Denna höst firar vi ett alldeles särskilt jubileum. När årets tredje nummer av Svensk Linje landar i våra brevlådor är det ganska exakt trettio år sedan den järnridå som delade Berlin och Europa slutligen och lyckligen föll.
Det var alls inte ödesbestämt att det skulle gå till som det gjorde. En till Fria Moderata Studentförbundet fristående men närstående partiledare formulerade det på en stämma nyligen: Muren föll inte – den revs. Historien formades av riktiga människors riktiga handlingar.
Det började vid varvet i Gdańsk. Marinedepot, sedermera Danzigvarvet, grundades år 1844 efter att området kring staden då känd under det tyska namnet Danzig hade blivit en del av Preussen. När Polen år 1945 tog över det hade landet en sovjetkontrollerad övergångsregering i väntan på att genom riggade val utropas till kommunistisk folkrepublik.
Redan år 1970 gick skeppsbyggare och andra från de gröna lyftkranarna och röda tegelbyggnaderna runt kanalen ut på gatorna för att protestera. Regimen svarade med att skicka in militärpolis mot demonstranterna. Minst 42 unga människor mördades. En av dem som sköts ihjäl var 18-årige Zbigniew Godlewski – som sedan bars av sina kamrater på en provisorisk bår i form av en dörrpanel genom Gdynias gator.
Tio år senare grundades fackföreningsrörelsen Solidaritet vid varvets port nummer två. Regeringen godtog initialt dess krav om bättre villkor och rätten att bilda fackföreningar, men bara ett år senare genomfördes en statskupp efter påtryckningar från Sovjetunionen som räddes att rörelsen skulle ge idéer till andra satellitstater. Solidaritet förbjöds och tusentals medlemmar internerades och fängslades. Genom fredligt motstånd och underjordisk informationsspridning fortsatte man dock att påverka – och åtta år senare genomfördes ett delvis fritt val.
»Det var en revolution av knutna nävar riktade mot maktens gevärsmynningar.«
Händelserna vid varvet inspirerade liknande protester runt om i landet och idéspridning i hela Östblocket. Det blev början på slutet för det ondskans imperium som var Sovjetunionen. Brezjnevdoktrinen förlorade och strävan efter frihet och självständighet segrade. Det var en revolution av knutna nävar riktade mot maktens gevärsmynningar.
I dag vet vi att demonstrationerna slutade fredligt, men inser nog sällan till fullo hur nära vi var en massaker i Leipzig eller Berlin. Det hände i Tbilisi. Samma dag som Polen valde bort kommunismen tog händelserna för demokratikämpar på andra sidan jorden en annan vändning med massakern på Himmelska fridens torg. Den som har sett det historiska fotografiet av den okände rebellen, mannen som genom att ensam ställa sig framför en kolonn av stridsvagnar lyckades hindra dessas framfart, glömmer det inte.
För trettio år sedan förändrades världen för alltid. Det hände på grund av riktiga människors riktiga handlingar. Händelserna år 1989 lade grunden för den liberala världsordning som vår generation sedermera fick växa upp med. Men historien är inte linjär, och nu är den ordningen hotad på andra sätt.
Romantiserar revolutioner gör bara en dåre. Men modet att när det krävs ställa sig upp och kräva sina och sina medmänniskors rättigheter inför en gevärsmynning är lika svårt att begripa som viktigt att aldrig glömma. Det bör alltid vara en källa till inspiration. Det gäller inte minst i dag när modiga människor går ut på gatorna för att stå upp mot Vladimir Putins regim i Ryssland, och mot Xi Jinpings diktatur i Kina och våld mot Hongkong.
Dessa regimer förtrycker inte bara sina egna befolkningar, de utövar därtill makt över vår del av världen. Sedan februari år 2014 är Krimhalvön i Ukraina annekterad av Ryssland. Kinesiska medborgare som har flytt till Sverige vittnar om hot om att deras släktingar kommer att råka illa ut om de inte samarbetar med kinesiska myndigheter. En svensk medborgare sitter fängslad i Kina och har inte hörts av sedan år 2017. Både Ryssland och Kina ägnar sig åt mjuk krigföring och sprider propaganda i Europa.
Demokratikämparna i Peking, Hongkong och Moskva förtjänar vårt stöd. Och vi måste alltid värna våra principer och värja oss bättre mot hoten mot vår liberala demokrati. Ibland behöver människor göra extraordinära saker för att få den frihet som rättmätigen är deras. Men själva målet med det som vi är, och det som vi tror på, är att alla människor skall slippa göra just det.
