I mitten av 1900-talet präglades Sverige av socialdemokratin. Den främsta utmanaren på den politiska scenen hette Bertil Ohlin. Han var nationalekonomen som fick Nobelpriset för sin handelsteori, Folkpartisten som motsatte sig socialistisk planhushållning och oppositionsledaren vars yttre fick Erlander att fördröja tv-introduktionen.
Bertil Ohlin föddes 1899 och blev professor i nationalekonomi vid Köpenhamns universitet när han var 25 år gammal. Han blev därefter professor vid Handelshögskolan i Stockholm från 1929 till 1965.
Hans vetenskapliga insatser rörde främst internationell handel och konjunkturteori. Ohlin utvecklade på 1920-talet Eli F. Heckschers tankar om utrikeshandel till den så kallade Heckscher-Ohlin-teoremet, en av de centrala delarna i 1900-talets nationalekonomi. För detta fick Ohlin 1977 ekonomipriset.
Som en reaktion på den internationella depressionen kom Ohlin i början av 1930-talet att intressera sig för hur den höga arbetslösheten skulle kunna bekämpas. Han utvecklade teorier om sysselsättning och nationalinkomst liknande dem som samtidigt skapades av engelsmannen John Maynard Keynes.
Efter sin återkomst från Köpenhamn blev Bertil Ohlin en flitig deltagare i den politiska debatten, med en vänsterliberal profil. Det liberala partiet hade spruckit i och med alkoholfrågan 1923, men återförenades i Folkpartiet 1934. Samma år grundades Folkpartiets Ungdomsförbund, FPU, där Ohlin satt som ordförande fram till 1939.
I boken Fri eller dirigerad ekonomi, utgiven av FPU 1936, utvecklade Ohlin tankarna bakom en liberal ramhushållning som skilde sig både från en socialistisk planhushållning och från en gammalliberal låt-gå-ekonomi. Där introducerade han också beteckningen socialliberalism för sin ideologiska linje, ett begrepp som knappast förekommit tidigare i partipolitiska sammanhang.
På FPU:s sommarskola i Hudiksvall 1937 myntade han begreppet “det glömda Sverige“. Med detta uttryck avsåg Ohlin de människor som hade det sämre ställt än industriarbetarna och som ofta glömdes bort i reformarbetet, till exempel småjordbrukare, skogs- och flottningsarbetare, hembiträden och husmödrar.
Ohlin valdes in i riksdagen 1938, och han kom under kriget att tillhöra den radikaldemokratiska grupp av folkpartister och socialdemokrater som förordade en generös flyktingpolitik, värnade de medborgerliga rättigheterna och kritiserade eftergiftspolitiken gentemot Tyskland. Det stod snart klart att han var den naturliga efterträdaren till Gustaf Andersson i Rasjön som partiledare. Andersson avgick direkt efter valet 1944 så att Ohlin skulle hinna få lite praktisk regeringserfarenhet i samlingsregeringen, där han blev handelsminister.
Redan Ohlins första val som partiledare 1946 blev en stor framgång och Folkpartiet var under hela hans ordförandetid fram till 1967 det största oppositionspartiet, utom i valen 1958. Även om han efter samlingsregeringens avgång aldrig återkom i regeringsställning hade han stort inflytande på svensk politik.
Socialdemokraternas Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som även kommunisterna hade anslutit sig till, innehöll långtgående planekonomiska krav. Däribland försäkringsväsendets och oljeindustrins förstatligande, mark- och bostadssocialisering, politisk kontroll över utrikeshandel, investeringar och naturtillgångar etcetera. Mot detta stod Folkpartiets Efterkrigstidens samhälle, till stora delar skrivet av Ohlin. Där avvisades socialistiska regleringar, men innehållet var positivt till sociala reformer och en aktiv konjunkturpolitik för att bekämpa arbetslösheten. Ohlins effektiva agitation mot planerna på en socialistisk skördetid efter kriget, och valframgången 1948, bidrog till att Socialdemokraterna fick skrinlägga sina planer.
Ohlin drev som partiledare en outtröttlig kamp mot inflationen och för att främja de välståndsbildande krafterna, alltså arbete, sparande och företagsamhet. Han krävde tidigt att skatteskalorna skulle indexeras så att skatten inte automatiskt höjdes av inflationen. Ohlin skrev 1968:
”Den starkare dynamiken i ett liberalt ekonomiskt system än i ett socialistiskt sammanhänger kanske i främsta rummet därmed att det förra bättre utnyttjar människors skapande förmåga i vidsträckt bemärkelse. Den snabbare utveckling som följer med ett dynamiskt system leder till större nationalinkomst per huvud och därigenom till bättre levnadsförhållanden också för låginkomstgrupperna.”
Ohlin betydde mycket för de grundlagsreformer som beslutades i slutet på 1960-talet, bland annat enkammarriksdagens införande. Som hans största politiska misslyckande framstår pensionsfrågan på 1950-talet. Bertil Ohlin lämnade riksdagen 1970 men var fram till sin död 1979 aktiv i debatten.
Det som mest imponerar hos Ohlin är bredden och uthålligheten. Han hade mycket väl kunnat koncentrera sig på en lysande internationell forskarbana. Men han stod alltså ut med att vara oppositionsledare i 22 år. Att han ibland framstod som lite gnällig kan då vara förståeligt. Han satte växling vid makten framför möjligheterna att göra upp med regeringen i olika sakfrågor, vilket irriterade en del mer resultatinriktade folkpartister. Exempelvis försummade han möjligheterna att under 1960-talet göra upp med Socialdemokraterna, både om bostadsregleringens avskaffande och en mer marknadsinriktad jordbrukspolitik.
En brist hos Ohlin var hans tendens till övertaktiserande, och ibland överdrivna försiktighet. Indirekt bidrog han till att ordinarie tv-sändningar infördes så sent i Sverige, trots att svenska tekniker i slutet av 1940-talet här låg i internationell framkant. Assar Lindbeck har nämligen skrivit i sina memoarer, att han från sin vän Olof Palme, som var Erlanders närmaste medarbetare, fått veta att Erlander ville fördröja tv-introduktionen därför att han trodde att den bildsköne Ohlin skulle göra sig mycket bättre i tv än han själv.
Det tycks ingå i befattningsbeskrivningen för liberala partiledare i Sverige att inte begripa sig på ”vanligt folk”. Detta gällde även Ohlin, men han var väl medveten om detta. Han krävde därför att någon av hans två närmast förtrogna, Systembolagschefen John Bergvall eller Elon Andersson, chefredaktör på Ljusnan i Bollnäs, skulle vara med vid viktigare framträdanden så att de efteråt kunde berätta hur hans budskap hade tagits emot.
Genom sin sakligt tunga argumentation över ett brett politiskt register tvingades Socialdemokraterna att anpassa sina förslag med hänsyn till hur de bedömde att Ohlin skulle reagera. Han var läraren som aldrig gav upp hoppet om att eleverna så småningom skulle tillägna sig hans insikter. Men så fort Ohlin hade avgått, dammades skördetidsplanerna av, nu i form av ”den nya näringspolitiken” och därefter löntagarfonderna. Om Ohlin kan sägas att han var den bäste statsminister Sverige aldrig fick.
Anders Johnson är skriftställare med inriktning på svensk politisk och ekonomisk historia.
