Att skriva ett ordförandeord till Svensk Linje är nästan alltid en utmaning. En kär utmaning, ska sägas, men likväl. Man får privilegiet att disponera ganska många tecken för att säga ungefär vad man än vill. Detta till en skarpsint, beläst och initierad läsekrets – varav vissa får hem tidskriften i brevlådan för allra första gången. Det är lite som att få gästskriva Olle Wästbergs nyhetsbrev, men med aningen större ödmjukhet.
Om man vill kan man förhålla sig till numrets tema – denna gång klimat och miljö. Annars kan man med fördel kommentera aktuell dagspolitik – där en av de mer oroande debatterna just nu är den om EU-kommissionens så kallade Chat Control 2.0. (Ja, eller frånvaron av en sådan debatt.) Någon som tidigt varnade för riskerna med massövervakning, även om den användes i goda syften, var Gösta Bohman.
I ett anförande på Moderata ungdomsförbundets stämma i november 1975, sade Bohman, i ett resonemang om den svällande offentliga sektorn och teknokraternas kartläggningsiver, följande:
”Vet ni om att USA idag har möjlighet – och det kommer alltså andra länder att ha i morgon – att med hjälp av datorer bevaka all telefoni, all telegraf- och datakommunikationstrafik över Atlanten. Datorerna är programmerade så att de fortlöpande kan leta igenom det ofantliga informationsmaterialet och söka fram vissa slags samtal och vissa slags informationer, som redan registrerats med datans ofelbara effektivitet.”
”Visst kan sådan verksamhet vara legitim. Man kan spåra utländsk underrättelseverksamhet, förhindra sabotage eller komma åt narkotikalangare eller andra som försöker kasta grus i ett allt känsligare samhällsmaskineri. Men den kan också missbrukas. Och läggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.”
Nästan femtio år senare är verklighetsbilden knappast någon överraskande nyhet. Den övervakningsutveckling Gösta Bohman förutspådde i Rättvik 1975 har fortsatt i rasande fart, samtidigt som vanliga människor anförtror den allt mer avancerade kommunikationstekniken allt mer känslig information.
Alltifrån uppslitande bråk mellan familjemedlemmar och komprometterande gnäll över närmsta myndighetschefen till källskyddade samtal med journalister och rentav koordinering av demokratiska oppositionsrörelsers utsatta verksamhet finns där i ett chattverktyg. Förhoppningsvis är i vart fall de sistnämnda konversationerna skyddade av något slags kryptering. Men vad händer om den krypteringen bryts eller rentav förbjuds – för att ”få fast pedofiler”?
Det är nämligen vad som håller på att hända. Genom chat control-lagstiftningen, som är under konstruktion just nu, vill EU-kommissionen skapa nya verktyg för vad som i praktiken är massövervakning över all digital kommunikation för att motverka sexuellt utnyttjande av barn på nätet. Förespråkare menar att den som värdesätter barnens rätt måste vara för förslaget. Det är en halmdocka av rang. Målet är gott, men medlen är oproportionerliga helt bortom rim och reson. (För att inte tala om att de troligen blir ineffektiva.)
Bortom den rena rättighetsöverträdelsen har tunga leverantörer av krypteringstjänster redan varnat för att förslaget i nuvarande form gravt försvårar förutsättningarna för säker digital kommunikation. Felflaggning lär bli regel snarare än undantag. Om en aktör ska kunna läsa innehållet i en konversation öppnas det dessutom med nödvändighet dörrar för fler. Risken för att information som samlas in i ett syfte senare används i ett annat är alltid närvarande.
Den svenska regeringen är anmärkningsvärt svävande i frågan. Justitieminister Gunnar Strömmers pressekreterare meddelade inledningsvis att regeringen ställer sig bakom förslaget, utan att något statsråd kommenterade eller försvarade detta ställningstagande mer utförligt. Sedan dess (SvD 19/4) har ställningstagandet dragits tillbaka och nyanserats till ett ”vi får se när vi kliver av som ordförandeland, frågan är svår”. Om denna tvehågsenhet fortsätter vore det ett svek mot hela det svenska folket – och i förlängningen mot hela Europa. Ska exempelvis den belarusiska oppositionen, numera baserad i Vilnius, behöva återgå till fysiska brev eller handchiffer för att undgå illasinnade underrättelseagenter?
Ska exempelvis den belarusiska oppositionen, numera baserad i Vilnius, behöva återgå till fysiska brev eller handchiffer för att undgå illasinnade underrättelseagenter?
Det är glädjande att notera att Moderaterna i Europaparlamentet kommer att rösta emot förslaget i dess nuvarande form. Även flertalet av de borgerliga ungdomsförbunden, och ett antal tyngre ledarsidor, har markerat. Var Studentförbundet står i frågan lär det knappast råda några tvivel om, men vi har skäl att återkomma i frågan. Debatten behöver föras, vitt och brett och ljudligt. Än finns det lite tid kvar för regeringen att ta ställning för det rätta.
