Ett genomtänkt politiskt ledarskap behöver adressera och hantera samtidens samhällsutmaningar, men även orientera sig mot framtiden och formulera en relevant agenda för morgondagen. Under 2020-talet är väljarnas uppdrag till de borgerliga partierna i regeringen att reversera årtionden av en misslyckad integrationspolitik samt att stävja den skenande gängbrottsligheten. Det är ett tydligt mandat som regeringen har med sig från valet. Lika tydligt är att vi står vid dörrkarmen till en tid som i högre utsträckning kommer att domineras av frågor som rör miljö, klimat, natur, energi, naturresurser, innovation, teknikutveckling, landsbygd, jordbruk, jakt, urbanisering och ruralisering, skog, land, vatten, luft, rymd och så vidare.
En sådan tid kräver en framstegsinriktad och offensiv grön höger. Det ”gröna” går förvisso att finna historiskt inom samtliga fyra allianspartier, och tidigare moderatledda regeringar har respektive åstadkommit framgångar inom vissa av dessa områden. Den nuvarande moderatledda regeringen har potential att uppnå positiva resultat vad gäller kärnkraft, jakt- och landsbygdsfrågor. Det behövs dock ett mer bestämt helhetsgrepp om en grön agenda, där in alla policyfält inkluderas. Programmet behöver grundas i både liberala och konservativa värden.
Det behövs dock ett mer bestämt helhetsgrepp om en grön agenda
Det liberala i form av att äganderätten spelar en central roll. Där finns också insikten om vikten av en öppen och fri marknadsekonomi som en del av lösningen, och en teknikoptimistisk inställning där innovation inom grön teknologi och grön industri är nyckeln.
Den konservativa i form av förståelsen att miljön och naturen behöver ”konserveras” — vårdas av den nuvarande generationen — såsom tidigare generationer har gjort, för att den ska finnas kvar till framtida generationer. Här finns insikten om människans vilja till närhet till skog, natur, vatten och djurliv är en del av vår historia, att det behövs, och finns, många som vill bo och verka i glesbygden. För dessa är en levande landsbygd, med allt vad det innebär, och ett inte för stadscentrerat policytänkande, avgörande.
Det borgerliga parti som tar ett ägandeskap över hela denna portfölj står väl rustat och kan erbjuda ett adekvat alternativ till många väljare i framtida valrörelser.
Det är ingen slump att mer mittenorienterade gröna partier, framför allt i Tyskland och Österrike, är framgångsrika hos både traditionella höger- respektive vänsterväljare. Det finns en oro – av olika skäl – hos både äldre och unga väljare över vad som ska hända med klimatet under de kommande decennierna, och coronapandemin ökade många människors intresse av att tillbringa mer tid i naturen. Rysslands brutala invasion av Ukraina, och Kinas potentiella dito av Taiwan, har återaktualiserat geopolitiska orosmoln kopplade till energikällor och naturresurser. Och diverse EU-lagstiftning utgör svårigheter (i vissa fall även möjligheter, så klart) för Sverige inom flertalet områden såsom skog, jakt, kärnkraft, miljö och natur.
När den gröna politiska agendan formuleras inom borgerligheten har den oftast varit fokuserad främst på energikällor, jaktfrågor, en levande landsbygd och grön teknikinnovation. Viktiga frågor. Men det finns en tydlig hemläxa till allianspartierna att angripa med ett vidare perspektiv för att svara på väljarnas frågor och funderingar.
För sällan diskuteras det estetiska värdet av naturen, det intrinsikala värdet av natur- och djurliv, det mänskliga intresset, samt hennes välmående av att vara ute i naturen. Måhända att det är svårt att kvantifiera och på så vis göra relevant för politiken, men ack så viktigt. Det behövs en politisk rörelse som slår vakt om även detta.
