Tema: Agenda 2040
Ett sammanhållet land

”Den som har visioner bör uppsöka läkare”, lär den tyske förbundskanslern Konrad Adenauer ha sagt på frågan om var han ville i politiken. Och så kan även den konservativa visionen sammanfattas. Att utgå från en abstrakt princip och försöka omforma samhället därefter leder oftast fel. Samhällen är för komplexa för politiska teorier, och ett beslut inom ett område kan ge oförutsägbara konsekvenser inom ett annat.

De senaste decennierna har Sverige genomgått stora förändringar. 1980- och 1990-talets avregleringar och reformer har stöpt om skolväsendet, skattesystemet och välfärdsstaten. EU-medlemskapet har öppnat Sverige för handel och stärkt Sverige som en del i en europeisk gemenskap. Det har onekligen gjort Sverige till ett öppnare och friare land. Det anmärkningsvärda är att de stora borgerliga projekten sedan 1970-talet – att luckra upp monopol, öka valfriheten, föra Sverige in Europa, minska skattekvoten – alla har uppfyllts till stor del. Ändå har känslan av att det mesta har gått snett fäst sig. Sverige, ett av de tryggaste länderna i världen, har fler sprängningar och skjutningar per capita än de flesta europeiska länderna. Invandringen och integrationen har kommit att dominera den politiska dagordningen, och få skulle förneka att det finns koppling mellan otryggheten och migrationspolitiken

På ett seminarium anordnat av Axess år 2019, beskrev Smålandspostens politiske chefredaktör Fredrik Haage den moderata synen som att Sverige var en enda stor arbetsmarknad. Han exemplifierade det med integrationen. Integration har i Sverige setts som ett ekonomiskt förhållande. Den som har ett jobb och kan försörja sig är integrerad. Det perspektivet har genomsyrat stora delar av politiken. Problemet är att med det synsättet var exempelvis Fadime Şahindals pappa fullt integrerad när han mördade med hedersmotiv. Han hade ett fast jobb och ägde aktier. Integrationen var fullbordad.

Politiken har bortsett från viktiga kulturella dimensioner. Till viss del kan det spåras tillbaka till 1975 års beslut om inriktningen för migrationspolitiken – ibland kallat för ett beslut om mångkulturalism – som legat som en våt filt över politiken. Kontentan av beslutet var att politiken skulle minska kraven på anpassning av invandrare, och i stället främja åtgärder som syftade till att invandrare skulle få värna om sin egen kulturella identitet. De faktiska åtgärderna var rätt blygsamma. Mycket syftade till att ge invandrarföreningar resurser och att låta de som varit bosatta länge i Sverige rösta i lokala val. Ideologin som präglade beslutet har dock gjort ett avtryck på politiken. I åratal har åtgärder som syftat till att minska avvikande beteenden – hederskultur, patriarkala normer, klasstrukturer – ifrågasatt eller motverkats. Argument om att staten bör visa tolerans inför alternativa normer har varit återkommande sedan början på 1980-talet, vare sig det rört könsstympning, hederskultur eller kvinnoförtryck.

I dag är en av fem som är bosatta i Sverige, födda i utlandet. År 2000 var det endast en av tio. Sedan 2015 har 800 000 uppehållstillstånd beviljats. Den tydligaste konsekvensen av invandringen är segregationen och utanförskapsområden. Redan år 2004 konstaterade Folkpartiet i rapporten ”Utanförskapets karta” att det fanns flera områden som präglades av sådan utsatthet. Den yttrades genom hög arbetslöshet, låga skolresultat och en tilltagande brottslighet. Numera är det polisen som släpper en officiell lista. Områdena utmärks av en hög andel utrikes födda, och även en låg andel med svensk medborgarskap. Folkpartiets rapport satte också fingret på något väsentligt. I områdena hade det uppstått en utanförskapets kultur, där krav och normer som annars ses som naturliga urholkats. Det är även i det vakuumet som parallella samhällsstrukturer har kunnat växa fram. Alternativ rättskipning är ett exempel, då klaner gör upp med varandra i stället för att rapportera brott till myndigheter. Hederskulturen mest våldsamma uttryck är också exempel på det. De normerna håller också på att få politiskt genomslag.

I valet 2022 kom Partiet Nyans in i flera kommunfullmäktige runt om i landet. Partiet skördar framgångar på en utpräglat anti-liberal agenda. Misstänkliggörandet av socialtjänsten har partiet anammat fullt ut, likaså att yttrandefriheten ska begränsas. Framgångarna för partiet var visserligen blygsamma. Det framstår som osannolikt att partiet kommer spela någon som helst framträdande roll under det kommande decenniet. Det är dock ett symtom på en växande trend. Att klanröstning förekommer i svensk politik har redan tidigare blottlagts i Sigtuna och Botkyrka, där politiker köpslagit eller erbjudits att köpslå med starka grupperingar om tillstånd för byggnation i utbyte mot röstning. Nu senast rapporterades det om att nästan alla politiska partier Södertälje på ett eller annat sätt domineras av lokala klanstrukturer.

Svensk demokrati bygger på att varje enskild röstar för sin egen del. Idén om att politiska partier representerar etniska gruppers intressen är främmande här. I exempelvis Libanon och Rwanda är parlamentet kvoterat efter etnicitet. En demokrati kan fungera med sådana inslag, men frågan är om det är önskvärt. Intressen knutna till specifika grupper kan spela en större roll kring vilka beslut som fattas. I sin tur skadar det legitimiteten hos de politiska institutionerna. I just Södertälje har det också uppdagats hur kriminella nätverk infiltrerat kommunala verksamheter, och påverkat utbetalningar av socialt stöd.

Den svenska staten är inte anpassad för de informella strukturer som etablerats med invandringen. Att parera de långsiktiga effekterna av invandringen kommer sannolikt att vara det främsta politiska projektet under överskådlig tid. Alternativet är ett segmenterat samhälle, där utanförskapet permanentas. Hur liberalt kan samhället vara under sådana förutsättningar? Den liberala staten bygger på likhet inför lagen. Att var och en behandlas lika inför domstol. Att myndigheter inte gör godtyckliga undantag. Att rättigheterna är desamma för alla. Den samhällsordningen utmanas av parallella strukturer. På sikt riskerar en sådan utveckling att göra det fria samhället till något annat, och hur långtgående effekterna blir på sikt är svårt att förutse.

Mycket kan göras för att föra politiken i annan riktning. Det framstår som uppenbart att Sverige behöver reglerad invandring över överskådlig tid. Integrationen bör röra sig mer mot en assimilationstanke. Just assimilering har varit ett knepigt begrepp i svensk politik, och fått betydelsen att det handlar om att överge sin ursprungliga identitet tillfullo. Det engelska begreppet assimilation är mer träffande, och är en benämning på graden av krav. Att kräva anpassning till språk, att inte finansiera föreningar som syftar till att stärka alternativa normer är exempel på åtgärder som kan bryta mönstret. Det är viktigt att inte heller upprepa tidigare misstag, genom att se över hur stadsbyggnation kan främja socialt blandade städer när urbaniseringen tilltar. Sverige har en historia av att vara ett homogent land med hög tillit. Det går inte att vrida tillbaka klockan. Dagens situation är redan ett faktum, men det går att lägga grunden för en ny sammanhållning. Att höja kraven för att erhålla medborgarskap bör rimligtvis vara en del i det.

När den moderate partiledaren Arvid Lindman på 1930-talet började tala om ”frihet under ansvar” använde han det synonymt med ”frihet under lagstyre”. Friheten förutsätter en fungerande samhällsordning. Det förutsätter både tvingande lagstiftning och starka normer. Annars kan inte friheten existera. Hur liberalt ett samhälle kan vara beror på vad samhällsordningen tillåter. Normer och parallella strukturer riskerar idag att luckra upp det öppna samhället. Om man ska efterfråga en konkret vision, vore det att vända den utvecklingen.