Jacob Dexe är doktor i människa-datorinteraktion. Han har tidigare varit ordförande i Ateneum samt viceordförande i FMSF och EDS. Här skriver han om hoten mot, och det kanske bortglömda, fria internet.
The Declaration of Independence of Cyberspace inleds:
”Governments of the Industrial World, you weary giants of flesh and steel, I come from Cyberspace, the new home of Mind. On behalf of the future, I ask you of the past to leave us alone. You are not welcome among us. You have no sovereignty where we gather.
We have no elected government, nor are we likely to have one, so I address you with no greater authority than that with which liberty itself always speaks. I declare the global social space we are building to be naturally independent of the tyrannies you seek to impose on us. You have no moral right to rule us nor do you possess any methods of enforcement we have true reason to fear.”
Det är lätt att konstatera att det har hänt en del sedan lyrikern och internetaktivisten John Perry Barlow skrev denna proklamering år 1996. Det internet som Barlow ansåg sig representera har legat till grund för en explosion av såväl teknisk som ekonomisk utveckling, för att inte tala om möjligheterna till intellektuellt och socialt utbyte över nations- och kulturgränser. Detta på ett sätt som saknar motsvarighet i mänsklig historia.
Viljan att delta i, och skapa, detta utbyte gjorde i sin tur att det som var ett anarkistiskt och antiauktoritärt internet, långsamt bytte skepnad. I stället fick vi ett som kom att präglas av de företag som lyckades skapa framgångsrika tjänster som baserades på eller gav tillgång till internetinfrastrukturen. Denna, högst välförtjänta, framgång gjorde att företagen kunde inta närmast monopolliknande positioner i sektorer som var centrala för hur internet skulle komma att fungera.
Nu har denna koncentration av makt över en infrastruktur som så stora delar av mänskligheten använder, och som är så värdefull, skapat en ökad politisk vilja att motverka sådan koncentration. Därutöver har världen blivit mer orolig. Internet används av alla – frihetskämpar likväl som förtryckare. Eftersom alla använder internet, och eftersom användning av internet tenderar att lämna spår har också den politiska viljan, och behovet, av att få tillgång till digitala kanaler ökat.
Vi befinner oss mitt i den rörelsen nu. Vågorna kan slå hur som helst och det är stundtals svårt att se riktningen.
Låt oss börja med några teknikaliteter. Det internet som har refererats till ovan är egentligen en uppsjö olika tekniker som skapar en luddig helhet. Förenklat kan vi säga att internet som vi känner det består av fem lager: Först finns naturresurser som radiovågor och de kanaler och tunnlar i vilka kablar dras. I nästa lager finns fysisk infrastruktur såsom antenner, svartfiberkablar, kopparfiber och dylikt. Därefter finns transmissionslagret där elektroniska signaler sänds, transporteras och tas emot – med sändare, mottagare, routrar med mera. I fjärde lagret finns internetprotokollen där alla nätets adresser, platser, och identiteter listas, struktureras och distribueras. Slutligen har vi tjänstelagret där allt innehåll på internet finns – sociala medier, streamingtjänster, nyheter, gamla MySpace-sidor och mycket mer.
Alla dessa lager utgör internet, och i alla dessa lager finns en mängd olika statliga och privata aktörer, med mer eller mindre välmående marknader. Det gör det också väldigt komplext att beskriva vad IT-politiken ska vara. Generellt har de lägre nivåerna (naturresurser, fysisk infrastruktur, och transmission) oftare kontrollerats av stater eller av statliga bolag, men det finns även där flera privata aktörer och en politisk diskussion om exempelvis bolag från diktaturer ska kunna leverera hårdvara till dessa lager. IP-lagret styrs i stor utsträckning av internationella samarbetsorganisationer, inte av stater. Där har diverse standardiseringsorgan, federationer och råd som befolkas av tekniska experter. Och innehållslagret styrs i olika mån av plattformsföretag, statliga och internationella regler, och en inte oansenlig del anarki.
IT-politiken i dag står snarare inför en mängd hot, än stora möjligheter
IT-politiken i dag står snarare inför en mängd hot, än stora möjligheter (som kan uppnås politiskt det vill säga). Möjligheterna består i huvudsak av värnandet av en fortsatt innovativ tekniksektor, som i ännu större utsträckning kan underlätta och förbättra människans existens. Hoten finns däremot i många former.
Det tydligaste är den ökade viljan till politisk kontroll över internet. Den kommer i två smaker: Dels det utrikespolitiska perspektivet där man vill skydda sin egen befolkning mot utländsk påverkan, skydda infrastrukturen och företagen mot utländska attacker, eller hindra att information hamnar i orätta händer (till exempel hos bolag som till del kontrolleras av utländsk makt). Dels har vi känslan av att hindra beteenden eller ageranden som vi ogillar och vill motverka. Det kommer från förekomsten av online-bedrägerier, att kriminella har konversationer online, att det finns hot och hat, och att vi har en allmän otrygghet kopplat till digitala informationsvägar. Det första perspektivet leder till en protektionistisk syn på internet, det andra perspektivet leder till ökad övervakning och ökade krav på exempelvis identifiering online.
Ett annat hot är de marknadskoncentrationer som stora tech-företag har lyckats skapa, och deras möjlighet att kontrollera flera vertikaler: Alphabet (Googles ägare) är marknadsledande i sök, operativsystem för mobiler, handelsplats för mobilappar, och några av de mest populära apparna. Det börjar visserligen skaka lite – Meta genomgår flera kriser som det är oklart om de kommer helskinnade ur. Amazon har inte lyckats expandera ordentligt på nya marknader. Turerna kring Twitter ska vi inte ens börja tala om här. Apple å sin sida för krig mot alla andra stora teknikbolag, delvis med ett värnande av individens rätt till integritet som argument, men också för att de har möjlighet att styra den dominans de byggt upp kring sin med resten av teknikvärlden icke-kompatibla hårdvara och sin App store.
Det finns fler hot som samhället vill hantera: Nätneutralitet, splinternets, desinformation, digitala allmänningar med mera, men för lite plats att skriva om dem.
Barlows frigörelsedeklaration var inte bara en beskrivning av en kultur som delvis försvunnit, utan också en föraning av vad som skulle komma – den skrevs som reaktion på amerikansk lagstiftning som hotade öka statens kontroll över internet. Den utvecklingen har bara fortsatt.
Internet av i dag och internet av i morgon är närapå att betrakta som skilda världar snarare än som ett enskilt område. Den som ska formulera IT-politiken behöver ha det i åtanke, och minnas att det i grund och botten fortfarande är en plats för frihet och kunskapsutbyte. Det behöver sitt försvar, från både interna och externa hot.