Markus Linder studerar historia vid Lunds universitet och sitter som ledamot i Studentföreningen Ateneum. I den här texten filosoferar han över om demokrati verkligen är det ofrånkomliga målet med historien.
Nutiden präglas av oro om demokratins tillstånd, och att demokratiska och frihetliga värderingar är på tillbakagång i världen. När demokratin vacklar i många stater, kan vi då anse att historien uppnått en demokratisk slutpunkt? Det kan vara enkelt att se historien som en linjär process, där mer demokrati alltid är nästa steg, men det är att förenkla en komplicerad verklighet.
Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770-1831) var en tysk filosof som utvecklade en rad inflytelserika teorier om samhällets utveckling. En av Hegels mest framstående hypoteser är synen på historien som ett linjärt tidsförlopp som rör sig mot ett mål. Enligt den tyske filosofen utformades utvecklingen under tre distinkta faser; en tes ersätts av en antites och slutligen av en syntes som finner en lösning i motsättningen mellan de två rivaliserande perspektiven. Politiskt manifesteras detta i att samhället rörde sig från ett anarkiskt system där de starka kunde ta för sig till en auktoritär regim och slutligen fram till en period av sann frihet inom ett demokratiskt system.
När Robespierres regim lät avrätta Ludvig XVI uppfattade det franska folket det som början på en ny era. Revolutionens ideal störtade den gamla ordningen och frigjorde folket. Upplysningen ersatte den katolska kyrkans hierarkiska världsåskådning och meritokrati infördes i landet. Friheter ansågs ha installerats av de fattiga böndernas revolution och förverkligats av de intellektuella vilket frambringade ett nytt paradigmskifte.
De som vidhåller det synsättet ignorerar att Robespierre var en tyrann vars skräckvälde snarare skulle kunna beskrivas som protofascistiskt än demokratiskt, och den nya ledningen som tog vid efter hans död var ineffektiv till den grad att folket välkomnade Napoleons statskupp med öppna armar. Årtionden av revolutionär kamp och Napoleonkrig avslutades med att samma familj som revolutionen kämpat mot återtog sin plats och restaurerade feodalismen. Inte förrän 1848 skulle Frankrike bli republik igen och den varade i enbart fyra år varefter en ny monark tog makten.
Föreställningen om att den franska revolutionen skulle ha infört folkstyre och gynnsamma progressiva reformer är alltså felaktig. Det tar mer än några år för ett samhälle att bli demokratiskt och det kan bli auktoritärt igen. Var gång Frankrike etablerade en demokrati mötte den åter motstånd och återgick till ett auktoritärt styre. Det är en historisk utveckling som stärker tesen om att historien är mer komplex än en linjär process. Frankrike var inte ödesbestämt att bli en demokrati. Det var människor som la ner sina liv för att införa ett nytt system och när det fallerade tog de upp kampen igen.
Frankrike var inte ödesbestämt att bli en demokrati. Det var människor som la ner sina liv för att införa ett nytt system och när det fallerade tog de upp kampen igen.
Sveriges demokratiska resa har också varit lång och komplicerad. Ståndssamhället garanterade tidigt att majoriteten av svenskar fick någon form av representation. Rättigheterna rörde sig dock inte linjärt. Vid flera tillfällen inskränkte kungamakten folkviljan. Karl XI begränsade ständernas makt samt legitimerade ett starkt envälde. Gustav III genomförde en statskupp som avvecklade den demokratiska utvecklingen som skett under frihetstiden. Utvecklingen kan därmed inte anses ha varit en enkel resa mot friheten. Svenska 1800-talet följer dock Hegels vision. Monarkens makt tynade långsamt bort och folket fick mer inflytande. Staten har å andra sidan utökat sin makt sedan andra världskriget men det motsäger inte Hegels vision då han inte likställer frihet med anarki. Sveriges historia har dock varit för komplicerad för att passa in i Hegels struktur.
Tyskland är troligen det mest uppenbara exemplet på ett land vars demokrati mött stora utmaningar. Legislativa rättigheter etablerades under 1800-talet och möjliggjorde demokratisk representation. Preussen tvingades gå demokratin till mötes i flera olika avseenden, och reformerna kom att förvaltas i det tyska kejsarriket. 1900-talet visade minst sagt inte på en linjär utveckling. Första världskriget gav militären mer makt. Tyskland förlorade kriget och landet blev en parlamentarisk demokrati under Weimarrepubliken. Folket förvaltade dessvärre inte sin frihet utan röstade in nationalsocialisterna. Tyska demokratin gick under och om inte deras fiender hade varit materiellt överlägsna hade det kanske betytt slutet för den europeiska demokratin. Tyskland visar att Hegel var naiv. Även om friheten triumferade så var inte det ett självklart resultat.
Det är betryggande att historien skulle ha uppnått en syntes; att vi lever i ett fritt samhälle där individerna inte underkuvar sig fascister eller despoter. Historien har å andra sidan inte tagit slut. Jorden fortsätter att snurra runt solen och kulturella och teknologiska utvecklingar skapar nya scenarier. Länder som nyligen förväntades ta efter västvärlden har nu förkastat demokratin. Är det då produktivt att anta att världen naturligt kommer att bli fri eller bör man ta ödet i egna händer och kämpa för att det ska bli så?
