Europa vill spela en större roll på världsscenen. För att lyckas få en framskjuten roll, och för de som vill främja en fri ekonomi, behövs förståelse för både geopolitik och för liberala principer. Det skriver Carl-Vincent Reimers, ledarskribent på BLT och redaktionsmedlem hos Svensk Linje.
Målsättningen om strategisk autonomi har gjort entré i ett Europa som länge haft multilateralism och frihandel som främsta budord. För de som vill värna en fri ekonomi på sikt behövs både insikt om geopolitik och liberala principer.
När Grekland i september valde att teckna ett nytt försvarsavtal med Frankrike, beskrev den grekiske premiärministern Kyriakos Mitsotakis beslutet som ”det första steget mot europeisk strategisk autonomi”. Grekland köpte inte bara tre franska fregatter från försvarskoncernen Naval Group, utan länderna förband sig också till ömsesidiga försvarsgarantier vid ett angrepp från tredje makt. Ett avtal som går ännu längre än det bilaterala försvarssamarbete som i dag finns mellan Sverige och Finland och som av Peter Hultqvist brukar framhållas som exceptionellt.
Symboliken i beslutet kan inte heller underskattas när det kommer direkt efter Australiens beslut att skrota ett kontrakt om franska ubåtar, värd över 300 miljarder kronor, och dithörande sårad fransk heder.
Det grekisk-franska avtalet speglar också en bredare förändring av Europas säkerhetssystem som måste tas på allvar. Det som vi brukar kalla den ”multilaterala världsordningen”, som bygger på starka internationella institutioner, har fått så mycket grus i maskineriet att man undrar om det ens fungerar längre. I dess plats har vi sett framväxten av en så kallad ”multipolär värld”, där stormakterna återigen sitter i främsta rummet, en slags återgång till Wienkongressens Europa.
Ett exempel på detta är hur NATO, som den franske presidenten Macron beskrivit som ”hjärndött”, har stått tämligen handlingsförlamat inför den kris som under flera år byggts upp mellan Grekland och Turkiet. Trots att både Grekland och Turkiet är NATO-medlemmar står länderna i dag på randen till en militär konflikt med varandra. Orsaken är återigen bristen på respekt för de internationella spelreglerna. Under Erdogan har Turkiet antagit stormaktsdoktrinen ”Blått hemland”, som i klartext är ett förkastande av internationell sjörätt. Landet gör anspråk på grekiska öar i Aegeiska havet, trots att detta står i strid med FN:s internationella havsrättskonvention.
I grunden handlar det som, som nästan alltid, om pengar. Turkiet vill utvinna gas i Medelhavet, och det området råkar vara grekiskt. Att Frankrike i detta läge ställer sig på en europeisk demokratis sida i en konflikt mot en halvdiktatur som orättfärdigt gör anspråk på dess territorium bör kanske därför inte ses som särskilt märkligt. Men situationen visar också hur skör vår säkerhetsordning är inför nya hot.
Parallellt har USA under kort tid omvärderat sin säkerhetspolitiska doktrin, från Ryssland till Kina som det primära strategiska hotet. Den nye chefen för den amerikanska flottan, som garanterar fria och säkra handelsleder över haven, har sagt att Kina är det helt prioriterade. De isolationistiska steg som inleddes under Donald Trump, har hittills endast i retorik ändrats ändrats av Biden.
Det är i detta ljus som diskussionen i EU om ”Strategisk autonomi” bör ses, ett begrepp som redan 2016 skrevs in i EU:s globala strategi. Begreppet är elastiskt men handlar kortfattat om att stärka EU:s oberoende i främst militärt avseende, men också om att värna viktiga sektorer ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Var gränsen går är inte klart, men uppenbara exempel som lyfts i debatten är sådant som försvarsindustri, 5G-nät, försörjning av kritiska råvaror och energipolitik. Under första halvan av 2022 kommer begreppet tydliggöras ännu mer då europeiska rådet ska anta den så kallade ”strategiska kompassen” som kommer tydliggöra EU:s geopolitiska doktrin, och som fokuserar på fyra områden: krishantering, försvarsförmåga, motståndskraft och partnerskap.
Drivande bakom begreppet har även här varit Frankrike, som har en lång tradition av det man kallar ”Souverainisme”, viljan att göra sig ekonomiskt oberoende. Det är dock inte helt rättvisande att enbart avfärda idén om strategisk suveränitet som ett nytt uttryck för fransk protektionism, även om det finns sådana tendenser. Strategisk suveränitet handlar också om att anpassa EU:s inre marknad och principer om fri konkurrens till nya globala förhållanden där liberalismen och demokratin inte längre är normerande på samma sätt som förr.
I den svenska politiska debatten har inställningen med få undantag varit att strategisk autonomi kan bli ett hot mot frihandeln. Att EU måste ”förbli öppet” har blivit EU-minister Hans Dahlgrens (S) mantra. Detta är såklart fortsatt en viktig ambition. Samtidigt är det uppenbart att EU:s kapacitet att värna frihandel och multilaterala institutioner på global nivå har förändrats kraftigt de senaste åren.
När ett antal svenska handelsexperter i oktober samlades vid ett seminarium på EU-dagen i Lunds universitet tecknades en dyster bild av frihandelns framtid. Anna Stellinger, chef på Svenskt Näringsliv för EU- och internationella frågor, beklagade sig över att Världshandelsorganisationen i dag i hög grad är oförmögen att lyckas enas om något annat än sådant som har med fiske att göra. Samtidigt konstaterade förra EU-kommissionären Cecilia Malmström att USA, som länge garanterade frihandeln över världen och som drev på i de multilaterala handelsavtalen, nu i hög grad frånvarande. I stället har man infört tullar mot europeiskt stål på grund av ett påstått ”nationellt säkerhetsintresse”. Joe Biden har inte ruckat på tullarna.
Kina ägnar sig å sin sida åt att skapa sig globalt herravälde över världens handelsflöden med hjälp av statsägda bolag för att handeln ska ske på kinesiska statens villkor. Det rör allt från uppköp av hamnar till kontroll digital infrastruktur som undervattenskablar. Och Ryssland tvekar inte att använda gaskranen för att sätta press på europeiska företag och hushåll.
I ett sådant läge är det uppenbart att geopolitikens betydelse ökar för att EU effektivt ska kunna stå upp för sin inre marknad och för sina globala handelsflöden. Hur detta ska ske på ett effektivt sätt utan att vi nedmonterar principer om fri konkurrens och en öppen marknadsekonomi är den stora avvägning som Sverige, liksom de andra europeiska staterna, nu står inför.
En sak är dock klar: det är inte första gången i historien som ekonomiskt betydelsefulla regioner också behöver axla en säkerhetsmässig roll för att frihandel praktiskt ska fungera. Flera exempel kan nämnas. Antikens blomstrande handel under Romarrikets legioner, Pax Romana. 1800-talets frihandel under den brittiska flottans patrullering av världshaven, Pax Britannica (1815-1914). Och efter 1945 dito av amerikanerna, Pax Americana.
I engelskspråkig statsvetenskap kallar vi detta för hegemonic stabilty theory. Men fenomenet behöver knappast ett akademiskt begrepp för att förstås. Frågan är nu om och hur EU, i ljuset av den geopolitiska utvecklingen, kommer att axla en liknande roll för fred och handel i vår omvärld.
