Det talas ofta om vikten av ansvarsutkrävande gentemot politiken och makten. Men hur ska väljare kunna utkräva ansvar i en tid när ingen politiker verkar vilja ta det, skriver Per Mittag-Leffler som är vice ordförande i FMSF.
En av de viktigaste aspekterna av demokratin är möjligheten till ansvarsutkrävning, utan detta blir allmänna val nästintill onödiga. Utan fri media som kan granska makten förleds väljarkåren att lägga sin röst mot sina intressen och värderingar. Därmed krävs en grundläggande kunskap för hur det demokratiska systemet fungerar för att veta vem man skall utkräva ansvar från. Det finns exempelvis väljare som lägger sin röst på KD i regionen i tron om att de kan avskaffa regionerna eller som röstar på oppositionen i riksdagen då de är missnöjda med äldrevården. I informationssamhället som vi lever i är det både väntat och förståeligt att missförstånd sker då gemene väljare inte har tid att sätta sig in alla detaljer gällande Sveriges styre.
Men vilket ansvar har våra folkvalda politiker? Våra folkvalda såväl höger som vänster tycks ha en reflex att ge löften de inte kan hålla samtidigt som de aldrig tar ansvar för utvecklingen i landet. Hur ska man då som väljare kunna göra ett rationellt val?
Tyvärr stärks bara denna reflex under valår, exempelvis 2014 då Löfven lovade att Sverige skulle uppnå EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och inte nog med det, väljarna skulle dessutom “utvärdera mig på jobben”. När makten och ansvaret tillföll Löfven och hans kamrater blev stämningen något mer orwelliansk, plötsligt blev EU:s fjärde högsta arbetslöshet något positivt då vi har hög sysselsättning och ett stort arbetsutbud. Märkligt att han inte valde det måttet om det var det han åsyftade.
Socialdemokraternas nya strategi tycks vara att få väljarna att tro att S inte har innehaft regeringsmakten i två mandatperioder. Samtidigt som de har styrt landet de senaste sju åren utan några vidare resultat kommunicerar de ut att det kommer bli rejäl förändring om S vinner valet. “Vända på varje sten för att knäcka gängen” och “Vi ska säga som det är och göra vad som krävs” sade Magdalena Andersson under sitt linjetal, vilket i och för sig är ett uppfriskande kursbyte men ligger det någon sanning i det? Har detta inte varit möjligt de senaste sju åren?
När Ulf Kristersson valdes underströk han vikten av att vara de vuxna i rummet, att erkänna de misstag som har gjorts och ta ansvar för besluten som fattas. Tyvärr varade tillvägagångssättet inte särskilt länge, inte ens partiets vice ordförande hedrar det.
När Elisabeth Svantessons var gäst i SVT:s 30 minuter brottades hon med ett av sina egna citat som är ynka fem år gammalt. Hon sade att “delar av deras (SD:s) politik är rasistisk eftersom den bygger på ett ‘vi och dom’”. Istället för att ta ansvar och argumentera för att hon hade fel och har bytt ståndpunkt, vilket även politiker måste få göra, lindar hon in sig i ett märkligt resonemang om att hon egentligen inte tyckte så utan att hon var en “del av alla som gick åt samma håll”. Moderaternas finansministerkandidat medger två saker, att hon ljög och att hon är fullkomligt osjälvständig.
Hur ska väljarna kunna ta något som Svantesson säger på allvar? Hur ska man som väljare, oavsett om man är höger eller vänster, kunna utkräva ansvar om ingen är redo att ta det?
