Lapo Lappin är filosofistudent och skribent. Här resonerar han kring konservativ idéutveckling med anledning av antologin Samtida röster om konservatism (Svensk tidskrift, 2020).
När jag bläddrade igenom den nyligen utgivna antologin Samtida röster om konservatism (2020) snubblade jag över en mening som fick mig att hoppa till. Den stod i idéhistorikern Johan Sundeens inledande essä, och löd som följer: ”I ett av kulturradikalism genomsyrat offentligt rum var idealism, metafysik och nationell identitet bannlyst tankegods.” Kontexten tycks implicera att dessa tre hör bland ”högerns konservativa tankegods” som ”odugligförklarades” efter 1945.
Om nationell identitet kan mer lämpade än jag reflektera kring. Det som fick mig att hoppa till var snarare inkluderingen av metafysiken i ett annars praktiskt sinnad idéhistorisk reflektion. Metafysiken, som jag förstår saken, är namnet på området som en gång kallades för ”första filosofin” och inrymmer de allra mest grundläggande frågorna om verklighetens beskaffenhet, det godas natur, Gud, varat som sådan. Rent historiskt, till skillnad från vad Sundeen tycks mena, har metafysiken varit långt ifrån en självklar del av högerns konservativa tankegods. Detta verkar lika sant idag som för tvåhundra år sedan: bidragen i ovannämnda antologi följer, som länkar i en obruten ideologisk kedja, i konservatismens anti-metafysiska fotspår.
Redan Edmund Burke, som Sundeen åberopar som konservatismens ”fadersgestalt”, var djupt influerad av den brittiska empirismens metafysikskepsis. Burke är inte intresserad av att nå de abstrakta värdena av sanningen eller rättvisan, som exempelvis upplysningens philosophes sade sig bekänna – hans ansats är snarare djupt pragmatisk. Grundbulten i Burkes konservatism är en slags proto-utilitarism, där målet blir att maximera nyttan (en tanke som upprepas genom synonympaletten ”convenience”, ”utility”, ”benefit”, ”comfort”), och det mest effektiva sättet att göra detta är att bevara strukturerna som har möjliggjort det hittills. Det kokar alltså ner till en fråga om effektivitet. Huruvida det är sant, i objektiv mening, att t.ex. den kristna religionen skulle vara sann, är för Burke helt oväsentligt i frågan om kyrkans ställning i samhället. Burkes uppfattning om saken blir otvivelaktig i Reflections on the Revolution in France (1790): ”I shall always advise to call on the aid of the farmer and physician than the professor of metaphysics.” Domslutet är tydligt: metafysik blir övertrumfad av bondförnuft och magkänsla.
Liknande irrationalistiska stråk löper igenom hela den konservativa traditionen, från de Maistre till Oakeshott – båda misstänksamma till metafysikens abstrakta begreppsalkemi – och ända fram tills Samtida röster om konservatism. Pontus Westerholm, i sitt bidrag, målar upp Humes välkända (anti-platonska) fabel om passionernas elefant och förnuftets mahout, som förgäves försöker tvinga elefanten att fortlöpa den utstakade banan motvilligt. Likaså heter Emma Jaensons passionerade bidrag ”Mer känsla, mindre elitstyre”. Till slut kan man påpeka att det mycket omtalade begreppet oikofili är trots allt namnet på en känsla, liksom andra konservativa slagord som ”trygghet”, eller till och med ”stolthet”.
Liknande irrationalistiska stråk löper igenom hela den konservativa traditionen, från de Maistre till Oakeshott – båda misstänksamma till metafysikens abstrakta begreppsalkemi – och ända fram tills Samtida röster om konservatism.
Den mest filosofiskt utarbetade uppsatsen i antologin är utan tvekan Pontus Westerholms ”Den sociala varelsen i politiken”, som på sätt och vis lägger det ideologiska bålverket för de andra bidragen. Westerholms argumenterar att en konservativ politik måste ta hänsyn – och till slut också grundas i – människans ”stambeteende”, ”instinktiva reaktioner och känsloyttringar” samt moraliska intuitioner (som till slut verkar betyda samma sak). Det konservativa försvaret för samhällets institutioner ska inte ses som en ”slentrianmässigt försvar för status quo” (det vill säga, att man inte nödvändigtvis tror att status quo har någon slags oberoende värde) utan att ”den ger en förutsägbarhet i samhället som gör människor trygga”. Det främsta värdet för politiken verkar vara, om jag läser Westerholm rätt, att till så stor utsträckning som möjligt värna och främja känslomässiga tillstånd som trygghet, tillit, gemenskap, ett visst mått fientlighet, osv.
Westerholms resonemang faller tillbaka på evolutionspsykologen Jonathan Haidts arbete, som dessutom diskuteras i andra uppsatser i volymen. Haidt lägger fram en teori om att vilka värden vi anammar beror ytterst på vissa av evolutionen framslipade känslor och ”instinkter”: medlidande, tribalism, osv. Denna uppfattning kallas för emotivism, och hämtar mycket från upplysningens anti-metafysik. Emotivismen, som metaetiskt ställningstagande, är allt utom konservativt. Ingen under historiens lopp har någonsin tänkt på etiken på detta sätt fram till upplysningen. Etiken har alltid varit en plats för både sanning och rationellt resonerande, ofta just motström till passionerna. Här ser vi en ytterligare etisk anledning att hysa misstankar mot emotivismen: den har svårt att begripliggöra alla de fall där etiken strider mot känslorna. I den klassiska, platonska traditionen sågs känslorna som ofta vilseledande, i ständig kamp mot en rationell orientering mot rättvisan.
En slags kontrast till detta återfinns i Daniel Åkermans text i antologin, ”Skönhet i arkitekturen och samhället”. Åkerman rullar ut tungt metafysiskt artilleri för att bevisa att skönhet är objektivt, och klassisk arkitektur därför borde bli målet för politiska satsningar. Åkerman försöker förankra detta argument historiskt i Burkes estetik. Burke, hävdar författaren, tycker att skönhet är ”objektivt”, något som definieras löst som ”att det existerar oberoende av annat”. Detta må vara en naturlig läsning av källmaterialet, men det stämmer tyvärr inte: Burke tänker sig absolut inte att skönhet är någonting som existerar oberoende av oss, ”ute i världen”, som en objektiv egenskap hos ting. Enligt honom är skönhet bara namnet på en känsla. Burke är noga med att hans fysiologiska ansats inte ska förväxlas med ett metafysiskt estetiskt projekt i aristotelisk tappning, som vill ta reda på finalorsakerna som gör något vackert eller ej. Burke tänker sig däremot att fysiologiska processer är konstanta mellan människor, grundat i (det för övrigt uppenbart falska) principen ”samma orsak – samma effekt”. Hur som helst, så påverkar exegetiska poäng inte Åkermans annars övertygande argument.
Detta må vara en naturlig läsning av källmaterialet, men det stämmer tyvärr inte: Burke tänker sig absolut inte att skönhet är någonting som existerar oberoende av oss, ”ute i världen”, som en objektiv egenskap hos ting.
Det finns, dock, spår av den symptomatiska pragmatismen även i Åkermans argument. Uppsatsen är på sätt och vis en uppgörelse med funktionalismen, den rådande uppfattningen under förra seklets arkitektur att byggnader ska främst uppfylla en viss funktion – de ska skapa nytta. Det är därför beklagligt att Åkerman allt för lätt faller i samma funktionalistiska resonemang: syftet med att vi ska bygga vackert är att slippa ”de negativa effekterna” av diverse skräpbyggen, som ”kan orsaka huvudvärk” på grund av ”monotoni och onaturliga färger”.
Huvudproblemet med alla dessa pragmatiska konservativa ansatser är att de vänder på förhållandet mellan mål och medel. Godhet, skönhet, sanning: detta brukade betraktas som mål, som värderingar vi eftersträvar för sin egen skull. Den konservativa traditionen vänder på detta: dessa är först och främst medel, underordnade det yttersta målet att bevara samhället i enlighet med våra instinktiva behov. Exemplen på dessa pragmatiska resonemang är otaliga inom samtida konservatism: när Roger Scruton pläderar för att bevara skönhet för att det kan ”fylla funktionen” som en gång fylldes av religion, eller när bekännande icke-troende tågar för ”kristen värdegrund” eller religiöst inflytande över politiken, eller alla de oräkneliga fallen där något ska bevaras som ingen av oss längre egentligen tror på, men man måste ändå låtsas att tro på det trots allt. Missförstå mig inte: inget av ovannämnda sakfrågor är i sig dåliga – de är snarare bra. Men det är bra just för att det är sant, just för att dessa värden bottnar i tillvarons djupklanger. Annars urholkas etiken till ren sedlighet, skönheten till terapeutisk placebo och sanningen – i enlighet med Rudy Giulianis lakonism – till osanning.
Allt detta borde väcka någon slags bekymring hos äkta konservativa, om än bara för att arvet från Aten, Rom och Jerusalem löper här i motsatt riktning från vart konservatismen står nu. Elakt sagt skulle man önska sig att konservatismen stod på en stadigare filosofisk grund än anspelningar på tribalistiska extaser. Huruvida svensk konservatism kan ta på sig lidelsen att utforma en äkta metafysisk konservatism återstår att se. Ett sådant projekt, dock, skulle innebära en omförhandling av – och kanske ett slags tonårsuppror mot – traditionens nya och gamla fadersgestalter.
