Ulrica Schenström är kommunikationskonsult, tidigare statssekreterare i stastrådsberedningen och var organisationssekreterare för Fria Moderata Studentförbundet 1994-1996. Här är hennes analys av vad Moderaterna gjorde rätt och fel i valet.
Politik är att vilja. Att vilja förändra och förbättra. Att med riktning staka ut sin väg. Detta måste vara A och O i alla politiska hjärtan.
Och att aldrig sätta den egna taburetten före partiets väl och ve.
Riksdagsvalet var framför allt en stor förlust för både Moderaterna och Socialdemokraterna. Egentligen var det bara Sverigedemokraterna som gjorde ett succéval även om de på valnatten verkade besvikna.
Moderaterna känns i dag något vilset. Det är kanske inte så märkligt egentligen då det har hänt väldigt mycket på den politiska kartan under de senaste två decennierna och under åtta av de åren hade man ett väldigt stort fokus på regerandet. Vad man däremot missade var att ta hand om partiet.
Utan partiet kommer det inte finnas några taburetter att inta och därmed marginaliseras möjligheten till att förändra och förbättra. Det är akut att ett antal saker måste hanteras. Jag koncentrerar mig här på tre punkter.
För det första: Gå inte i det danska Konservatives fotspår.
Om vi tar fram spåkulan för Moderaterna så riskerar partiet att få allt större konflikter mellan den konservativa och den liberala falangen. Resan som De Konservative i Danmark gjorde – att vägra fortsätta förändra sig och trappa upp mygelkulturen – är inte rätt väg att gå, bevisligen. Det är en tuff sak att balansera på, men Moderaterna har gjort det förut och måste göra det igen. Samla, ena och fortsätta omprövningen och förnyelsen är den enda vägen till framgång. Och därmed också landa i att en moderat är just en moderat. Inte en massa etiketter som tveklöst leder till fokus på vem som är mer det ena än det andra.
En stor skillnad mellan Konservative och Nya Moderaterna är ordet ”nya”. Att våga och vilja förändras har inte riktigt kunnat uppbådas i den konservativa sfären i Danmark. Det har utöver de politiska problemen även varit interna strider, maktkamper och intriger. Känner vi igen mönstret?
I Moderaternas Sverige är Skåne Bayern och Stockholm Berlin. Det vill säga Bayerns konservativa CSU och Berlins något liberalare CDU. Det moderata framgångsrecept som samlade de konservativa med de liberala förkroppsligades av Gösta Bohman. När han 1970 tog över partiet var den konservativa grunden självklar medan liberalismen behövde erövras.
För det andra: Fokus på politik inte makt och position
Moderaterna måste bli bättre på att dra till sig människor som vill förändra och förbättra. Inte bara vilja ha makt och position. För en tid sedan såg jag en dokumentär om Thorbjörn Fälldin – en man av kött och blod som aldrig var något annat än sig själv. En politiker som vågade ta ställning, även när det blåste snålt, men framförallt, aldrig kompromissade mot sin övertygelse. Det känns som det var länge sedan som vi hade det samhällsklimatet där de personliga egenskaperna och handlingskraft, ibland yviga sådana, var en tillgång i den politiska debatten.
Att vinna ett val handlar om att våga förlora. Att våga riskera nästan allt för att nå nya marker och utmana sina egna politiska konstruktioner och idéer – utan att lämna sina grundläggande värderingar. Tyvärr har många partier idag blivit ett ställe för människor som endast vill göra en karriär.
Ungdomar engagerar sig i ungdomsförbund eller studentförbund för att, om vi hårddrar det, bli politisk sakkunnig på ett departement eller få stå på valbar plats på en lista. Detta utan att egentligen brinna för vare sig idé- eller reformutveckling, eller viljan att förändra eller förbättra. Och ser man politik som en karriär – ja då vågar man sällan riskera sitt jobb.
Därför har riskminimeringen blivit till en religion. Färdigskrivna och förberedda talepunkter styr därför den politiska debatten.
I framtiden kommer vi behöva politiker som Thorbjörn Fälldin som inser att det är enklast att bara vara sig själv – alla andra är ju upptagna. Och som vet hur man bygger politik och nya finansierade reformer. Det är det som är den politiska grundpelaren i all politik, genomräknat, finansierat och med en efterfrågad effekt.
Givet det politiska läget måste det vara viktigare för väljarna att få veta vad partierna står för och har för skarp politik. Det är reformerna som ska stå i centrum, inte vägen till makten, det är detta väljarna borde ta ställning till.
Med det sagt hoppas jag att Moderaterna i framtiden fostrar många unga begåvningar i konsten att bygga en reform – att göra en bred analys om vilka utmaningar vi står inför och inte enkom lära sig hur man beställer opinionsmätningar, lär sig maktens redskap och regelrätt mygel.
Detta självskadebeteende leder till politikerförakt och öppnar för populistpartier.
För det tredje: Ett realistiskt och omfattande reform- och analysarbete måste göras.
Att genomföra och konstruera nya reformer tar tid och de måste förankras. Det gör ofta ont när man kanske måste förändra sig eller ompröva någon fråga. Det gäller här att ha förmågan att göra den breda analysen. En opinionsmätning är inte en ”sanning” om det gällande läget, det borde mer ses som en trendindikator över tid, ej som aktuell fakta. Prognoser som produceras från till exempel Konjunkturinstitutet, Riksbanken, Ekonomistyrningsverket och OECD måste lusläsas för att läggas till pusslet över nuläget. Förstå hur trender och hur omvärlden förändras samt kunskap och känsla över partiers och organisationers inre liv. Vi får inte heller glömma bort självbilder och värderingar som finns i ett land. Det är så man bygger en gedigen helhetsanalys.
Jag vill särskilt påpeka det viktiga i att också göra realistiska analyser av andra partier och skeenden. Och att aldrig underskatta någon eller något. Att ta alla tendenser på allvar. Det var i underskattandet som t.ex. SD vann väljare. Hur tänker egentligen Annie Lööf? Varför föreslog egentligen David Cameron en folkomröstning om Brexit?
Och är det så att Annie Lööf strävar efter att bli Sveriges svar på Macron?
Det blir helt enkelt väldigt mycket enklare att navigera när en bred och genomarbetad analys är gjord.
Moderaterna är alltså i ”valvinnarbranchen”. Då måste man skapa och fånga de bästa av politiker och medarbetare. Som tillsammans skapar svaren på hur Sverige skall se ut i framtiden. Och som förhåller sig till enkom detta. Då måste blicken vara fast. Fast förankrad i värderingar men också med en utstakat mål: det är partiet som alltid måste gå först – inte din position.
