Vendela Magnell är vice ordförande för Moderata Studenter i Stockholm. Hon studerar politices kandidatprogrammet i statsvetenskap och nationalekonomi vid Stockholms universitet. Detta är hennes reflektioner från en studieresa till Wien.
Sent i november lämnar jag ett grått Stockholm för Wien, efter att ha beviljats Arvid Lindmanfondens resestipendium för unga skribenter i syfte att ”studera ÖVP:s framgångssaga”. Många vet att det har gått väldigt bra för Moderaternas och Kristdemokraternas systerparti Österrikiska folkpartiet, ÖVP, med Kurz i spetsen, samt att det på senare tid gått allt sämre för Frihetspartiet, FPÖ, som man skulle kunna kalla för Sverigedemokraternas vänner.
Att jämföra den aktuella österrikiska politiken med den svenska tycks först vara relativt enkelt: väljare har gått över från M / ÖVP, till SD / FPÖ. Å ena sidan stämmer detta, då extremhögern har tagit många traditionella högerväljare och frågan hur vi ska kunna locka tillbaka dem uppstår. Å andra sidan tycks Ibiza-skandalen vara en stor orsak till FPÖ:s nedgång, medan skandaler inom SD inte tycks förändra deras väljarstöd något särskilt. Dessutom kommer ÖVP nu, efter nyvalet i september och samtalen under hösten, ingå i en regeringskoalition med De gröna; skulle ett samarbete med Miljöpartiet fungera för Moderaterna och Kristdemokraterna? Vad är man egentligen beredd att offra för att få makten?
Så fort jag klev in på ÖVP:s högkvarter, beläget i hjärtat av Wien, var det tydligt att Sebastian Kurz var partiets frontfigur. En receptionist tilltalade mig på tyska, men märkte snabbt att jag inte förstod ett ord av vad hon sade och instruerade mig istället att vänta en stund. Strax därefter kom Monika Reiner, ÖVP:s internationella sekreterare, som var den första av ett antal personer som hade tid att träffa mig. Samtidigt som jag var i Wien var förhandlingarna med De gröna nämligen i full gång såväl dag- som kvällstid, och det var detta som diskuterades i alla mötesrum och under alla luncher.
Samtliga personer som jag träffade talade varmt om Moderaterna och Sverige. Trots det fanns det några saker de menade att Moderaterna borde ta efter för att få en lika ljus framgångssaga som ÖVP. En första var att ha en trovärdig ledare, vilket många är överens om att Kurz är. Dels kommer han inte från en klassisk ”politikerbakgrund”, utan han växte upp i en vanlig familj och har ett liv som vanliga människor kan relatera till; dels visade han som utrikesminister under flyktingkrisen 2015 handlingskraft, och detta är han igenkänd för internationellt. Redan innan han blev partiledare fanns det därför stort stöd för honom.
Förutom en trovärdig ledare är en annan viktig punkt att fokusera på sakpolitik som väljarna bryr sig om. Lägg därtill att man kan samarbeta med partier som delar ens åsikter i dessa frågor. I och med detta var det inte konstigt att ÖVP tidigare bildade en koalitionsregering med FPÖ eftersom flera frågor, såsom sänkt skatt och hårdare migrationspolitik, förenade partierna. Tack vare detta samarbete kunde ÖVP locka tillbaka många av de väljare som hade gått över till FPÖ – både eftersom samarbetet visade att man tog frågorna på allvar och för att FPÖ klantade till det rejält i och med Ibiza-skandalen. Det blev helt enkelt naturligt för dessa väljare att gå till ÖVP, menade Matteo Altenburger från partiets strategiavdelning, som jag träffade på resan.
I Sverige skulle detta kunna manifesteras i diskussioner och samtal i sakfrågor mellan Moderaterna och Kristdemokraterna samt Sverigedemokraterna. Enligt Altenburger behöver detta inte, som många fasar för, betyda att Moderaterna och Kristdemokraterna närmar sig Sverigedemokraternas politik. Det handlar om att vara handlingskraftiga och ta samhällets problem på allvar för att kunna rätta till dem. Altenburger exemplifierade med problem kring integration som en fråga vi skulle kunna samarbeta i.
Reformer som enligt Altenburger har fungerat i Wien handlade exempelvis om språkkrav för att personer som kommit till landet fortsatt ska få bidragsstöd. Kunskap i svenska språket möjliggör snabbare inträde på arbetsmarknaden, vilket är positivt för såväl individen som för samhället som helhet. Att ha detta som krav för bidrag ökar incitamenten att dyka upp på SFI-lektionerna samt anstränga sig för att lära sig svenska, annars riskerar man att bli utan försörjningsstöd. Detta kan även handla om lektioner i svenska värderingar för ökad förståelse för det svenska samhället. Att korsa den svenska gränsen innebär inte att du per automatik erhåller värderingar och normer kring till exempel jämställdhet som är en viktig del i det svenska liberala samhället.
En fundering som följde mig under samtalen var om detta betyder att Moderaterna och Kristdemokraterna måste gå till val tillsammans med Sverigedemokraterna. Detta är något som en stor del av väljarkåren ogillar och en fråga som jag inte är säker på min egna ståndpunkt i. Här kommer jag ta med mig en av Altenburgers kloka formuleringar: det är inte rättvist inför väljarna att ge ett slutgiltigt svar på hur en framtida regering kommer se ut, eftersom vi inte vet hur valresultatet kommer att se ut i september 2022. När resultaten kommit kommer alla partier föra diskussion såväl internet som med andra vilka som skulle ingå i en potentiell regeringskoalition – detta är inget vi vet redan nu, och därför är det lönlöst eller rentav destruktivt att spekulera för mycket.
När jag efter tre fullspäckade dagar lämnar Wien för att resa tillbaka till Stockholm har jag börjat bearbeta vad som diskuterats under de olika mötena. Framförallt är det en tanke som återkommer. Skulle Moderaterna och Kristdemokraterna i Sverige kunna inspireras av och ta efter ÖVP:s framgångar, för att nå samma succé?
