Elias Nilsson är förste vice ordförande electus för Studentföreningen Ateneum och ekonomistudent vid Lunds universitet. Här skriver han om varför det är viktigt att lära av historien för att förstå friheten.

Nittonhundratalet var socialdemokratins århundrade. En tid då välfärdsstaten byggdes ut, individen underkastades kollektivet och löntagarfonder hotade äganderätten. Detta till trots har Sverige ett starkt förflutet av liberala tankegångar. Redan på tidigt 1300-tal kunde Magnus Ladulås förbjuda träldom och femtio år tidigare lagstiftade Birger Jarl om kvinnofriden. Två liberala succéer inom loppet av en generation! Även om vårt land knappast kunde betecknas som liberalt under kommande århundraden kan det sägas ha såtts ett proto-liberalistiskt frö. Ett genomgående tema för att säkra liberalismens framtid är därför att blicka bakåt och ta avstamp i vad som fungerat historiskt. Genom att lära av historien kan man förstå dagens och framtidens liberalism.

Den österbottniske prästen Anders Chydenius skrev redan ett decennium före Adam Smith om den osynliga handen. Den osynliga handen är en metafor för marknadens tendens att rätta sig själv och finna optimala priser och kvantiteter utan externa påbud. Chydenius tankar skulle bli startskottet för industrialismen då frihandeln fick fotfäste i svensk ekonomi och Sveriges totala produktion per capita växte lavinartat. Tillväxttakten avstannade allt eftersom skattetrycket och statsapparaten expanderade under efterkrigstiden och år 1990 låg skattekvoten på över halva BNP, något återhållsam ekonomisk politik rådde bot på senare. Historien förtäljer en stark korrelation mellan låga skatter och hög tillväxt, vilket makroekonomisk teori styrker. Rätten att bära frukten av sitt arbete och individuell äganderätt har förespråkats genom tiderna från Locke till Rand och är en av liberalismens mest fundamentala delar. Om Sverige fortsatt skall växa ekonomiskt är det fundamentalt att skattetrycket sänks och att var människa fritt idkar näringsverksamhet för sin egen välfärds skull. Realpolitiskt innebär detta ett avskaffande av statlig inkomstskatt, sänkta företags- och kapitalinkomstskatter samt avskaffandet av begränsande lagstiftning. Förslagen skulle stärka Sveriges konkurrenskraft internationellt samt försäkra framtida medborgare att slit och utbildning lönar sig.

Det är symptomatiskt för Sverige att välfärd anses kopplat till staten. Bortsett från 1842 års folkskola finns det få exempel på offentligt finansierade välfärdsprogram innan socialdemokratin. Institutionerna vi känner idag byggdes till stor del upp under den tidiga socialdemokratin, något som idag sitter i väggarna. Som bekant står svenska välfärdsstaten inför demografiska problem. När dagens utformning av folkpensionen instiftades 1913 levde man i genomsnitt sju år under pensionsgränsen. Alltså var svensken tvungen att leva längre än halva befolkningen och sju år därtill för att åtnjuta skattefinansierad pension. Idag pensioneras man vid 65 års ålder men lever 17 år därtill. En upp-och-nedvänd befolkningspyramid pressar därmed de gamla transfereringssystemen då de utformades i en tid där en klar majoritet av befolkningen var arbetsför. Denna systemstress med fler äldre som lever längre och efterfrågar mer vård kommer kräva liberaliseringar för att kalkylen skall balanseras. Historien lär oss att välfärdsstaten även kommer misslyckas med sitt eget syfte då det demografiska underlaget inte längre finns. Framtidens Sverige måste privatisera stora delar av socialförsäkringssystemet innan det kollapsar under sin egen vikt. Privatiseringen sker företrädelsevis med försäkringsbaserade lösningar, privata sjukvårdssystem och individualiserad privat pension där var och en fritt bestämmer försäkringsnivå, medicinsk utövare och själv tar ansvar för livet efter karriären. Ett Sverige där efterfrågan styr mängden välfärd och inte offentliga ransoneringssystem.

Möjligheten att leva sitt liv efter tycke och smak ligger i stupstocken. Folkhälsan är överordnad friheten och kollektivet överordnat individen. Den tidiga arbetarrörelsen hade goda förbindelser med nykterhetsrörelsen, så att Sverige genom socialdemokratin därmed instiftade drakoniska alkohol- och narkotikalagar ter sig naturligt. 1968 skulle Nils Bejerot, svensk narkotikapolitiks fader, dra sitt strå till stacken. Genom aggressiva kampanjer mot ”knarket” lyssnade lagstiftarna och narkotika, som tidigare var lagligt att konsumera, blev likställt med moraliskt förfall och grov brottslighet. I dag är evidensläget nästintill enhälligt för friare alkohol- och narkotikalagstiftning.  Alkoholmonopolet visar sig inte minska totalkonsumtionen vilket går att utläsa från den ökade tillgängligheten i och med EU-inträdet, samtidigt som konsumtionen gått ner. Nyss annonserade systembolaget billigare starköl för att råda bukt på smugglingen vilket underminerar deras eget existensberättigande. Idag ligger Sverige näst högst i Europa i narkotikarelaterad dödlighet och intäkterna från försäljningen går oavkortat till gängen. Att bedriva opinion för friare alkohol- och narkotikalagstiftning är en sisyfism, men en nödvändig sådan. Synen på folkhälsan är ett lackmuspapper för övrig reglering av kroppslig autonomi, för om liberalismen långsiktigt skall segra måste rätten till sitt leverne vara fundamentalt. Detta utifrån principerna om att individen vet bättre hur bäst leva sitt liv än tjänstemän på departementen.

För liberalt sinnade har det mest fundamentala försvaret av liberalismen ej nämnts än. Liberalism är moraliskt rätt. Ayn Rand är skolboksexemplet för ett moraliskt försvar av kapitalism och individens autonomi. Att för egen maskin bygga och förvalta sin egen framgång är en dygd då alternativen kräver inskränkning av andra människors fri- och rättigheter. Dessa tankegångar finns djupt rotade i folksjälen och märks i ordspråk som ”sin egen lyckas smed”, ”var man reder sig själv” och ”dra sitt strå till stacken”. Sannolikt har ordspråken härkomst i protestantismen med den arbetsmoral som följde. Välfärdsstaten har dessvärre underminerat stora delar av arbetsmoralen och kapitalismens rättviseaspekter. Att det idag går att leva ett gott liv på andras surt förvärvade pengar påskyndar det moraliska förfall som ett gott samhälle kräver för att genom kapitalismen skapa en bättre framtid. Ett framtida liberalt civilsamhälle bör värna om den klassiska arbetsmoralen där var och en drar sitt lass och inte lever på andras inkomster i sann Randiansk anda.

Nu när vi lärt av historien ser vi att genom frihandel, kraftigt bantad statsapparat och en moralisk kompass kan upprätta ett liberalt Sverige för morgondagen. Ett Sverige där civilsamhället bör bejaka sin svunna glans och övertyga sig själv att den faktiskt är större än staten. Detta genom att låta folk bestämma över sitt leverne samtidigt som en naturrättslig stomme utgör den moral vi lever efter. Ett Sverige där lokalbefolkningen är involverade i sina barns skola och sina föräldrars omsorg. Ett Sverige för vuxna där folkhälsoministerämbetet är avskaffat och där vuxna bestämmer själva över sitt och familjens bästa. Nu återstår det praktiska. Borgerliga sympatisörer kan inte kapitulera för ett vänsternarrativ där jämlik fattigdom står framför individuell framgång. Borgerligheten bör nyttja den fallerande socialdemokratin och missnöjet hos svenska folket för att ge dem den liberala politik de förtjänar i form av näringsfrihet, privat välfärd och rätten att leva efter tycke och smak.

Categories: Tänkvärt

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *