Så var det den tiden på året igen – för jul och nyår – 2019 år efter världshistoriens kändaste skattskrivning. Först är det värmens och ljusets högtid, och sedan tid att göra bokslut och vända blad.

December är en given stund för reflektion, om det lilla och stora, egna och gemensamma. Hur har mitt år varit? Vad har världen lagt på mig, och hur har jag hanterat det? Hur vill jag att mitt nästa år skall se ut? Vad behöver jag göra annorlunda för att uppnå det som är mina mål – den strävan som är självvald? Det gör var människa gott i att fråga sig. 

Hur har världen förändrats? Vilka skeenden är vi uppe i? Vad är orsak och verkan? Blir det bättre eller sämre? Vad är min och alla andras roll i det stora? När vi nu gör bokslut över det politiska år 2019 i Sverige är det med viss bitter eftersmak. Regeringsbildningsprocessen, vars utfall vi inte kände till vid denna tid förra året, slutade i januariöverenskommelsen. Det måste givet valresultatet ses som en förlust för borgerligheten.

Valresultat, mandatfördelningar och majoriteter har inget värde i sig själva. Det var många – kanske fler i andra sammanhang än i Fria Moderata Studentförbundet – som såg med förhoppning på överenskommelsens punkter om värnskatten, friare hyressättning, reformering av arbetsförmedlingen och liberalisering av arbetsmarknaden. Med åtminstone en del av facit i hand går det att konstatera att de som varnade om vaga formuleringar fick rätt. Och att reformer i regel mår bra av att genomföras av någon som faktiskt vill se dem bli verklighet.

Sverige är på kort sikt i nöd av reformer för upprättande och upprätthållande av trygghet och ordning. Bristen på ordning är inte drömmen om friheten förverkligad. Den liknar snarare ett sådant hobbesianskt (solitary, poor, nasty, brutish, and short) naturtillstånd (alls inte naturligt) som faktiskt skulle få människor att kalla på Leviathan. Klassiska liberaler gör klokt i att arbeta tillsammans med sina konservativa vänner för att stävja den.

På längre sikt är vi i stort behov av reformer för ekonomisk frihet och utveckling. Vår tillväxt imponerar inte. Den offentliga ekonomin går i stöpet. Skatterna täcker inte upp för kostnaderna. Staten får svårare och svårare att finansiera sina åtaganden, och regeringen förmår inte prioritera. Det är alls inte en omöjlig utveckling att vända. Men fler hade behövt kunna sin Frédéric Bastiat (eller för all del bara veta vem Johan August Gripenstedt var).

”Samtidigt kan man vara glad att nu är nu, och att i dag inte är för ett år sedan.”

Ingenting av detta ser ut att få en lösning inom vår omedelbara framtid. Samtidigt kan man vara glad att nu är nu, och att i dag inte är för ett år sedan. Min bestämda övertygelse är att det vi ser nu är början på slutet, eller slutet på det som de trodde var början. Riksdagen kan inte avtalas bort. Överenskommelsen är på väg att upplösas. Låt ordförande emeritus (1973) Carl Bildt stå som inspiration inför året: ”Vi ser alltid att socialdemokratiska regeringar bör avgå, och vi kommer att ta varje möjlighet som gives att se till att det blir så.”

Världen ser inte heller den helt ljus ut. Länder som Polen och Rumänien blickar åt Ungern, och Ungern blickar åt Ryssland. Ryssland har under president Vladimir Putins styre blivit mer och mer auktoritärt. Repressionen och regressionen har förvärrats. Människors rättigheter inskränks ständigt.

I Kina ser utvecklingen alltjämt negativ ut. Där är bristen på grundläggande frihet smärtsamt uppenbar. Det manifesteras i koncentrationslägren i Xinjiang i vilka en miljon människor sitter frihetsberövade, och i fallet med den svenske förläggaren Gui Minhai som sedan år 2015 är fängslad i landet. Europa har i sin tur inte hittat sin plats i den nya internationella ordningen. 

Det är kanske svårt att känna hoppfullhet. Ljusets strålar är inte alltid uppenbara för blotta ögat. 

Men strävan efter frihet lever alltjämt. Den finns i personerna som protesterar i Moskva, i människorna som går ut på gatan i Hongkong, i många av de personer som flyr till vår del av världen. Stunden innan muren som delade Europa föll såg världen heller inte ljus ut. Precis som var fallet då gick flykten endast i en riktning.

När vi nu gör bokslut över år 2019 i världen är det mycket som borde vara bättre. Men någonting ska väl vi vänner av frihet ha att göra också. Och kanske är det som känns känslan av knoppar som just skall brista, och en vår som är på väg. 

Jag tänker på hur min förbundsordförandekollega i Moderata Ungdomsförbundet formulerade det i Moderaternas idéprogramspodcast Idéer för framtiden med Benjamin Dousa, viceordförande emeritus (1973) Olof Ehrenkrona, Christofer Fjellner och undertecknad: ”Sverige och världen är som börsen. Det kan gå ned någon dag. Det kan gå ned ett år. Men i det långa loppet kommer det alltid gå uppåt – så länge vi har tillväxt av BNP per capita.”

Denna gång är det inte bara året som skiftar, utan decenniet. Nu väntar ett 2020-tal som vi i denna stund inte vet vad det för med sig. Det som kan sägas med säkerhet är att det kommer att vara annorlunda, och att det vid nya tider är gott att ha värderingar att hålla fast vid. Det är en av många anledningar till att Studentförbundet behövs. 

När vi nu gör vårt eget gemensamma bokslut finns skäl att vara stolta. Arbetet i våra tolv föreningar från Luleå till Lund bär frukt. Vi är större, och gör och syns mer, än vid samma tid för ett år sedan. Det finns ingenting som tyder på att den utvecklingen inte skulle fortskrida. Jag är övertygad om att vi kan blicka framåt 2020 års arbete för frihet, marknadsekonomi och rättsstat med tillförsikt.

Om vi inte hinner ses innan årsskiftet skulle jag vilja passa på att hälsa alla vänner, medlemmar och läsare av Svensk Linje en riktigt god jul och ett gott nytt år. Ta er tid att vila, umgås med de era, och läsa en god bok. Ni kommer att behöva energin! 

Categories: Ledare

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *