Beatrice Backman är viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet och tidigare redaktionssekreterare för Svensk Linje. Här stakar hon ut den liberala riktningen genom en skog av påstådda feminismer.

“Who run the world? Girls!” och allmänheten jublar trots att det inte stämmer. Feministrörelsen har vuxit lavinartat de senaste åren. Vi har upplevt parader av knytblusar, kroppspositivism och kvinnokamper. I år firar vi 100 år sedan riksdagen beslutade om allmän och lika rösträtt i Sverige, och jag undrar vad som har hänt med dagens feminism. 

Från ett Sverige där kvinnor stormade på barrikaderna med idéer om frihet, till kvotering av bolagsstyrelser och feministisk snöröjning. 1900-talets feministiska kamp om frihet och allas rätt att välja har övergått till statligt tvång tillsammans med tuffa ord på en t-shirt. I serien Seinfeld får en av karaktärerna frågan om var hon står i pälsfrågan och svarar: ”Eh, anti-fur. I mean, who has the energy anymore?” Lika enkelt är det att i dag svara på frågan om man är feminist eller inte. Är det inte självklart? 

Feminist har blivit ett vedertaget epitet som gemene man klistrar på sig utan krav på mer engagemang än likes, kommentarer och hashtags på sociala medier. Ett modeord som den breda allmänheten tillsammans med våra politiker och makthavare slänger sig med, utan att ha en djupare förståelse för vad det faktiskt betyder eller innebär i praktiken. Det kan tyckas harmlöst men blir farligt när rörelsen, som i såväl valet 2014 som 2018, genererar flertalet röster till partier som står för en feminism som innebär allt annat än frihet för många av Sveriges invånare. 

Det finns en oroväckande tendens i den nutida feminismen. Det som var den ursprungliga tanken – att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män – har delvis hamnat i skymundan. Jämställdhetsbegreppet har kidnappats och idealet att kvinnor ska bestämma själva har bytts ut mot ett där kvinnor ska göra det som är förment rätt och riktigt enligt vänsterns ideal. Där den goda vänsterfeministen stoltserar med plakat och statliga åtgärder viftar de liberala feministerna med ord om frihet. Ty den version av feminismen som dominerar idag är vänsterns och det är vänsterns version som mynnar ut i politiska beslut. 

På bordet läggs förslag om dyra jämställdhetsmyndigheter tillsammans med kvotering av bolagsstyrelser och föräldraförsäkringen. Ebba Busch Thor skrev inför valet 2018 om hur föräldraförsäkringen har blivit ett redskap för ”tvångskvotering”. I det har hon rätt. Staten vill gå in och peta, utan en tanke på vad föräldrarna själva vill eller hur deras livssituation ser ut. Lika lite som staten ska lägga sig i hur föräldrar vill fördela sin föräldraförsäkring ska de bestämma vem eller vilka som ska sitta i ledningen för privata bolag. Det är inget annat än tvång marknadsfört som jämställdhet. 

Vänsterns direkta ingrepp i människors frihet varvas med mjukare ingrepp i form av statligt stöd för att uppmuntra fler tjejer att söka till ingenjörsutbildningar, tillsammans med de sociala påtryckningarna om att alla kvinnor bör bära knytblus för Sara Danius, bör stötta Hillary Clinton för att ”I’m with Her” och så vidare. Stöttar man inte, sviker man hela den feministiska kampen. Antingen är du med oss – eller så är du emot oss. Inget tvång, men likväl ett socialt och samhälleligt tryck som kan upplevas som lika begränsande som faktiska regleringar. Vi måste bort från den kollektiva skuldbeläggningen och istället låta varje kvinna och man behandlas som en enskild individ. 

Feminismens egentliga och mest grundläggande mål syftar till att frigöra människan och säkerställa att hon inte begränsas eller reduceras av sitt kön. Detta är liberala värderingar som i grunden handlar om människors frihet.  

»Borgerligheten har fina ord och uppmaningar om frihet – vänstern har konkreta lösningar som stavas statligt tvång.«

En svårighet för den liberala feminismen är bristen på konkreta lösningar. Borgerligheten har fina ord och uppmaningar om frihet – vänstern har konkreta lösningar som stavas statligt tvång. De drar sig inte för att använda dem. För den som upplever faktiska problem med jämställdhet, är konkret handling ofta mer lockande. Och vi har problem: barngifte, hederskultur och våld i hemmet, för att nämna några. Det är förståeligt att inte vilja sitta med armarna i kors och vänta. Men en begränsning tar inte ut en annan: existerande begränsningar kan således inte rättfärdiga införandet av nya begränsningar för kvinnor. 

Feminismen bygger på att fokus ska flyttas från könet. Att därför offra individers rättigheter till förmån för mål för kollektivet är både grovt diskriminerande och i längden direkt farligt, oavsett hur många fler kvinnliga chefer eller pappadagar det ger. Jämställdhet kan inte uppnås genom politiska tvångsbeslut utan genom att maximera folks frihet att välja sitt liv och sin jämställdhet: vilka de vill anställa, hur många föräldradagar de vill ta ut och vem de vill stötta i ett politiskt val. Alltför många människor förlitar sig i dag på att upplevda problem med jämställdheten ska lösas genom staten. Det mest rättvisa kan omöjligt vara att dela allt på hälften eller räkna hur många kvinnor respektive män som har styrande platser i bolag eller politiska partier. Det måste i slutändan handla om att alla ska ha rätten att i så stor utsträckning som möjligt få välja sina egna liv. 

I Sverige har i dag kvinnor på pappret samma möjligheter som män, men fortfarande finns det människor som på olika sätt vill begränsa oss. I podcasten Della Q talar tre unga kvinnor om hemmafruns återkomst. Kvinnan som av egen fri vilja valt livet som hemmafru. De får journalister, opinionsbildare och politiker att rasa. Det har gått 100 år sedan den kvinnliga rösträtten klubbades i Sverige men fortfarande handlar den politiska debatten om kvinnors rätt att fatta egna beslut. 

I 1919 års Sverige behövdes den liberala feminismen för att kvinnan till slut skulle få sin rösträtt. I 2019 års Sverige behövs den för att alla kvinnor och män ska kunna välja sina egna liv utan tvång från varken stat eller samhälle. Det handlar lika mycket om att kunna välja statsminister som att kunna bli statsminister, som att välja sin egen föräldraförsäkring eller ett liv som hemmafru, men lika självklart om att välja motsatsen. 

“Who run the world?” Det är dags för den liberala feministen att återta barrikaderna. 

Categories: Tänkvärt

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *