Adam Danieli är juridikstudent och viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet. Här skriver han om socialdemokratins nyfunna kärlek till den liberala demokratin och dess rättighetsbegrepp.

Ett nytt riksdagsår har börjat. De 349 ledamöterna skall åter skrida till verket, och får som största uppgift att omsätta ett dokument med 73 mer eller mindre lösa punkter till praktiskt politik. Med socialdemokraterna vid rodret, miljöpartiet som barlast och mittenpartierna som konvoj ska folkets främsta företrädare rösta igenom ett stycke politisk kompromiss av sällan skådat slag i Sverige. Kohandeln har varit uppenbar. En värnskatt mot en flygskatt. En arbetsförmedling mot ett friår. 

Allt är man dock inte oeniga om. Bland annat, står att läsa i överenskommelsen, ska de fyra partierna ”förenas i försvaret av den liberala demokratin”. Detta framstår vid första anblick knappast som något kontroversiellt för en i grunden socialistisk regering att vara överens med liberaler om. Demokratins genombrott och fortlevnad i Sverige har varit i enlighet med socialdemokraternas vilja, och rörelsen kan inte beslås med att ha motverkat ett folkstyre i vårt land. Branting, Staaff och Edén var i grunden eniga i frågan om den moderna parlamentarismens införande.

Sedan fastnar man på ordet liberal. Socialister är som bekant inte liberaler, och de använder i regel inte epitetet liberal i frågor om folkstyre. Snarare hänger de på diverse fraser om människors lika värde och mänskliga rättigheter. Anledningen är att de i grund och botten talar om ett annat demokratibegrepp. Det är inte utan rejält ideologiskt dagtingande som de högtidligt kan sälla sig till försvararna av liberal maktdelning och individuella rättigheter. 

Omröstningar och medborgarförsamlingar har funnits i olika omfattningar så länge människan levt i samhällen. De har haft vitt skild ställning och olika syften, men tanken att låta majoritetsuppfattningen gälla i olika frågor är mycket gammal. Idén om folket som grund för statens makt uppstår dock förhållandevis sent. Den liberala Salamancaskolan formulerar under 1500-talet tankar om att varje styrt folk bör vara källan till sitt eget styre. Detta under en tid då religiösa idéer var det närmaste man kom till att legitimera statens makt.

Det är dock i huvudet på Rousseau (1712–1778) som dessa tankar verkligen tar fart – och förvrids. Han myntar i sin bok Om samhällsfördraget begreppet folksuveränitet. Folket är suveränt och bildar en enda politisk kropp med en enda vilja; folkviljan. En folkförsamling som kan utröna denna kollektiva vilja har legitimerat ohämmad maktutövning sprungen ur folket själv. Varje begränsning av denna är illegitim. Precis som att en kroppsdel lyder obönhörligen under kroppen den tillhör, lyder också varje person ur ett folk under folkviljan som hon blivit en del av genom samhällskontraktet. Folksuveränitetsprincipen, menar Rousseau, ger folkvalda parlament total makt över alla verkställande och dömande myndigheter, och kan inte begränsas av någon lag. Detta var självklart radikalt under en tid när inget styre med någon form av trovärdighet kunde säga sig uttolka folkets vilja.

Rousseau hyste, i sann upplysningsanda, fullt förtroende för sin teoretiska skapelses förmåga att vägleda samhället fullständigt rätt, och visade inte tillstymmelse till oro över att hans system inte erkänner individen några som helst rättigheter eller något egenvärde. Rättigheter och skyldigheter skulle balanseras perfekt under folkviljan, menade han, då de friheter som medlemmar i ett folk håller allra högst alltid skulle ligga i folkviljans intresse att bevara. 

»Staten är folkviljan, och kan därför aldrig fatta illegitima beslut.«

Socialdemokratin, liksom alla socialistiska rörelser, är i grunden efterföljare till Rousseau i sin syn på demokrati, makt och legitimitet. Alla begränsningar av folkviljan, vare sig det handlar om grundlagsreglering, statlig maktdelning eller lagprövning i domstol, är inskränkningar i demokratin och hinder för rättvisa. Staten är folkviljan, och kan därför aldrig fatta illegitima beslut. Arvet från Rousseau lyfts sällan fram, men genomsyrar svensk politik. Historikern Lars Trägårdh har uttryckt det väl som att ”Rousseau är en ständigt närvarande gäst vid den svenska politikens taffel, även om värdarna inte alltid är medvetna om det”. 

För Axel Hägerström (1868–1939), rättsfilosof som i praktiken kom att utforma den socialdemokratiska rättsfilosofin under benämningen Uppsalaskolan, var liberala idéer inom rättsfilosofin rent av obegripliga. De tankegångar han förenade, och i praktiken införde i svensk rätt, rättsrealismen och värdenihilismen, avfärdade fullständigt individuella rättigheter. Människor kan inte medges metafysiska veton, menade Hägerström, och såg inte moraliska utsagor som mer än känslouttryck utan sanningsvärde. De mångas gagn måste få företräde framför allt annat i lagstiftning och rättsskipning, i stolt Rousseauiansk tradition. Så sent som under andra halvan av 1900-talet skulle det som i dag kallas liberal demokrati framstå som barockt i det socialdemokratiserade Sverige, men Rousseau håller i dag på att förlora sin plats vid bordet. 

Socialister i hela västvärlden, med socialdemokratin som främsta svenska exempel, har dock kommit att acceptera en mängd reformer med syfte att lägga till ordet liberal. Grundlagsskyddade rättigheter för medborgaren, granskning av regeringsmakten och  domstolsprövning av lagar är sådant som skulle få Hägerström att häpna, men som få socialister i dag öppet ifrågasätter. Socialdemokraterna vill nog helst inte bli påminda om att sådan politik står i fullständig strid med deras ideologiska rötter.

Anhängare av statlig maktutövning vill aldrig se sig kedjade vid ett samhällskontrakt med rättigheter på båda sidor. Att sätta ordet liberal framför demokrati är i grunden att rycka delar av deras vapen ur händerna på dem och sätta dem i händerna på den enskilda människan, som tillåts trilskas och stå i vägen. Den liberala demokratin är därför något av en trojan i socialdemokraters och andra socialisters läger. Ofarlig vid första anblick, men med potential att skapa röta långt in i partiets idébygge.

Det är glädjande att se hur socialister ansluter sig till den liberala demokratin. Den är i grunden betydligt bättre och har omfamnat sekler av insikter om staters fruktansvärda potential. Det sitter hårt inne, men att våga överge Rousseau är helt enkelt en tidens nödvändighet. De 73 punkterna, tillsammans med två mittenpartier, gav socialdemokraterna makten under ytterligare en mandatperiod. Som studentförbundare kan man åtminstone glädjas över att trojanen når allt längre innanför murarna.

Categories: Tänkvärt

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *