Martin Bergman är viceordförande tillika internationell sekreterare i Fria Moderata Studentförbundet. I detta nummers utrikeskolumn reflekterar han över Storbritanniens utdragna försök att dra sig ur EU.
Lördagen den 24 juni 2016 vaknade jag upp hos mina föräldrar hemma i Dalarna av att min far smällde upp dörren till mitt pojkrum och ropade – på samma gång förvånad och förtvivlad – att ”Det blev Exit!”. Jag glömmer aldrig det ansiktsuttrycket, aldrig de orden. Särskilt inte efter att jag had följt valvakan nästan hela natten, och utan färdigt resultat somnat med laptopen i på magen där den fortfarande låg kvar.
Några timmar senare samma dag höll David Cameron sitt avskedstal utanför 10 Downing Street, och Storbritannien och Europa kastades in i en enda stor osäkerhet.
Under det senaste året har debatten kring britternas framtida relation med Europa och omvärden överskuggats av coronapandemins framfart. Att den dagen då Storbritannien lämnar den mest omfattande frihandelsunionen i världen och den marknad som landet varit del av under mer än 40 år närmar sig med stormsteg har sjunkit i skymundan, trots att osäkerheten hela tiden har legat där latent, utan klar lösning i sikte.
Om bandet backas till upprinnelsen till folkomröstningen kan jag erinra mig en liknande avsaknad av krisinstinkt hos det brittiska folket och myndighetsväsendet.
Den 29 mars 2016 gick den dåvarande brittiske ambassadören i Stockholm, David Cairns, ut i en stor intervju i Fokus. Det var precis innan den period under vilken den brittiska lagstiftningen kräver tystnadsplikt för statsanställda inför stundande val eller folkomröstning. Till Johan Hakelius säger Cairns: Vi talar inte om »brexit«. Det vore att förutsätta att britterna kommer att rösta för ett utträde ur EU. Vi talar om »bremain«, som i »Britain« och »remain«. Med perspektiv så är detta otroligt talande för den generella känslan då.
Otaliga förhandlingsvändor, låsningar och drömda men omöjliga lösningar har arbetats igenom under de fyra och halvt år som passerat sedan omröstningen. Kampen har prytt löpsedlar världen över.
Under hösten 2017 – bara några månader efter att premiärminister May officiellt aktiverade EU-fördragets artikel 50 – var stämningen inom det brittiska utrikesdepartementet god. Man såg fram emot att snabbt kunna ratificera avtalet, för att i nästa steg kunna påbörja de stora förhandlingarna om den framtida relationen unionerna emellan. Där tog det stopp – tvärstopp – i två och ett halvt år. Alltmedan britterna blev fullkomligen uttjatade av debatten om utträdet kunde inte de faktiska förhandlingarna formellt påbörjas förrän i februari 2020.
Det senaste året, när förhandlingar faktiskt har ägt rum, har det varit desto tystare. Viktigare frågor har varit på dagordningen. Sedan Boris Johnsons historiska valseger år 2019 och det formella utträdet ur EU i januari 2020 har frågan i det kollektiva medvetandet varit set and done. Såväl britterna som alla andra har varit för trötta för att diskutera ämnet vidare.
Brexitörerna har vid varje givet tillfälle lyft fram hur väl allt ändå fungerar utan att Storbritannien är medlemmar i EU. Däremot undviker de att nämna är att det faktiskt inte är mycket som ändrats ännu, eftersom övergångsperioden fortfarande pågår. När årets sista dag i skrivande stund närmar sig, och övergångsperiodens slut med den, har realiteten börjat smyga sig på. Matvarukedjor och butiker bunkrar upp som aldrig förr; vid kanaltunneln i Calais ringlar sig köerna långa.
I förhandlingsrummen, där alla deadlines har överskridits många gånger om, är de stora låsningarna desamma. De riktigt svåra frågorna, såsom hanteringen av fiskepolitiken och den nordirländska gränsfrågan, ligger alltjämt utan hållbar lösning.
När du nu läser detta vet du antagligen om ett frihandelsavtal kom till stånd, eller om Storbritannien föll tillbaka på WTO:s grundregler. Det som vi vet med säkerhet redan nu är dock att det inte heller denna gång kommer att bli någon form av definitivt avslut på förhandlingarna mellan EU och Storbritannien. De argument som brexitförespråkarna både i valrörelsen 2016 och därefter har framfört så högljutt de har kunnat – att en total autonomi från EU är möjlig och realistisk – bygger på en föråldrad och grandios självbild. Det är helt enkelt inte möjligt att både äta hela kakan och ha den kvar.
Debatten kring brexit har under de senaste åren helt missat det långsiktiga perspektivet och vilken långsiktig roll som britterna ämnar att ha i Europa och världen. Alla turerna kring ett möjligt avtal under Theresa Mays administration, och det som tog under början av Johnsons administration, har bara handlat om den övergångsperiod som nu håller på att gå ut. Det som faktiskt är viktigt på riktigt har försvunnit bakom politiska dimridåer.
Inget annat land är så integrerat med EU:s ekonomi som Storbritannien utan att antingen vara del av den inre marknaden eller som Schweiz ha ett avtal som i stort godtar alla de villkor som ställs för handel på den. Därigenom kommer fantomsmärtorna av de avklippta, eller i alla fall gravt försvagade, förbindelserna att kännas rejält under våren som kommer. Självständighetsivrarna som under det gångna året har skrikit högst om att konsekvenserna inte alls var så farliga som de utmålades kommer antagligen att sänka tonläget när realiteten faktiskt slår till.
Samtidigt är den världsordning som britterna har att navigera i en större oreda än vad väst är vana vid, med ett gravt splittrat internationellt samfund. Om Johnson hade en ambition om en bilateral anglosaxisk transatlantisk länk med USA starkare än genom multilateralism så lär han se den rejält grusad med den tillträdande Bidenadministrationen.
Realiteten är att ett förhållande mellan EU och Storbritannien där den senare är suverän och inte medlem av det Europeiska ekonomiska området placerar britterna i underläge. Det kommer heller ingalunda vara en slutpunkt för förhandlingar om relationerna. Resultatet riskerar snarare att bli ett stadium av konstant limbo, långt ifrån både det slut för brexit som Johnson vann sitt nuvarande mandat på, och den stärkta globala maktposition som gav hans sida segern i folkomröstningen.
För britterna kommer dessutom alla former av närmare samarbete vara en illusion av suveränitet och oberoende, eftersom omfattande frihandel de facto förutsätter ett ömsesidigt beroende. Det vet Norge, Schweiz och Liechtenstein – de förebilder som brexitkampanjen har haft – alltför väl.
Boris Johnson står nu inför den granna utmaningen att lyckas presentera de fortgående förhandlingar som kommer att ske oavsett vad som händer den första januari som någon form av avslut på ett redan utdraget debacle. Det brittiska folket verkar ha tröttnat för länge sedan, och ännu inte ha förstått de faktiska alternativ som står till buds framöver. Allt som under de senaste åren har diskuterats som teorier om en avlägsen framtid kommer väldigt snart att börja kännas på riktigt.
