Traumatiserade av demokratin

Josefin Wicklund är ledamot i MUF Stockholms MSU-kommitté. Här är hennes berättelse med reflektioner från en resa till Moskva.

Sommaren 2018 fick jag beviljat ett resestipendium för unga skribenter av Arvid Lindmanfonden. Jag skulle under hösten resa till Ryssland för att se om min bild av Ryssland stämmer överens med den bild som målas i svensk media och den generella uppfattningen som svenskar har av Ryssland, men även för att bilda mig en uppfattning om huruvida Ryssland någonsin skulle kunna bli en demokratisk och fungerande stat. Efter denna resa fick jag nya perspektiv på hur jag anser att Sveriges relationer till Ryssland kan utvecklas och hur nya reformer kan öppna upp för ett mer liberalt globalt samspel.

Mitt första starka intryck av Ryssland var av kvinnan i passkontrollen på Moskvas flygplats. Hon betraktade mig noga, på ett misstänksamt vis. Min bild är att många ryssar ofta är väldigt reserverade till dess att de vet vad din agenda är, speciellt om du inte är rysktalande. Det var exempelvis omöjligt att fråga en främling om vägen – de svarade inte utan gick bara därifrån. De som visste vem jag var och vad jag ville var däremot väldigt hjälpsamma och tillmötesgående.

Min första kväll i Moskva åt jag middag vid en damm som var prydligt dekorerad med ljusslingor. Det var ett modernt och fint område som hade kunnat ligga i vilken europeisk huvudstad som helst. Moskva är fyllt av sådana områden, med trendiga och flotta restauranger. Människorna är moderna, hippa och civiliserade. Det märks att det råder en klar storstadsmentalitet. Den bilden fick sig en ordentlig kontrast när jag såg Lenin- och Marxstatyer i varje hörn. På Röda torget finns det till och med skådespelare som klädde ut sig till Lenin och Stalin för att gå runt och tog bilder med folk. För mig känns det motstridigt att ha en liberal storstadsmentalitet samtidigt som man normaliserar diktatorer och massmördare. Kan man någonsin ha ett öppet och liberalt samhälle samtidigt som man stolt visar upp sin kommunistiska historia?

Min motstridiga bild av Ryssland bekräftades när jag dagen efter träffade en grupp ryska konstnärer. En av konstnärerna bar en satirisk tröja med Putins ansikte på. De skämtade om korruptionen i Ryssland och pratade om hur de skulle vilja bo i New York. När jag frågade dem om vad de tyckte om Putin sa de att det är ytterst få som gillar Putin i Moskva. Stödet för Putin sjunker i nästan hela landet, speciellt efter den omtalade pensionsreformen. I samma takt sjunker även det politiska engagemanget. Ryssar är i allmänhet nöjda om de får ha sin mobiltelefon, en bostad i framtiden och en möjlighet att gå ut en fredagskväll, menade de. Detta har Kreml också förstått. Även om många beklagar sig över regimens agerande, är det för få som känner ett starkt driv att förändra det.

Det är svårt att föreställa sig eftersom vi svenskar åtminstone föreställer oss att vi aldrig skulle tillåta korruption, censur eller felaktiga arresteringar utan protester. Gör det skillnad att människorna i Ryssland aldrig har upplevt demokrati på det sättet som svenskar har?

Det var en journalist som jag träffade som väckte den tanken. Hon arbetade på den enda oberoende tv-kanalen i Ryssland. Kanalen var objektiv, men tenderade av förklarliga skäl att kritisera Putin. Vi satt på en av hennes favoritrestauranger som var en russifierad irländsk pub. Menyn bestod av sunday roast likaväl som borsjtj. När vi diskuterade situationen i Ryssland frågade jag hur det kommer sig att ryssarna inte gav uttryck för en större längtan efter demokrati trots ett stort missnöje med regimen. Hon tog en klunk av sin Guinness och svarade tydligt, men eftertänksamt: ”Because they are traumatized by democracy.”

Dagens ryska samhälle måste ses i ljuset av händelserna på 1990-talet. Efter Sovjetunionens fall 1991 led landet av hyperinflation och mångas besparingar gick från att vara värda ett hus till att vara värda en kopp kaffe. Samhället var instabilt, och ekonomin likaså. För många människor i Ryssland är detta demokrati och liberalism. Man är tillräckligt rädd att hamna i samma situation igen att man är beredda att acceptera stora brister i regimens agerande så länge det råder stabilitet i landet. Det är med bakgrund av detta som Putin alltjämt respekteras och åtnjuter ett stort stöd hos befolkningen. Han betraktas som garanten för landets sammanhållning och som den ledare som skyddar Ryssland från väst.

Denna bild återspeglas också i den statligt kontrollerade median. Den förmedlar en bild av Putin som den person som håller landet samman trots hotet från USA och övriga västvärlden. Som exempel kan nämnas att kriget i Ukraina beskrivs som ett krig med ryska och amerikanska soldater om den ryska gränsen. Men statligt kontrollerande media rapporterar sällan om hur människor på landsbygden inte har tillgång till grundläggande samhällsservice, såsom el, vatten och ordentliga toaletter. En orsak till detta kan vara att Putins huvudsakliga prioriteringar är storstäderna, militär och upprustning snarare än landsbygd, skola, hög levnadsstandard med mera. Dessa prioriteringar är det få medborgare som har eller får kännedom om.

Det är tydligt att vägen till demokrati och ett öppet samhälle blir längre för var dag som går i Ryssland. Samtidigt som det finns en traumatisk bild av demokrati finns det också en konservativ elit som påverkar Ryssland och ständigt försöker motarbeta västerländska värderingar som HBTQ-personers rättigheter.

En rysk journalist som tidigare suttit i fängelse för sina regimkritiska texter berörde mig då vi möttes. Han frågade mig hur journalister har det i Sverige. ”They can write anything they want”, sa jag. Hans ögon glittrade samtidigt som han log. ”Sorry, I’m just trying to imagine this”. 

Att bryta den negativa trenden i Ryssland ligger inte bara i ryssarnas bästa – utan det bästa för hela vår del av världen. Den ryska regimen är farlig – i kombination med ett folk fört bakom ljuset är den än farligare. Det borde ligga i EU:s intresse att vilja hjälpa Ryssland till att bli en demokrati – till exempel genom att öppna upp för visumfrihet med Ryssland. Möjligheten att interagera mer med väst och se hur vår demokrati fungerar, vad yttrandefrihet är på riktigt och hur ett liberalt och öppet samhälle kan se ut, skulle kunna få fler att ifrågasätta regimen mer.

Det är svårt att spå den ryska utvecklingen. Många röster i debatten hävdar med eftertryck att hoppet om att Ryssland ska bli en framtida demokrati är förlorat. Men efter att ha fått möta det ryska folkets drömmar, hopp och vilja är jag hoppfull.