Liberaler talar ofta om människans absoluta rätt att bestämma över sin tillvaro. Men den som vill leva ett fungerande liv måste också ta ansvar för sina små gemenskaper, skriver Ateneums ordförande Elias Nilsson.
En helig ko i det borgerliga blocket är individens rätt att själv bestämma hur denne lever sitt liv. Beroende på vem man frågar kan det innefatta alltifrån att röka jazztobak till att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt. Den personliga autonomin är viktig, men vad kan man förvänta sig av någon som inte tar ansvar?
De mest bokstavstroende liberalerna hävdar att självbestämmandet är absolut, och att man varken har moraliska eller juridiska förpliktelser att forma sitt liv efter andras tycke och smak. Frihetligt konservativa delar i regel tankegodset om att juridiken bör hållas borta från privatlivet, men understryker individens moraliska ansvar för sin omgivning.
För gemene man verkar det vara svårt att skilja på vad man personligen ogillar och vad som bör vara förbjudet. Ett praktexempel är narkotika och alkohol. För att förskona er läsare så skippar jag den gymnasiefilosofiska debatten om dess avreglering. Vad däremot är mer intressant är hur man balanserar sitt leverne med att vara en god samhällsmedborgare.
Vad har man då för moraliskt ansvar till sin näste? Sverige är världens mest individualistiska land om man kikar på World Value Survey, men om vi alla vore öar hade vi inte haft ett samhälle. Vår vardag upprätthålls i stället av en hög mellanmänsklig tillit som kan ses som en förutsättning för frivilliga gemenskaper. Det är därmed nödvändigt att var och en tar ansvar för att upprätthålla sådana gemenskaper i ett individualistiskt samhälle.
Har de som inte ansvarar för sin omgivning ett drägligt liv? Sannolikt inte. Livet vore ledsamt ifall vi isolerade oss från mellanmänskliga interaktioner och bara uppehöll våra vitala organ för sakens skull. Detta är något raljerande, men om man vill leva ett gott liv så är man beroende av relationer till andra. Relationer är i sin tur avhängiga på att man tar ansvar för sig själv, sin familj och sina vänner.
Det innebär naturligtvis inte att man ska sko andra i samhället utan förbehåll. Vad som faktiskt är att förvänta av en god samhällsmedborgare är att man reder sig själv så att andra slipper. När det är klart bör man ta hand folk inom ramen för släkt, vänner och frivilliga gemenskaper. Eller med andra ord engagera sig i föreningar, hjälpa mormor med julbaket eller utföra andra åtaganden som bygger civilsamhället.
När jag lämnar mitt korridorsrum i Lund och blir vuxen på riktigt hoppas jag att bli en god samhällsmedborgare, en bonus civis om ni ursäktar min google translate-latin. Betyder det att staten ska lägga sig i mina eller andras ambitioner om det brister? Såklart inte, men vi alla har ett gemensamt ansvar att lämna ett bättre samhälle efter sig.
