Innebär Joe Bidens presidentskap att USA är tillbaka för att leda världen och för att skydda Europa? Detta diskuterar Bengt Svensson, före detta militärattaché i Washington D.C. och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademin.
Den transatlantiska länken är avgörande för Europas och Sveriges säkerhet. Vår säkerhetspolitik och militärstrategiska doktrin, formade av en försämrad säkerhetssituation och av svensk militär svaghet, bygger på amerikanskt engagemang på den europeiska kontinenten; länken är en livlina för Sverige.
USA närmar sig världen som den starkaste makten avseende nästan alla instrument som en stat har. Det finns dock ett antal välbekanta, långsiktiga trender som utmanar USA ställning.
Några exempel är en långsam befolkningstillväxt, ökande sociala klyftor, minskad social rörlighet och ett politiskt liv som domineras av allt skarpare politiska motsättningar i ett tvåpartisystem. Samtidigt har säkerhetssituationen förändrats med krav på att hantera flera växande hot samtidigt med en icke uthållig amerikansk försvarsekonomi.
Exemplen ovan är välbekanta, men för att bättre förstå ett USA i förändring är det viktigt att skilja dessa från utvecklingen de senaste åren, det som i brist på bättre ord får benämnas ”trumpism”.
Trumpismen har släppt fram mörka krafter i USA, som alltid funnits, men som nu fått mera utrymme. Om man bortser från flyktiga policyförändringar och fokuserar på hur den påverkat de amerikanska strukturerna, de som styr säkerhetspolitik och militära beslut, så kan flera drag urskiljas.
Det första är ett transaktionellt förhållningssätt som under de senaste fyra åren har varit kortsiktigt, och där rent personlig nytta för presidenten varit en faktor.
Allt för ofta upphävdes det komplicerade systemet för beredning av frågor mellan de många stora amerikanska strukturerna.
Informationsflödet inom samhället och de styrande strukturerna suspenderades ofta och fakta saknade betydelse, även underrättelseinformation. Osanningar var legio och utrymme gavs för rena fantasier som konspirationsteorier. Allt detta trängde in på flera amerikanska ledningsnivåer.
Det politiska systemet delades genom att motståndare beskrevs som landsförrädare och nationens fiender. Därmed omöjliggjordes kompromisser, vilket ofta ledde till beslutförlamning.
Ytterligare ett drag var kompression av ledningsnivåer genom att beslut fattades utan beredning och delgavs direkt via twitter. Man kan småle åt twittrandet, men det utvecklades till ett sätt att leda USA, ett ledningssystem.
För Trump-administrationen saknade sakfrågor och deras lösning betydelse, enbart mediabilden var viktig och svåra frågor, till exempel en pågående pandemi, hanterades enbart med utgångspunkt i mediebilden.
Slutligen skedde en politisering av den amerikanska försvarsmakten som inte skett sedan inbördeskriget.
Mycket av detta manifesterades i perioden efter valet i november 2020. Inte minst gäller det att vara tydlig med vad som hände runt 6 januari 2021.
Den 3 november 2020 genomförde USA val till kongressen och president. Ett val som trots pandemi genomfördes säkert och välsmort samt med rekordstort deltagande. Helt klart en seger för den amerikanska demokratin. Ett val som gav ett tydligt utslag i presidentvalet både avseende elektorsröster och totalt antal röster: den valde presidenten var Joseph R. Biden.
Under valdagen, innan ens alla röster var räknade, inledde den sittande presidenten en kampanj för att ogiltigförklara valresultatet genom att påverka och försöka tvinga Justitiedepartementet, amerikanska försvarsmakten, delstater och lokala valförrättare att ändra resultatet i ett nyss genomfört demokratiskt val.
Den 6 januari försökte President Trump att med våld, genom en kupp, stoppa den demokratiska processen för att formellt utse den folkvalde presidenten. Näste president kunde först utses efter att tusentals poliser, federala agenter och militära förband hade satts in i den amerikanska huvudstaden.
För första gången i USA:s nästan 250-åriga historia skedde inte överföringen av makt efter ett val fredligt.
Natten mellan 6 och 7 januari, när kongressen åter hade lyckat samlas, och tiden därefter hade det republikanska partiet ett val: att försvara demokratin eller välja lögnen om valet och försöka nå makten. Samma val som flera andra konservativa partier i Europa står inför: att försvara demokratiska principer eller för kortsiktig vinst söka stöd hos högerextrema krafter.
Majoriteten i det stolta republikanska partiet, Abraham Lincolns, Dwight D. Eisenhowers och Ronald Reagans parti, valde makten och att omfamna krafter som är odemokratiska. Ett val som innebar att man vände sig bort från den amerikanska konstitutionen och allmän rösträtt.
Sammantaget innebär denna utveckling att USA efter valet gick från en administration som hade ett begränsat förhållande till fakta och inte följde beslutsprocesser till en administration som fattar beslut efter en förutsägbar och etablerad beredningsprocess.
Detta betyder inte att alla beslut är de bästa, att alla underrättelser tas på allvar eller att konsultationer sker med allierade. Men, det finns en logik som följer fakta.
I dag är vi på väg mot en multipolär värld och USA brottas med vad detta innebär. I denna värld är två av tre poler diktaturer och i den tredje, USA, pågår en kamp som ytterst handlar om demokratin i landet. En kamp som präglas av att ett av partierna i ett tvåpartisystem inte längre stödjer demokrati.
Dessutom pågår en process för att definiera ett nytt förhållande mellan USA, allierade och partners där dessa får allt större betydelse för de amerikanska möjligheterna att hantera stormaktskonkurrensen.
Allt detta påverkar starkt Europa och Sveriges säkerhet.
Det är mot denna bakgrund som vi kan närmare bör granska USA försvarsmässiga förhållande till Europa.
Det som konstituerar USA konventionella militära överlägsenhet är inte antalet förband, flygplan eller fartyg utan den globala rörligheten kombinerat med framskjuten basering, eldkraft och underrättelseförmåga som ger möjlighet till global projicering av makt. För att detta ska fungera, särskilt i större uthålliga operationer, kombineras det med framskjuten närvaro med hjälp av allierade och partners.
Ett annat grunddrag är teknisk överlägsenhet i vapensystemen.
Kombinationen av allt detta ger styrkan i det stora system som är USA väpnade makt.
Men de militära styrkeförhållandena har förändrats till USA nackdel. Kina och Ryssland har systematiskt satsat på förmågor som försvårar den rörlighet som USA:s överlägsenhet hänger på.
Kinas och Rysslands förmågor har vuxit och de är i dag globalt agerande makter som konkurrerar över hela bredden av maktinstrument, även det ekonomiska.
Ur det perspektivet har ett för USA klassiskt dilemma från Andra världskriget återuppstått: Hur ska två motståndare hanteras samtidigt? Under andra världskriget fick USA välja: först Tyskland, sedan Japan.
Nu liksom då räcker inte resurserna för att hantera två motståndare samtidigt. Det är hård matematik. Kanske räcker resurserna i dag inte ens i fredstid eller kris och en allt mer pressad militärbudget förstärker problemet för USA.
Det kan göra att USA prioriterar framtidssatsningar före förmåga nu och många försvarsmakter står inför samma dilemma.
För Sverige är dilemmat accentuerat då varningssignaler som den ryska invasionen av Georgien i augusti 2008 valdes bort av politiska skäl. Vår svaghet leder till att Sverige måste satsa på framtida förmåga för den nuvarande operativa kapaciteten är för liten. Om även USA väljer att prioritera den kinesiska framtida teknikutveckling blir det totalt sett mindre resurser att hantera för 2020-talets utmaningar.
Principiellt så är det naturligtvis så att det största hotet – Kina – kommer att prioriteras av USA, men hur detta val ser ut är svårfångat för dilemmat är inte digitalt, utan glidande över tid med ständiga resursavvägningar. USA kommer inte att helt lämna den sekundära riktningen, Europa, för de intressen som finns är fortfarande starka. Det är en fråga om tyngdpunktsförskjutning.
Det går att se hur USA i dag kämpar med detta strategiska dilemma i doktriner och analyser, men USA är långt ifrån färdig med hur vägvalet ska hanteras. Det är såklart inte konstigt då vi pratar om något som har drag av ett tredje världskrig.
Men grundförhållandet kvarstår: resurserna räcker inte. Det enda sätt som USA kan ha framgång i att hantera flera parallella konflikter är med stöd av allierade och partners.
Även om Europa är en sekundär prioritering är de resterande amerikanska resurserna och amerikanskt ledarskap vitalt för Europa.
Det är ljuset av detta problem och utvecklingen internt som gör USA militära engagemang i Europa mer komplicerat än tidigare. Tre gånger under 1900-talet räddade USA demokratin i Europa. Kommer den förändrade amerikanska republiken att göra det igen?
