Theo Herold är ordförande för Moderata Studenter i Uppsala. Här skriver han om den liberala demokratins fördärv.
Den politiska spelplanen på 2000-talet ser betydligt annorlunda ut än vad den gjorde under 1900-talet, och århundraden innan dess. Medan övriga ideologier beprövats och lämnats på historiens soptipp, seglade liberalismen säkert i hamn precis innan det nya millenniet. 2000-talet krävde dock att liberalismen åter lämnar hamnen, men denna gång seglade ideologin ut på outforskat vatten. Det rådande demokratiparadigmet skildrades av Robert Dahl genom ”polyarkin”, en konsensus kring en rad villkor som en liberal demokrati måste uppfylla. Dahls kriterier på en fri demokrati var inte minst påverkade av de liberala tankarna om individens frihet, och kriterierna för en polyarki ska inte minst ses som krav på att upprätthålla den liberala världsordningen. Polyarkin ska beskådas som minimumkravet på en liberal demokrati, och som en garant som både skyddar och värnar om liberala reformer som gynnar människan.
Kriterierna lyder som följer:
- Valda befattningshavare
- Fria och opartiska val
- Allmän rösträtt
- Rätt att kandidera i val
- Yttrandefrihet
- Alternativa informationskällor
- Föreningsfrihet
I motsats till Dahl menade Joseph Schumpeter att det inte alls handlar om fasta och komplexa nätverk av stadgar att utgå ifrån, utan att kraven på en liberal demokrati enbart är en öppen tävling för medborgare att kämpa om den verkställande makten i ett samhälle. Alltså menade Schumpeter att ingenting utgör en liberal demokrati förutom möjligheten för varje medborgare att ställa upp i en kamp om makten i samhället. Betoningen i Schumpeters argumentation låg på definitionen av ”medborgare”, ett problem Dahl inte alls var beskaffad med.
I dag är det tämligen egendomligt att inte definiera en stat som en liberal demokrati utan att åberopa kravet på oberoende media, en allmän rösträtt, fria och opartiska val och så vidare. I motsats till det sena 1800-talets Storbritannien, som definitivt klassificerades som en demokrati i sin historiska kontext, har innebörden av vad som utgör en liberal demokrati kommit att ändras. Därav har Schumpeters teorier föråldrats betydligt sämre än Dahls i denna bemärkelse, eftersom Schumpeters krav på att enbart medborgare får möjligheten att ställa upp i val blir missvisande när vi skildrar det i en nutida kontext. En Schumpeteriansk demokrati var exempelvis Förenta staterna även då enbart vita erhöll rösträtt, däremot ligger det långt ifrån en liberal demokrati utifrån Dahls kriterier.
»Utan ett existentiellt hot har liberalismens existensberättigande blivit allt mera ifrågasatt, både av kritiker till liberalismen men också av gedigna anhängare av den.«
Samtida med både Dahls och Schumpeters skildringar av den liberala demokratin existerade också ideologins huvudmotståndare fascismen och socialismen och genom det kunde liberalismen ställas i relation till dessa. 2000-talet ser dock betydligt annorlunda ut i denna bemärkelse. Med ingen tydlig ideologisk motståndare, har den sakpolitiska debatten fallit på ett intellektuellt plan. Liberalismen, och i utsträckning hela den politiska debatten, har blivit för slapp. På något perverst sätt har effekterna av Dahls polyarkikrav förlagt individerna som åtnjuter den liberala demokratins frukter i ett stadium av total bekvämlighet och en ovilja att stå upp för de värderingar och institutioner som tidigare generationer kämpat för. Utan ett existentiellt hot har liberalismens existensberättigande blivit allt mera ifrågasatt, både av kritiker till liberalismen men också av gedigna anhängare av den. Detta förhållningssätt har gjort att marginaliserade politiska åsikter fått utrymme att växa – inte minst de extrema åsikter som av media tenderar att kallas för ”populistiska vindar”.
Samtidigt börjar allt fler vara födda i en värld där den liberala världsordningen är normen, utan en möjlighet att jämföra liberalismen med andra rådande världsideologier. När politiker pratar om de extrema krafter och vindar som blåser, tenderar de att förkasta dessa ideologier och sällan utan att dumförklara dem, intet vetande att de själva är att skylla på i stor grad för dessa ideologiers framväxt. Detta förhållningssätt som liberala företrädare anammat har skapat ett förakt gentemot det politiska etablissemanget, och tilltron till politiker överlag. Därmed är det tämligen logiskt att dessa vinner slagkraft hos de stora massorna, eftersom liberala anhängare inte tar dessa inkräktarideologier seriöst. För vad låter inte bättre än ett samhälle där alla har det lika bra, där det inte finns klyftor och orättvisa inte råder?
När Schumpeter hänvisade till en tävling om den exekutiva makten kan man inte undgå att förundra sig om det inte var precis detta han hade i åtanke: en kamp där alla får ställa upp i val för att på så sätt förebygga liberalismens självförstörande. En tanke om att hela tiden föda nytänkande i den politiska sfären genom ett konstant utbyte av idéer och tankar från olika individer, som ett sorts krav på en fungerande liberal demokrati. Tvärtemot Dahl, vars kriterier snarare föranlett ett förutsägbart politiskt klimat med ett tydligt politiskt etablissemang, och således även gjort den liberala demokratin en björntjänst. Andra ideologier kommer att fortsätta vinna mark så länge liberala företrädare inte bemöter dem sakligt, vilket i allt större utsträckning verkar ske i en polyarkisk stat. Polyarkin föder åsiktskorridorer. Liberalismens framtid skulle garanteras utifrån Dahls kriterier, men har snarare resulterat i att liberalismen omskakats i grunden genom att föda en kultur kring lättja och ryggdunkar i den politiska eliten, och ett förakt för politiker likaså.
För liberalismens framtid krävs det nya tag. Det krävs att fokus läggs på den sakpolitiska debatten, snarare än en pseudovetenskaplig debatt där ideologier rangordnas och dumförklaras. Den liberala demokratin växte fram på premissen att den garanterar individuell frihet, något som dåtidens övriga ideologier inte kunde garantera. I en värld där förtryck och nepotism präglade det yttersta politiska etablissemanget, var det i människors intressen att verka för mera frihet, för att bryta sig loss från tidigare kedjor som begränsat människors möjligheter till självförverkligande. Genom ett större fokus på vad den liberala demokratin erbjuder och vad den möjliggjort, kommer samhället allt längre bort från den rådande svekdebatt som fördärvat liberalismen.
