Mats Svegfors är publicist och ämbetsman. Han är tidigare bland annat förbundsordförande för FMSF (1974), statssekreterare och chefredaktör. Här skriver han om svenskt styre – always look on the bright side of life!
1. I begynnelsen var förvaltningen
En allmänt omfattad föreställning är att den offentliga förvaltningen blott är ett utflöde av demokratin. Detta är en starkt ohistorisk, och starkt ideologiserande, beskrivning. Sverige hade en statlig förvaltning i åtminstone 350 år innan det ens fanns en föreställning om demokrati. Kammarkollegiet är Sveriges äldsta ämbetsverk. Dess historia går tillbaka till 1539 när Gustav Vasa inrättade sin ”kammare”. Förvaltningen är något i sig, inte bara ett utflöde av demokratin.
2. Tjänstemännen är maktlösa men har all makt
Väsentligen utövas den offentliga makten av tjänstemän. Så har det alltid varit. Så är det. Och så måste det vara. Lagarna, det omfattande regelkomplex som ger ramar och förutsättningar för det moderna samhällslivet, förändras ständigt. Ett lagstiftningsarbete med kvalitet kräver en kapabel och kompetent ”beredningsbyråkrati”. Samma sak sedan med tillämpningen av lagarna, oavsett om den sker i domstolar eller förvaltningsmyndigheter. Något tillspetsat: tjänstemän i departement och myndigheter utarbetar lagarna, domare och tjänstemän i domstolar och myndigheter tillämpar dem.
3. Poltiken är bara fortsättningen på kriget men med andra medel
Clausewitz byggde sin formulering om förhållandet mellan krig och politik på såväl teoretisk insikt som handfasta krigserfarenheter. Likväl finns det anledning att vända på formuleringen. Kriget var mer eller mindre den tidiga statens normaltillstånd. På 1400-talet var Sverige framför allt ett furstendöme, inte en stat. Det sena 1400-talet var trots, eller kanske snarare på grund av, Kalmarunionen en tid för återkommande krig mellan Sverige och Danmark. Sverige måste formeras som stat för att kunna föra krig. Därav 1500-talets centraliserade svenska förvaltning. Därav Axel Oxenstierna sofistikerade statsbygge på 1600-talet. Det krävdes en effektiv statsförvaltning för att för att kunna föra krig i Tyskland.
4. Allt är politik men inte särskilt mycket är politik
Den politiska striden står mellan höger och vänster, mellan de partier som vill styra samhället genom staten och de partier som vill låta marknaden råda. Starkt tillspetsat: vänstern vill styra så mycket som möjligt politiskt, högern vill styra så lite som möjligt politiskt. Men båda ståndpunkterna är fel. I en modern stat griper politiken in i stort sett allt. Samtidigt är allt beroende av enskilda personers förmåga och goda vilja. En förnuftig politiker söker den fruktbara kombinationen av offentlig och privat makt. Den oförnuftige hemfaller åt det falska medvetandets ideologisering.
5. Endast Sverige svensk förvaltning har
Förvaltningen är den enskilda statens DNA. Den har sin egen månghundraåriga och mycket mångfacetterade historia. Den luttrade reformatorn kan konstatera att det är precis som med den enskilda människan. Visst kan hon fås att förändra sitt uppträdande. Men arvet finns kvar oförändrat. Det är en organiskt framvuxen struktur, inte en logisk skapelse. Den som har försökt förklara vad en svensk länsstyrelse är för en tysk eller engelsman vet att det är just så.
6. Allt är undantag från regler som inte finns
Myndigheter är självständiga, eller egentligen fristående. Det är inte reglerat någonstans. Och grundlagen säger tvärtom att regeringen styr riket. Men nåde den regering som försöker styra riket. Då rycker hela nyhetsetablissemanget ut. Och på något besynnerligt sätt får man det till att det blir ett hot mot demokratin om folkvalda politiker försöka styra anställda tjänstemän. Det är ungefär som med strandskyddet: genom en rad av liberaliseringsreformer har det skärpts alltmer.
7. Allt är evigt men ständigt föränderligt
Den senaste stora strukturella förändringen av regeringskansliet genomfördes på 1840-talet. Vissa justeringar gjordes sedan på 1960-talet. Vi har i princip samma regeringskansli i dag som då. Men ändå inte alls. I början av 1900-talet var det färre än etthundra personer som arbetade i regeringskansliet. I dag är de 4 700. Så sent som på 1960-talet var det väsentligen jurister som bemannade de statliga myndighetskanslierna. I dag har de efterträtts av doktorer i lövgrodornas kärleksliv och specialister på Göteborgs stadsdelsnämnder mellan 1989 och 2011. Inget är förändrat. Allt är förändrat. Men hur fungerar då landets ledning? Ja, den som det visste.
8. För att leda måste man kunna leda
Regeringen, det vill säga statsråden, leder inte Sverige. De håller presskonferenser, svarar på frågor i riksdagen och talar på partimöten ute i landet. För att få skära i sjuka människors kroppar måste man ha sju års utbildning och flera års praktik därefter. För att bli ordningsvakt måste man ha 80 timmars utbildning (plus visa att man kan dra en 77 kg tung docka minst 15 meter!). För att bli statsråd måste man inget alls. Och inga böcker finns om hur man leder landet. Begripligt är det. Ty ”den Gud giver ett ämbete giver han också förstånd att sköta det”, konstaterade redan på 1700-talet det tyska uppbördsrådet (och satirikern) Gottlieb Wilhelm Rabener.
9. Politik är konsten att eftersträva maktpositionerna utan att eftersträva makten
Att utöva politisk makt är svårt, omständligt, tar tid och är därtill mestadels otacksamt. Någons bidrag är alltid någon annan skatt, någons tillstånd alltid någon annans förbud. Så skippa det där med maktutövningen. Den får tjänstemännen och omständigheterna sköta. Det finns ju så mycket annat som är positivt: Applåderna på partikongresserna, den igenkännande nickningen på Konsum hemma i Gassgöljehult. Och 145 000 kr i månaden i arvode. Som Monty Python formulerade det: Always look on the bright side of life.
10. Det som är sanning på Virkesvägen 2 i Hammarby är bara dåligt skämt på Sturegatan 1 i Sundbyberg
Inte nog med att politiken är krigets förlängning med andra medel. Inbördeskriget är sedan politikens förlängning med ytterligare andra medel. Om inte Naturvårdsverket på Virkesvägen 2 i Hammarby är på sin vakt kommer Svenska kraftnät på Sturegatan 1 i Sundbyberg att bygga landet fullt med elledningar. Om inte Riksantikvarieämbetet ser upp kommer stadsplanekontoret i Stockholm att riva oersättliga miljonprogramslimpor i Hallonbergen från skiftet mellan 60och 70-tal för att bygga privatiserade småhus.
Och därmed har vi fått syn på den offentliga makten och förvaltningen i Sverige i tidigt 2000-tal. Ett mönster av små furstendömen i ständig strid med varandra. Ett förvaltningarnas ständigt pågående inbördeskrig. Legohärarna drar omkring i spalterna. Ständiga småslag. Allt medan generalerna putsar på sina stjärnor och förbereder nästa kongressbal. Allmänheten är inbjuden för att skandera: ”Mera! Mera!”.
