Om valet i Tysklands mäktigaste delstat visar oss något är det att det är möjligt att bygga center-höger-koalitioner från miljöpartister till konservativa kristdemokrater. Men man måste också kunna peka ut en riktning för Europa, skriver Carl-Vincent Reimers som är redaktionsmedlem hos Svensk Linje.
Firandet vid det tyska kristdemokratiska partiet CDU:s valvaka i Düsseldorf under valnatten 15 maj var så högljutt att polis tillkallades. 500 liter öl och sång senare stod det klart att Merkels gamla parti på allvar gjort comeback efter höstens besvikelse i det federala parlamentsvalet där socialdemokratiska SPD gick segrande ur striden. Detta alltså i det val som brukar kallas Tysklands “lillval”, valet till det delstatliga parlamentet i Nordrhein-Westfalen.
Att valet i Nordrhein-Westfalen spelar roll märks om man betänker att delstaten är till befolkningen dubbelt så stor som Sverige, hem för Tysklands stora industriområde Ruhr, och är en allmänt starkt urbaniserad region med storstäder som Köln, Dortmund och Düsseldorf. Dessutom har valet i delstaten länge setts som en vägvisare för den nationella politiken, och denna gång en positiv sådan om man ser det med CDU:s ögon.
Medan CDU ökade sitt väljarstöd med 2,8 procent, backade SPD med 4,9 procent. Den största segern stod dock de Gröna för som gick upp hela 11,8 procent. CDU är fortfarande dock största parti med ett stabilt övertag, 35,7 procent jämfört med SPD:s 26,7.
Valet markerar den andra segern i år för CDU, efter delstatsvalet i Schleswig-Holstein den 8 maj. Utan tvekan ett glädjebesked för ett parti som i ljuset av kriget i Ukraina fått omvärdera en hel del av landsmodern Angela Mekerls politiska arv.
Om segern i Nordrhein-Westfalen visar något är det också hur hopplöst irrelevanta de tyska populistpartierna blivit. Från 2017 års valfokus på migrationsströmmar märks i dag inte mycket. I stället var det klassiska delstatsfrågor som utbildning som stod i fokus i valdebatten. Detta syns även på väljarstödet där högerpopulistiska Alternativ für Deutschland backade och vänstern Die Linke inte ens kom in i delstatsparlamentet.
Att det i Europas mäktigaste land i dag går att vara framgångsrik traditionell högerpolitiker och samtidigt betona liberala värden blir tydligt om man tittar närmare på de två högerpolitiker som ledde CDU till valvinst i Nordrhein-Westfalen respektive Schleswig-Holstein. I det förstnämnda fallet Hendrik Wüst, som visserligen antagit en hård linje i frågan om kriminalitet och brottsbekämpning men samtidigt betonat en mjukare hållning i migrationsfrågan, ansvarstagande för klimatet och HBT-frågor. Det sistnämnda fallet utgörs av en ännu mer liberal CDU-politiker i form av Daniel Günther, som hittills lett en koalition bestående av kristdemokrater, liberaler och miljöpartister.
Traditionella högerpartier kan inte bara bygga koalitioner högerut utan också med mer progressiva och liberala krafter.
Gemensamt för båda delstaterna är att CDU sannolikt kommer gå hand i hand med de gröna för att trygga en stabil majoritet i delstatsparlamenten. Det kan tyckas vara en lång väg från detta till svensk politik där sprickan mellan den traditionella högern och de två gröna partierna i form av Centern och Miljöpartiet tycks vidgas dag för dag, även om antipatin är betydligt starkare i det senare fallet. Just därför är det kanske en viktig påminnelse om att traditionella högerpartier inte bara kan bygga koalitioner högerut utan också med mer progressiva och liberala krafter.
Om CDU nu vunnit ett momentum för att kunna blicka framåt under Friedrisch Merz – själv bördig från Nordrhein Westfalen – ledarskap och göra Olaf Scholz regeringsinnehav till en parentes måste man dock höja blicken. Dagens Europa kräver inte bara ett CDU som förmår styra Tyskland och alla dess bundesländer, man måste också ha en idé vartåt man vill föra EU. Sedan Merkels avgång har Frankrikes president Macron övertagit rollen som EU:s ledare och den som pekar ut riktningen för unionen, nu senast med förslag om fördragsändringar i ljuset av den nyligen avslutande framtidskonferensen. Olaf Scholz, vars regeringskoalition har målet om en “federal europeisk stat” inskrivet i sitt program, gör nu vad han kan för att hålla jämna steg med Frankrike. Den tysk-franska ministerkonferensen som kommer äga rum efter franska parlamentsvalet i juni, kan sannolikt bli starten på ett nytt bipolärt ledarskap under Scholz och Macron. Men i detta behövs också CDU.
Ska CDU bli en relevant röst också i detta avseende krävs att man delvis lösgör sig från Merkels überpragmatiska arv, och ägnar tid åt att också fundera över Tysklands ansvar att peka ut en riktning för framtidens EU. Ett starkt Tyskland behövs för att parera den franska reformivern för framtidens europeiska union.
