Johannes Nathell är skattepolitisk sekreterare för Fria Moderata Studentförbundet. Här förklarar han hur OECD:s förslag till nytt skattesystem bryter mot viktiga beskattningsprinciper, omfördelar från små till stora ekonomier och riskerar att komplicera ett redan snårigt system.
I den globala skattedebatten pratar alla just nu om OECD:s nya förslag till skatteregelverk – de så kallade pelare 1 och 2. Pelare 1 utgör en global digitalskatt, och pelare 2 stipulerar en global minimibolagsskatt. Det politiska trycket på en global överenskommelse är stort. Flera länder, såsom Frankrike och Spanien, har redan infört egna digitalskatter och EU-kommissionen har aviserat att man ämnar införa en europeisk digitalskatt i det fall en global överenskommelse inte sluts inom OECD. Den ursprungliga deadlinen för att nå en överenskommelse var satt till årsskiftet 2020/2021, men den har nu skjutits upp till halvårsskiftet 2021.
Varför behövs då ett nytt skatteregelverk? OECD menar att globaliseringen och digitaliseringen i kombination med dagens skatteregler skapar incitament för stora globala företag, såsom Google, Amazon och Facebook, att förflytta sina vinster till så kallade skatteparadis. Dessa företagsjättar anses inte betala sin ”rättvisa andel” i skatt och det hävdas att de genom ”aggressiv” skatteplanering urholkar utvecklade länders skattebaser.
OECD inledde därför år 2013 sitt så kallade BEPS-projekt (Base Eroding and Profit Shifting) för att utforma ett nytt skattesystem anpassat till den globala digitala ekonomin. Det innehåller nya allokeringsregler för företag och syftar till att förhindra aggressiv skatteplanering och vinstförskjuting till skatteparadis. Målet var – och är – att göra det globala skattesystemet mer rättvist. Sedan 2018 har BEPS Inclusive Framework och dess 137 medlemsländer arbetat med utformningen av den globala digitalskatten och den globala minimiskatten.
Digitalskatten utgörs i praktiken av allokeringsregler för att säkerställa att beskattningen av bolagsvinster inte i huvudsak sker där företaget har sitt fysiska säte, utan i de jurisdiktioner där konsumtionen sker. De som kommer innefattas av digitalskatten är multinationella företag med årliga intäkter som överstiger en viss ännu ej bestämd summa och som samtidigt utgör så kallade Consumer Facing Businesses och eller som utför Automated Digital Services. Vilka exakt som kommer innefattas av dessa definitioner är fortsatt oklart och bidrar till osäkerhet för många företag.
Minimibolagsskatten innehåller regler så att företag, oavsett var företaget har sitt säte eller bedriver sin verksamhet, skulle betala en minimibolagsskatt. Reglerna föreslås gälla för multinationella företag med årliga intäkter motsvarande 750 miljoner euro eller mer.
Båda dessa skatter kommer med största sannolikhet innebära ökade administrativa kostnader både för företagen och för skattemyndigheterna. Därtill finns en ökad risk för dubbelbeskattning och att skattesystemets förutsägbarhet minskar på grund av de krångliga reglerna. Förutom detta finns ytterligare problem.
Först och främst bryter OECD:s förslag mot principen att beskattning ska ske där värdet skapas. Istället för att beskattning sker i det land där produktionen utförs kommer reglerna förflytta beskattningsrätten till det land där konsumtionen sker. OECD anser alltså att värdet av Google inte skapas när Larry Page och Sergey Brinn utvecklade och uppfann tjänsten i USA utan istället när konsumenter som du och jag utför sökningar. Man beskattar alltså antalet ”klick”. Att beskatta digitala tjänster där konsumtionen sker är ett steg i helt fel riktning. Det ger incitament för företag i innovativa sektorer att flytta sina kostnader för forskning och utveckling samt produktion dit merparten av försäljningen sker. Det är hyckleri från OECD:s sida att å ena sidan förespråka ett bra företagsklimat för ökat entreprenörskap och sedan föreslå detta system som kommer förändra incitamentsstrukturen för företag och regeringar. För Sveriges del som exporterar en stor del av värdet som skapas innebär det att många lönsamma svenska startups skulle flytta sin verksamhet till exempelvis Frankrike eller Tyskland. Det är dåligt för investeringar, för innovationskraften och för den ekonomiska tillväxten.
Dessutom kommer förslaget enligt Bauer (2020) innebära en omfördelning av beskattningsrätten och skatteintäkter från små öppna länder till stora mer protektionistiska länder som ofta har höga bolagsskattesatser. En omfördelning av kapital kommer alltså ske från frihandelsvänliga länder till länder som presterar betydligt sämre i termer av ekonomisk frihet, rättssäkerhet och korruption. Enligt studien kommer inflödet av utländska direktinvesteringar, FDI, i högskatteländer att öka och utflödet av FDI minska. För lågskatteländer gäller motsatsen. Detta underminerar små länders attraktionskraft på den globala marknaden och eliminerar deras potentiella konkurrensfördelar.
Slutligen är skattekonkurrens och skatteplanering inte något som bör motverkas, utan snarare främjas. Det bidrar till lägre skattetryck och därmed mer frihet och lägre offentliga utgifter på sikt. Att stater utsätts för konkurrens gör också att de pressas till att genomföra tillväxtfrämjande reformer för att locka investeringar. Men antag att laglig skatteplanering skulle vara ett problem. I vilken utsträckning sker då detta? Enligt OECD som 2015 analyserade de ekonomiska konsekvenserna av skatteplanering går stater miste om 100–240 miljarder USD årligen. Det kan låta som mycket pengar, men det motsvarar alltså bara 4 till 10 procent av de globala bolagsskatteintäkterna. Då ska man dessutom komma ihåg att bolagsskatteintäkerna endast motsvarar i genomsnitt 2–4 procent av BNP globalt och har så gjort under de senaste 20 åren. I sammanhanget handlar det alltså om ytterst små summor som förflyttas till skatteparadis. Därför är det anmärkningsvärt att OECD lägger så mycket arbete på att utforma ett skatteregelverk för att åtgärda ett ”problem” som egentligen inte är ett särdeles stort problem – särskilt när de förväntade vinsterna, 100 miljarder euro i bästa scenariot, är relativt små.
Det ser mörkt ut för oss som tror på ett samhälle med lägre skatter och minskat statligt inflytande. OECD:s förslag kommer med största sannolikhet öka administrationskostnaderna för företag, leda till lägre investeringar och ändrade incitament för företag och regeringar. Det kommer därtill omfördela skatteintäkter från små öppna frihandelsvänliga ekonomier till mer protektionistiska sådana.
Dessvärre är det sannolikt för sent att stoppa förslaget. Arbetet framåt handlar därför om skademinimering och att fram till juli 2021 arbeta för att OECD förenklar förslaget ytterligare så mycket som möjligt. Samtidigt måste vi kämpa för att inte EU eller fler länder ska införa liknande regelverk.
OECD: s nya regelverk är inte slutet, utan förmodligen bara början.