Amanda Broberg är medlem av Svensk Linjes redaktion. Till vardags arbetar hon på Timbro förlag och skriver krönikor i Borås Tidning. Här synar hon det arbete som förpassats till en existens utanför marknaden och faller över ett stycke avgörande kvinnohistoria.
”Arbete var det första priset, köpet i sitt original – pengar som betalades för alla möjliga saker.” skrev nationalekonomins fader Adam Smith. Hans magnum opus “Nationernas välstånd” betraktas än i dag som ett av de viktigaste verken för att förklara fria marknader och ekonomiska system. Genom att urskilja inte bara arbetet som den första transaktionen utan också drivkraften bakom det, la han fram de avgörande nycklarna till varför vi människor handlade, arbetade och tillgodosåg våra grundläggande behov.
Enligt Smith var det inte omtanke utan egenintresse som drev slaktaren och bagaren till att producera de varor vi sedan dukade upp på vårt middagsbord. I Katrine Marcals hyllade bok “Det enda könet” ställer hon dock den frågan på sin spets – Smith glömde nämligen att nämna att det var hans mamma som dukade fram middagen åt honom varje kväll.
Boken som har översatts till ett tjugotal språk fick den engelska titeln “Who cooked Adam Smith›s dinner?”. Titeln ledde bland annat till ett missöde när Marcal 2016 skulle föreläsa om boken i New York och bokhandeln misstog den för en kokbok. I övrigt verkar den engelska titeln ha ansetts som bra och när den kom ut i pocketversion med ett nytt förord i början av året blev också den svenska titeln “Vem lagade Adam Smiths middag?” (Mondial förlag).
Boken blottlägger berättelsen om vårt ekonomiska system som överlevt sen Smiths dagar. Ett system där den ekonomiske mannen – en slags symbol för den rationellt handlande, arbetande och konsumerande individen, passar som handen i handsken i teorin om kapitalism och den fria markanden. Det är också en berättelse som till stora delar bara rymmer halva befolkningen – männen.
Marcal är vänsterintellektuell och det är genom ett sådant raster som hon beskriver det ekonomiska systemet. Men även en stark anhängare av den fria marknaden kommer nog finna att läsningen skaver. Hur är det möjligt att vi historiskt haft, och till viss del fortfarande har, en parallell arbetsordning utan ersättning, enbart för att drivkraften var just det som Smith sa att den inte kunde vara på en marknad: kärlek och omtanke.
Hustrun och hemmafrun som står vid sidan av sin arbetande man, räcker honom portföljen på morgonen och väntar med kvällsmaten när han kommer hem på kvällen till ett städat hus, tjänar här rätt bra som illustration. I alla tider har kvinnor skött hushåll, dukat bord, fött och uppfostrat barn och lagat mat av de varor som egenintresset och mannens inkomst inbringade. “Ibland säger man att kvinnor började arbeta på 1960-talet, vilket förstås är trams. Kvinnor har alltid arbetat. Vad som hände i många ekonomier under 1900-talet var att kvinnor bytte jobb. Från att ha arbetat i hemmet, började många arbeta för pengar på arbetsmarknaden”, som Marcal skriver.
Uppenbart fanns det en drivkraft som existerade och fick saker gjorda parallellt med Smiths berömda egenintresse. En slags kombination av plikt och kärlek som skött hus, hem och barn i alla tider utan att någonsin få en lönecheck för det. Jämviktspriset uppstod med hjälp av den osynliga handen. Men att marknadens aktörer från bagaren till bankiren dök upp, det var resultatet av ett stort antal kvinnors händer – betydligt mer osynliga på marknaden och i samhällsekonomin än den Smith talade om.
Kärlek och pengar är en gammal dikotomi. Föreställningen att somligt arbete var en fråga om försörjning och annat en produkt av omtanke kommer från det konservativa hushållet. Att båda skedde av nödvändighet har dock skalats bort i efterhand. I stället har det skapats en slags spännvidd mellan dessa. ”Det ena gjorde man för pengar. Det andra gjorde man av omtanke. Och aldrig mötas det två.”, skriver Marcal.
Om mannens roll historiskt har varit en politiskt och ekonomisk angelägenhet, har kvinnans i många avseenden varit medicinsk. Pseudovetenskap och ideologiskt producerad forskning har ofta försökt befästa kvinnans underlägsen biologiskt, och dessa rön har ofta varit nära besläktade med den kulturella bilden av kvinnan. Vid förra sekelskiftet föddes inom fin-de-siécle-kulturen två bilder av kvinnan: den svaga och sjukliga överklasskvinnan och den starka och smittsamma underklasskvinnan. Om detta skriver den i dag bortgångna idéhistorikern Karin Johannisson i sin bok Den mörka kontinenten. Efter industrialiseringen blev kvinnan allt mer förpassad till en hemvärld. Arbetsplatsen var fabriken eller kontoret, kvinnans roll fanns i kammaren och köket. “Kvar av hennes funktioner blev reproduktionen och omsorgen, för arbetarkvinnan också arbetskraften, men inte makt över produktionen.”, som Johannisson skriver.
Spännvidden mellan det manliga och kvinnliga är med denna världsbild två poler. Deras motsatser förutsätter varandra. Kvinnan står för den privata mjukheten, mannen för den offentliga kyligheten. Kvinnan är känslan, mannen förnuftet. Hon är kroppen och han är hjärnan, hon är osjälvisk och han är egenintresset. Självfallet är denna bild högst konstruerad, som valfri genusvetare skulle säga. Det är också därför den krockar med arbetarkvinnan, som både sköter barn och arbetar men som inte själv rår frukten av sitt arbete. (Vi räknar inte barn som frukten av arbete i detta resonemang.)
De första kraven på frihet för kvinnor, från liberala tänkare som John och Harriet Stuart Mill till kvinnorörelsen i stort, skapade vid denna tidpunkt en motreaktion. I konsten från denna tidpunkt framträder kvinnan allt oftare som en slags vildsint varelse, en lömsk fresterska som med dunkla krafter ska förföra för att förstöra. Med det som varnande exempel upprättades det ur romantiken födda kvinnoidealet, den asexuella och sensibla bourgeoiskvinnan. Mot detta stod den prostituerade, intimt förknippad med smutsighet och smitta. Föreställningen vid denna tidpunkt var att den prostituerade drevs till sin verksamhet av ohämmad och onaturlig sexuell lust. Myten om “den lyckliga horan” var i högsta grad verklig, och hon var inte bara lycklig utan också ondskefull.
Denna kvinnan passade inte in i den konstruerade kraftfältet mellan den starka mannen och den svaga kvinnan. Och även på fria marknader har det sällan varit någon brist på invändningar mot att sexuella tjänster erbjuds mot pengar. I dag är invändningar betydligt rimligare – att kvinnor far illa, riskerar övergrepp, och de nära kopplingarna till människohandel för att nämna några. Men det finns också en i högsta grad kulturell föreställning kvar som bygger på att kärlek och sex hör ihop och dessa ska icke blandas med pengar.
“Can’t buy me love” som The Beatles sjunger i sin hit från 1964. Fröding skalade om hur han köpte sin kärlek för pengar och förbannades ur Eden. Den folkkära skalden tillbringade sedan livet med att söka förtröstan på två ställen – hos flaskan och prostituerade.
Bilden av den prostituerade kvinnan som okontrollerad och ohämmad, den lyckliga horan som motsats till den olyckliga madonnan, var i alla avseenden felaktig. Den lyckliga horan har aldrig funnits, men däremot har den rationella horan funnits i alla tider. Det sägs att prostitution är världens äldsta yrke. Men kvinnor har sannolikt inte sålt sexuella tjänster i alla tider av välvilja eller frivillighet, utan för att de varit så illa tvungna.
I filmen Pretty Woman ber den prostituerade kvinnan Vivianne, spelad av Julia Roberts, Richard Geres karaktär, en rik affärsman vid namn Edward som också blivit hennes kund att ”betala henne, för att bryta isen.” Ett slags rationellt drag av henne. Men i filmens skeva värld blir transaktionen till slut till kärlek.
I Marcals bok skriver hon om hur de går på opera i en av filmens scener, och hur Edward tycks mer intresserad av Vivannes reaktioner på operan än själva föreställningen. ”Han behöver henne för att komma åt sitt eget känsloliv (…) Hon får honom att känna sig levande. Och han inbillar sig plötsligt att han älskar henne.”
Kvinnan finns hela tiden som en slags osynlig förutsättning för allt mannen åstadkommer. Att han kan känna genom henne, att hon lagar maten av de varor som hans lön betalat och att hon fött de söner som ska ta hans efternamn vidare. I den berättelsen blir allt kvinnan inte gör för mannen en handling av slughet, ett försök till att förvilla och fresta honom ner i fördärvet.
I dag ser samhället inte detta fenomen på samma sätt. Snarare har åtrån efter kvinnan och hennes attraktionskraft en tendens att beskrivas till hennes fördel. Det talas om erotiskt kapital hos kvinnor. Det är såklart en fråga om en ekonomisering av språket. Också det faktum att vi talar om de sexuella marknad är ett resultat av ett sådant lingo. I det är ”spelet mellan könen” också en fråga om ett rationellt val, snarare än en känslostyrd förälskelseprocess. Och kanske är detta ett tecken på att motreaktionen på kvinnornas slavliknande känslor och männens betalda förnuft äntligen är här.
I slutet av Pretty Woman lyckas Vivianne, om än sett från ett förment perspektiv, omsätta sitt erotiska kapital och Edvards kärlek för henne till en faktiskt ekonomisk tillgång. Han bestämmer sig för att köpa en lägenhet till henne och hjälpa till med hennes försörjning så hon kan ta sig ur prostitutionen. I sista sekund väljer dock Vivianne att tacka nej till erbjudandet, för att det inte räcker. Detta eftersom ingen prins någonsin sagt till prinsessan att ”Jag fixar en bra lägenhet där du kan bo, gullet”. Hon överger den rationella ekonomiska transaktionen för att den inte är äkta nog – så äkta som den bild av kärlek vi fått från sagorna.
En annan skulle kunna säga att hon framför allt väljer bort ännu ett ekonomiskt beroende från en man, snarlikt de hon alltid försörjt sig på. I själva verket finns det ju ett spänning mellan kärlek och pengar. Relationer är inga merger and acquisitions, familjer är ingen lean production och kärlek är ingen aktiekurs. Att det i dag talas om en relationsmarknad och rationella partnerval är ingen motreaktion mot kvinnors marginalisering i hemmet. Det är bara ännu en gång någon som säger att kvinnors värde tillmäts deras attraktionskraft.
Adam Smith gifte sig aldrig, men att hans mamma lagade middag till honom varje kväll ledde till att den i vardagen omvittnat förvirrade nationalekonomen kunde skriva ner teorier om moral och nationalekonomi i stället för att ägna en massa tid åt att lista ut hur en gasspis fungerar. Somliga ekonomer kallar det komparativa fördelar. Men det går också att se det något annat — att vissa saker gör man inte för pengar och av egenintresse.
»Det måste finnas en värld och en egen logik utanför marknaden och det ekonomiska systemet. Problemet är att denna plats alltid varit förpassad till kvinnor.«
Det måste finnas en värld och en egen logik utanför marknaden och det ekonomiska systemet. Problemet är att denna plats alltid varit förpassad till kvinnor. När karaktären Vivianne i Pretty Woman väljer bort Edwards erbjudande om att försörjas kan det tolkas som att hon naivt ignorerar det ekonomiskt rationella egenintresset för en dröm om kärlek. Men då glömmer man att egenintresset är intimt förknippad med egenmakt. Och den är svår att tillskansa sig så länge man blir försörjd av någon annan – oavsett om mannen är den som blir det emotionellt, eller kvinnan är den som blir det ekonomiskt.
