Amanda Broberg är medlem av Svensk Linjes redaktion. Till vardags praktiserar hon på Barometern-OT och skriver krönikor i Borås Tidning. Här recenserar hon utställningen ”1989 – kultur och politik” på Nationalmuseum och reflekterar, trettio år efter Berlinmurens fall, över huruvida 1989 egentligen var historiens slut.
För trettio år sedan rämnade muren som fysiskt hade delat Berlin och i symboliken hade splittrat en hel värld. Det är berättelsen om ett kallt krig som stelnade, en mur som öppnades och en historia vars slut tillkännagavs. Det var ett år av kultur som blomstrade och politik som gjorde sig själv irrelevant. Om det beryktade märkesåret handlar höstens utställning på Nationalmuseum ”1989 – kultur och politik”.
Det var inte så länge sedan ändå, och kanske är det just därför som Nationalmuseum själva beskriver utställningen som ”nostalgi för dig som var med, retro för dig som inte var det”. Men framför allt är det en skildring av historiens vingslag, politiskt och kulturellt, som öppnar upp sig på andra våningen i det pampiga stenpalatset invid Blasieholmen i Stockholm. Besökaren möts av den ikoniska bilden på ett par som sitter uppflugna på muren. De är klädda i bylsiga jackor och kysser varandra. Die Mauer har rämnat. En ny värld tar sin början. Bredvid blixtrar filmklipp från det historiska årets händelser på en skärm. Ronald Reagan håller tal i vita huset, Slobodan Milosevic berömda tal som utropats som början på en ny typ av nationalism flimrar förbi i ett hörn och folkmassorna flödar genom det fallande stenblocken som förstört världen i ett långt kallt krig. Det är gripande i flera avseenden, även om undertecknad tillhör målgruppen för vilken utställningen är retro snarare än nostalgi.
Att utställningen valt att inte enbart placera sig en kulturell eller konstnärlig fåra, utan också att beröra den politik som 1989 i högsta grad präglades av, gör den sannolikt attraktiv för en bredare allmänhet. Här finns något för alla.
Det är också det som är så utmärkande med utställningen: hur den hela tiden rör sig i ett gränsland mellan pop, politik och den nyfunna postmodernismen. Ett av utställningens rum är som att kliva in en tidsmaskin och åka tillbaka till en sändning av MTV 1989. På väggarna trängs LP-omslag från året. På en skärm varvas Roxettes episka listetta The Look med Jakob Hellmans singel Vara vänner från hans enda och geniförklarade studioalbum …och stora havet. Eva Dahlgrens känslosamma stämma sjunger Ängeln i rummet och berör varenda besökare i den lilla tidskapseln. I nästa sekund gör Leila K inträde på skärmen och påminner om det svenska hip hop-undret som debuterade precis i brytpunkten mellan åttio och-nittiotalet. Delen om ”Pop på TV” är utan tvekat en av höjdpunkterna på utställningen.
I nästa del dominerar Guerilla Girls, ett kollektiv som bestod av anonyma konstnärer som stod för en uttalat feministisk inriktning med syfte att avslöja sexism och rasism i konstvärlden. Men i stället för att bli identitetspolitisk blir delen av utställningen om Guerilla Girls både kreativ och humoristisk. Deras mest kända verk är ”Do you need to be naked to be a woman and get into the Met?” som åsyftade den skeva könsfördelningen på Metropolitan Museum of Art, men den kraftiga överrepresentationen av nakna kvinnor bland verken är underfundig utan att vara uppfostrande.
I ett av de större rummen bereds postmodernismen plats i form av fantasifullt utformade möbler. Det är det sista skälvande året av decenniet då Francois Lyotard formulerade postmodernismen som idé i sin bok La condition postmoderne, utgiven 1980. I rummet intill bereds den svenska modernismen utrymme. De avskalade och folkhemsinfluernade föremålen och möblerna skildrar svenskheten, detta vaga begrepp, med humoristisk symbolik. Den svenska oförståelsen för storheten som utspelade sig 1989 och det isolationistiska förhållningssättet till en värld i uppror är fascinerande. På 25-årsjubileet efter murens fall exemplifieras detta genom en text i Dagens Nyheter (9/11-04) av Jens Christian Brandt. Under rubriken ”Festen vi missade” skildras svensk offentlighets kafka-artade förhållningssätt till den lyckorusiga segerfest som murens fall innebar och de materialiserade flyktfantasierna som fick gatorna runt Checkpoint Charlie och Kürfurstendamm att sjuda. ”Här hemma” verkade allt fortgå som vanligt. Inte heller var detta tid för uppsluppenhet eller annat som kunde tolkas som ett firande av en definitiv seger. I stället skulle det manas till försiktighet och eftertanke. Sedan skulle det rentav sörjas.
I Aktuellt den 10 november 1989, dagen efter att muren öppnats, deklarerar reportern att ”Statsminister Ingvar Carlsson har i dag varnat för alltför stor entusiasm.” Carlssons utrikesminister hade månaderna innan, i mars, deklarerat att utvecklingsgång mot en större sämja mellan Nato och Warszawapakten var något de kraftfullt skulle markera mot, eftersom det kunde störa den svenska säkerheten. Det stelnade och invanda tillstånd som kalla kriget försatt världen i hade blivit det normala. Från en svensk horisont kunde alla avvikelser från det betraktas som potentiell destabilisering. I sändningen följer vidare ett samtal, där den kände Aftonbladet-reportern Dieter Strand önskar formulera ett ”försvar” för muren. Citat om att muren hade utgjort en stabiliserande faktor, rentav en slags trygghet, förekom också i sändningarna dagarna runt denna mirakulösa brytning av det förtryck som halva Europa förslavats under i decennier. Sverige firade inte. Precis som artikeln i Dagens Nyheter rubriceras missade vi festen. Det skenheliga landet lagom som ofta varit så bedrägligt inställda till allt som varit ofritt i den fina kommunismens namn, sörjde i stället. Det säger rätt mycket.
»Eftersom Sverige knappast kan tillskrivas någon betydelsefull roll i den häpnadsväckande historiska utveckling som skedde 1989 är delen av utställningen som handlar om Sverige väldigt svensk.«
Eftersom Sverige knappast kan tillskrivas någon betydelsefull roll i den häpnadsväckande historiska utveckling som skedde 1989 är delen av utställningen som handlar om Sverige väldigt svensk. Avskalade möbler och interiörbilder från restaurangen Rolfs Kök visas. I en essä ur en essäserie om just 1989 (Timbro förlag) utropar Andreas Ericson 1989 som året då ”Sverige var som svenskast.” Ericson beskriver det som att ”[v]åra kollektiva minnen av 1989 har blivit rätt stereotypa med åren. En Björn Axén-frisyr, Rolls Köks minimalistiska inredning, bardisken i ask.” Det är också på denna jämförelsevis banala nivå, sett till de dramatiska avsnitt av utställningen som berör världen utanför Sverige, som delen om den svenska modernismen landar. Men under de stereotypa svenska mjölkpaketen och de minimalistiska möblerna finns också ett allvar. När den svenska neutralitetspolitiken, som varit ett nödvändigt ont, plötsligt inte kunde göra sig gällande längre, valde Sverige att sticka svansen mellan benen. Man firade inte segrarna för en friare värld. I det avseendet är 1989 året Sverige var som svenskast, på det av värsta av sätt – genom den fega ambivalensen i utrikespolitiken.
»I det avseendet är 1989 året Sverige var som svenskast, på det av värsta av sätt – genom den fega ambivalensen i utrikespolitiken.«
På en skärm längre in rullar intervjuer med kända personligheter. Det diskuteras allt från Ceaușescus Rumänien med den före detta politiska redaktören Alice Teodorescu Måwe, till livet på konstfack i slutet av åttiotalet med författaren Cecilia Gyllenhammar. Det är vid dessa skärmar som utställningsvägledningen också blir som mest brännande politisk. I vad som kan betraktas som en lekfull polemik med Francis Fukuyamas berömda essä ”The End of History” från 1989 rubriceras denna del av utställningen ”Historien slutar inte här.”
”Framtiden såg ljusare ut än någonsin”, skrivs det under rubriken. ”Den amerikanske ekonomen Francis Fukuyama hävdade till och med att historien nått sitt slut. En gång för alla hade den liberala demokratiska kapitalismen segrat visat sin överlägsenhet och besegrat kommunismen. Men vägen mot demokrati har inte varit rak och enkel. Sedan 1990-talet har en rad stater i östra Europa utvecklats i en mer auktoritär riktning. (…) I backspegeln är 1989 både bekant och främmande. Redan på 1980-talet talade man om hotande klimatförändringar. Migration, terrorism och jämställdhet fanns också på den politiska dagordningen. Men datorerna, mobilerna och frisyrerna såg annorlunda ut.”
I mångt och mycket kan också 1989 inte bara användas som historiskt märkesår utan också som ett startskott för en rad av de företeelser vi både priviligerats och förbannats med i vår samtid. 1989 bildas World wide web. Ovan nämnda tal av Slobodan Milosevic hålls i Gazimestan. Och som en del av utställningen också behandlar: Yttrandefrihetens gränser testas när Salman Rushdie publicerar Satansverserna, som för övrigt ligger placerade i en monter på utställningen och ser oskyldiga ut. Det utlöser en vrede i delar av den muslimska världen, som kulminerar när ayatollah Khomeini utlyser en fatwa mot Rushdie. Andra religiösa reaktioner mot en fri och provocerande kultur gör sig påminda när Vatikanstaten fördömer musikvideon för Madonnas Like a Prayer. Den sexualiserade musikvideon som flörtar med relgiösa förtecken väckte stark upprördhet hos flera kristna grupper.
Världen och dess konflikter slutade inte 1989. När det kalla kriget plötsligt tinade och järnridån till slut smälte gjorde andra konfliktytor sig gällande. I en essä av Andreas Johansson Heinö prövas tesen att 1989 var början på kulturkriget. Såväl Milosevics tal, som den islamistiska ideologi som börjar testas i vakuumet efter ett långdraget krig mellan två andra ideologier, är i högsta grad exempel på de motsättningar som världen präglas av i dag. Nationalismens återkomst och islam som ideologi tar kommunismens plats som den liberala demokratins fiender. Den ekonomiska kampen är inte lika aktuell – men likväl finns hot mot den världsordning vars seger Fukuyama förkunnade i sin essä 1989. Kalla kriget blev ett kulturkrig. Kommunismen byttes ut mot en annan -ism, men likväl en fundamentalism som gör anspråk på att diktera världsordningen som sitt eget herravälde. Samtidigt gör ny teknik och rivna murar världen öppnare.
Ett kidnappat västerland, som Milan Kundera benämner det i en annan essä i ovan nämnda serie, finner återupprättelse. I dag blåser nationalistiska vindar i många av de öststater som hölls fångna bakom järnridån. Och öppenheten gör den liberala västvärlden än mer sårbar för nya religiösa och värderingsmässiga kollisioner. I allt detta, historiens fortfarande skälvande gång, tål det att konstateras att världen ändå är bättre. I det avseendet hade kanske Fukuyama i sin tes om historiens slut mer fel än någon annan. Ty historien är ingen linjär utvecklingskurva där världen hela tiden blir ännu bättre, och till slut stagnerar i sin egen förträfflighet. Historien rör sig, för att citera Joel Halldorf, inte i en moralisk riktning. Som Halldorf skriver: ”Jag betraktar historien som rörligare: Var tid har nog av sin plåga. Tidens gång innebär en ”redistribution of evil”, som en av mina lärare brukade säga: eländet fördelas om, men det försvinner aldrig” (Expressen 15/5).
Med de perspektiven i backspegeln kan de postmodernister som var brännande relevanta kring 1989 till viss del få rätt. Trots globalisering är världen fragmentarisk, och det är svårt att närma sig ett entydigt narrativ om dess riktning. Postmodernismens idé om världen som provisorisk passar också väl in i det avseendet. Utvecklingen är vare sig linjär eller progressiv, och nya konflikter och sanningar byter ut varandra. Världen blev bättre när muren föll. Men på många håll är den fortfarande i ett hopplöst tillstånd som kalla krigets slut inte rådde på. Och även i den del av världen som de facto gagnades av 1989 års utveckling har nya konfliktytor och hot mot den liberala världsordningen uppstått. Det torde egentligen inte förvåna någon. Ändå talas det ofta i termer av backlashes när den liberala och progressiva ordningen som Fukuyama såg segra, och som utvecklats vidare, motarbetas eller inte bekräftas.
Att beskriva året 1989 som en slutgiltig seger för liberalismen är problematisk på flera sätt. Både för att historien inte sen dess verkat gå i en linjärt liberal riktning. Men också för att det skapar en politiserad bild av vad en god värld utgörs av. ”Med utveckling menas som bekant åsiktsförändring i en för bedömaren behaglig riktning,” skrev Hjalmar Söderberg. Friheten fullbordades inte för att Die Mauer föll, men med muren så föll snart de kommunistiska regimerna som dominobrickor. Kanske är det därför mer passande att beskriva 1989 som kommunismens nederlag, snarare än liberalismens seger.
Internet gör tillsammans med kulturkriget, och våld och politik i islam, sitt intåg i världen. I det avseendet är detta fantastiska år i Europas historia också fyllt av motsägelser för de som vill beskriva det som den lyckliga historiens slut.
”De färgstarka hjältarna, de oväntade segrarna, avsaknaden av våld. Det här är världshändelser man kan göra familjeunderhållning av”, skriver Johansson Heinö i sin essä. Utställningen ”1989 – kultur och politik” gör just det, och lyckas fylla kriterierna för vad en utställning ska vara: underhållande, berörande, och lärorik utan att skriva sin besökare på näsan. Så för alla som missade festen 1989, antingen för att de firade eller för att de helt enkelt inte vill vara med, så går den i en liten repris på Nationalmuseum hela hösten.
