Theo Herold doktorerar i nationalekonomi vid Hanken svenska handelshögskolan i Helsingfors. Han har en bakgrund som europapolitisk sekreterare för förbundet. Då EU:s inre marknad fyller 30 år tar han här med läsaren på en rafflande resa genom dess mindre charmiga historia.
EU:s inre marknad är omsvärmad av omfattande regelverk som klassificerar vad som utgör varor, tjänster och kapital. Det är likväl EU:s institutioner som fastslår hur affärer på den inre marknaden får äga rum och varför de får göra det.
Alla dessa bestämmelser ger skenet av rigorositet och formalitet i allt det EU gör. I Brysselsfären forslas det hejvilt med underlag, rapporter, rättelsedokument, white papers och förberedande dokument. En del av denna massa utmynnar sedan i de motioner, resolutioner, direktiv och förordningar som EU spottar ut. Den som arbetat i eller varit i kontakt med, EU:s institutioner känner till denna procedur. Ordet ”byråkrati” är nästintill synonymt med EU.
I den inre marknadens ära vill jag därför ge en tillbakablick över de gånger då aktörer inom EU, för en eller annan orsak, kringgått denna formalia. När företag, medlemsländer och ibland EU själv kanske glömmer att läsa igenom det senaste briefing pappret eller underbyggande rapporten. I skuggan av EU maskineriet finns en historia om pyramidspel, olivoljeskandaler och förfalskade bröstimplantat.
Tiden innan 1993 – Europas vilda västern
Tiden innan 1993 existerade ett något nedbantat regelverk på den inre marknaden. Det stoppade däremot inte flera aktörer från att engagera sig i olagliga verksamheter.
Under den stora salladsoljeskandalen 1963 lyckades det amerikanska privatägda företaget Allied Crude Vegetable Oil vinna en upphandling i syfte att sälja överflödig mat till fattigare länder. Företaget säkrade 180 miljoner dollar i privata banklån genom att ange sina matoljereserver i europeiska lagerhus som säkerhet. Inspektionsmyndigheter i Europa hade däremot missat att oljereserverna till största del bestod av vatten. Det var endast när priset på matolja började sjunka och investerare började sälja av sina innehav i företaget som skandalen offentliggjordes. Ägaren dömdes 7 år i fängelse för bedrägeri och stämpling. De undermåliga inspektionerna av europeiska myndigheter glömdes däremot snabbt bort.
År 1982 var den italienska banken Banco Ambrosiano i blåsväder. Banken hade starka kopplingar till den italienska maffian och majoritetsägaren var Vatikanbanken. Genom stämpling, bedrägeri, penningtvätt och pyramidspel lyckades banken samla in över en miljard euro innan italienska myndigheter agerade. Ägaren flydde landet medan påven Johannes Paulus II efterlyste full transparens i Vatikanbankens verksamhet. Banco Ambrosiano förstatligades.
Några år senare 1989 påstod sig det belgiska företaget Moneytron ha utvecklat en statistisk modell kapabel att slå börsindex. Ägaren av företaget menade att modellen är ett första steg mot hela det kapitalistiska systemets förfall. Med kunder som bland annat Belgiens kungafamilj lyckades Moneytron locka till sig investeringar på över 800 miljoner dollar innan uppdagades att allting byggde på en lögn.1 Ägaren dömdes till fem år i fängelse för bedrägeri. Kapitalismen består än idag.
I början av 1990-talet var det så kallade European Kings Club (EKC) verksamma i Schweiz, Tyskland och Österrike. EKC lovade investerare snabb avkastning genom investeringar i ”värdebrev” och investerare uppmanades rekrytera med sig ytterligare investerare för säkra sig rätten till ännu högre avkastning. Värdebreven visade sig vara påhittade. Ägarna dömdes till 8 års fängelse för bedrägeri och stämpling i tysk domstol.
Vissa skulle nästan hävda att det innan 1993 rådde en sorts vilda västerns period. Behovet av tydliga spelregler på den inre marknaden hade aldrig varit större.
Nya regler och EU i blåsväder
Den europeiska enhetsakten från 1987 lade grunden för vad som i samband med Maastrichtfördraget 1993 kom att kallas för den inre marknaden. Nu var regelverket några kilogram tjockare och spelreglerna tydligare. Ändå var det EU själv som lyckades komma med ett och annat snedsteg tätt därpå.
I början av 2000-talet visade det sig att EU:s statistiska centralbyrå Eurostat slussat mellan fyra och fem miljoner euro till hemliga bankkonton under perioden 1996 och 2001. Efter att en utredning tillsattes kom det även fram att Eurostat ägnat sig åt nepotism i tillsättningen av vissa tjänster och blåst upp värdet på några av sina tillgångar. Tre anställda på seniora positioner fick avgå som följd.
Snabbt därefter uppstod ”krisdestillationen” mellan 2005 och 2007 då franska vingårdar producerat i överflöd, delvis på grund av stora subventioner av unionen. EU tog beslut om att tillåta så kallad ”krisdestillering” av vinöverskottet för att producera alkohol för industriellt bruk. Åtagandet visade sig vara både kostsamt och slösaktigt. EU gick från ett vinöverskott till ett vin- och industrialkoholöverskott. Idag fortsätter EU att ge stora subventioner till vinproducenter inom ramen för unionens jordbrukspolitik. Och vad uppmanas dessa producenter göra vid eventuella överskott? Krisdestillera vinet till industrialkohol. Siffror pekar på att krisdestillering kostar europeiska skattebetalare ungefär 500 miljoner euro varje år då krisdestillering utförs.
Under 2005 införde EU handeln med utsläppsrätter – ett bevisligen effektivt system för att kombinera minskade utsläpp med ekonomisk tillväxt. Men systemet har även gynnat kriminella. Mellan 2008 och 2009 visade det sig att olagliga aktörer sålt förfalskade utsläppsrätter i bland annat Danmark och Frankrike till ett värde på över fem miljarder euro. Europols estimerade att så mycket som 90 procent av vissa länders marknadsvolym i handeln med utsläppsrätter byggde på bedräglig verksamhet under den här perioden.
Har någon faktiskt rent mjöl i påsen?
På tal om oseriösa aktörer, under första halvan av 2000-talet förekom en rad med bedrägerier inom livsmedelsindustrin i Italien. Matproducenten Parmalat begick ett utbrett bokföringsbedrägeri 2003 genom att tillskriva sig både fiktiva tillgångar och upplåsta vinstmarginaler till ett värde på flera miljarder euro. Myndigheterna fick nys om bedrägeriet när företaget inte längre kunde avkorta ett lån på cirka 150 miljoner euro, trots att företaget enligt bokföringen hade över fyra miljarder euro i finansiella tillgångar. Företagets vd dömdes till ett 18-års fängelsestraff, medan andra högt uppsatta personer tilldelades kortare straff.
Fem år senare under 2008 inledde den italienska polisen ”Operation Golden Oil” i syfte att stoppa den olagliga försäljningen av olivolja. Det rörde sig om fall där extra jungfruolja olagligt utspätts med billigare olivoljor, men också användningen av olagliga pesticider i produktionen. Totalt arresterades 63 personer vid 85 olika gårdar och mer än 25 000 liter olivolja beslagtogs. Till saken hör att olivoljebedrägerier inte alls är sällsynta på den inre marknaden eller begränsade till Italien.2 I slutet av 2008 beslagtog spanska myndigheter över 550 liter olagligt utspädd olivolja samtidigt som nästan 2 000 liter stulits av seriösa producenter.
Något norrut åkte det franska företaget Poly Implant Prothèse (PIP) dit för att ha sålt bröstimplantat innehållande olaglig silikon mellan 2001 och 2010. Utöver Frankrike sålde PIP även sina implantat till kunder i bland annat Storbritannien, Spanien, Italien och Tyskland. De olagliga implantaten visade sig bära en 500 procents ökad risk att brista, jämfört med andra av EU godkända modeller. En rad bröstcancersdiagnosticeringar och dödsfall av förgiftning har även knutits till PIP:s produktion. Frankrikes hälsoministerium uppmanade 2011 över 30 000 kvinnor att söka medicinsk vård för att operera bort implantaten. Grundaren av företaget dömdes 2013 till en fängelsedom på fyra år.
Som vi redan konstaterat har det funnits en hel del aktörer som valt att testa olika finansiella gråzoner. Under tidigt 2000-tal valde även den grekiska staten att göra det samma då de med hjälp av Goldman Sachs utförde en rad ”swap deals” för att temporärt gömma delar av sin statskuld. Det var dessa siffror som låg till grund för godkännandet av Grekland in i Eurozonen.
Under 2008 visade det sig att Laiki Bank, en av de största i Cypern, inte längre kunde betala sina skulder i tid. Trots detta tidiga varningstecken blev Cypern en del av eurozonen samma år. Föga förvånande drabbades även Cypern hårt av krisåren. Laiki Bank förstatligades och den cypriotiska staten gjorde en så kallad ”bail-in” genom att beslagta privatpersoners sparpengar som översteg en övre gräns för att på så vis avkorta delar av de offentliga skulderna.
Inte ens Nordens banker har visat sig ha rent mjöl i påsen. Swedbank har anklagats för att i etapper engagerat sig i penningtvätt mellan 2007 och 2018. Handelsbanken och Nordea prickades 2022 av Finansinspektionen för brister i sin insyn i penningtvättsregelverket, medan Finlands största bank S-banken bötfälldes för samma sak 2019. Mellan 2007 och 2015 stod Danske Bank bakom Europas genom tidernas största penningtvättshärva, då 200 miljarder euro från primärt Ryssland och Estland tvättats genom banken. Låt oss alltså inte gottas i att våra nordiska banker är mycket mera transparenta i sin verksamhet.
Here’s to another 30 years!
Inget regelverk, hur än robust, finslipat och spetsigt det än må vara, kommer åt den inneboende förmågan hos människor att uppnå något när de väl anstränger sig. Jag har inte ens nämnt hästköttsskandalen 2013, Volkswagens Dieselgate 2015 och efterföljande Animal Cruelty-Gate 2018, Tysklands nationsdiskriminerande tullar 2018, Honey-launderingen 2021 eller den utbredda tobakssmugglingen. Det får bli till en annan gång.
Låt mig avsluta med att säga att det trots allt finns mycket gott med den inre marknaden. 23 miljoner företag kommer i kontakt med 450 miljoner konsumenter i unionens 27 medlemsländer samt i Island, Norge och Schweiz. Sinsemellan exporteras varor till ett värde uppemot 3 500 miljarder euro och 18 procent av världens BNP skapas här. Erasmusprogram möjliggör ett värdefullt utbyte mellan universitet och avsaknaden av tullar och gränskontroller underlättar för både företag och privatpersoner. Allt detta är värt att fira – ha den äran på 30-årsdagen!
EU:s inre marknad är i stort en fantastisk institution. Även om företag, medlemsländer och EU själv inte alltid tar den inre marknadens omfattande regelverk på största allvar.
