Fredrik Bergman, jurist och chef för Centrum för rättvisa, och Alexander Ottosson, jurist vid Centrum för rättvisa. Här skriver de om det som brukar benämnas som Europas samvete – Europadomstolen.
I maj i år möttes stats- och regeringschefer från Europarådets 46 medlemsstater på ett toppmöte i Reykjavik. Det är det fjärde toppmötet av sitt slag sedan Europarådet grundades 1949. Det är inte en slump att mötet hålls just nu. Mycket står på spel i Europa. Rysslands krig i Ukraina. Komplicerade konflikter i Abchazien, Sydossetien, Tjetjenien och Nagorno-Karabach. Den demokratiska utvecklingen är på tillbakagång, rättsstaten ifrågasätts och domstolarnas oberoende äventyras. Det finns inte några enkla lösningar. Men Europas ledare var eniga i Reykjavik: Europakonventionen och Europadomstolen garranterande av de mänskliga rättigheterna har aldrig varit viktigare. Frågan är vad som krävs för att Europadomstolen ska kunna axla den börda som staterna vill att domstolen ska bära?
Europadomstolen garranterande av de mänskliga rättigheterna har aldrig varit
viktigare
Europarådet grundades i kölvattnet av andra världskriget. Sverige var en av grundarstaterna. Syftet var att Europas stater skulle enas kring grundläggande rättsstatliga och demokratiska principer, inklusive skyddet för mänskliga rättigheter. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna skapades för att agera som en garant för dessa principer. Domstolen skulle, med grundarnas ord, fungera som ett samvete för Europa. Utgångspunkten var att stater inte blir totalitära över en dag. Kontrollmekanismer och rättssäkerhetsgarantier nedmonteras steg för steg tills demokratin och rättsstaten är urholkad. Förhoppningen var att Europadomstolen skulle kunna adressera systematiska problem i medlemsstaterna och ge varningssignaler när utvecklingen var på väg i fel riktning.
Toppmötet i Reykjavik sammankallades i slutet av förra året som ett svar på tillbakagången av fri- och rättighetsskyddet i Europa och på grund av kriget i Ukraina. Det uttryckliga syftet var att förnya ”Europas samvete”. Aldrig i vår livstid, sades det i ett pressmeddelande från Europarådet, har detta samvete behövts mer. Samma andemening fick sedan uttryck i den så kallade Reykjavik-deklarationen som antogs vid toppmötet. Det väcker givetvis frågan om vad som krävs för att Europadomstolen ska kunna axla rollen som Europas samvete.
Europakonventionssystemet är utan tvekan det mest framgångsrika systemet för skydd för mänskliga rättigheter i världshistorien. Det har, för att bara nämna några exempel, medfört avskaffande av dödsstraffet i Europa, avkriminalisering av homosexualitet, krav på robusta rättssäkerhetsgarantier vid hemlig övervakning, skydd för nationella domstolars oberoende, stärkt rättssäkerhet i migrationsprocessen, minimistandard för skäliga levnadsförhållanden på häkten, anstalter och flyktingläger samt utvidgat rättighetsansvar även när staterna agerar i konfliktområden eller på internationellt territorium.
De senaste tjugo åren har dock många kritiska röster höjts mot Europadomstolen. Domarna i Strasbourg har inte minst anklagats för rättslig aktivism, för att ha gått för långt i sitt dömande och inte respekterat staternas suveränitet och demokratiskt förankrade beslut. Europadomstolen har också kritiserats för ineffektivitet och höga målbalanser. Under det senaste årtiondet har Europadomstolen genomgått en omfattande reformprocess som har syftat till att komma till rätta med de ohållbara målbalanserna och den kritik som riktats mot domstolen.
Under reformprocessen har ett flertal ändrings- och tilläggsprotokoll till Europakonventionen tagits fram och domstolens arbetssätt har modifierats. Domstolen har på olika sätt effektiviserats, samtidigt som man höjt trösklarna för vad som tas upp till prövning och reducerat antalet nya mål. Större fokus har lagts på subsidiaritetsprincipen – det vill säga att det är staterna som har det primära ansvaret att säkerställa fri- och rättighetsskyddet och att Europadomstolen endast som en yttersta garant ska överpröva staternas interna bedömningar.
Till följd av reformerna kommer Europadomstolen nu att kunna fokusera mer på att adressera systematiska problem i medlemsstaterna och på att ge vägledning i hur konventionen ska tolkas. Vi har sett ett tydligt skifte i domstolens praxis de senaste åren. Mer vikt läggs redan nu vid att medlemsstaterna tillhandahåller effektiva möjligheter till prövning av konventionsöverträdelser i nationella domstolar och att konventionsperspektivet vägs in i lagstiftningsärenden och myndighetsbeslut redan från början. En medlemsstat som på ett ingående sätt tillämpar konventionen med beaktande av Europadomstolens praxis får större utrymme att göra egna bedömningar utan att Europadomstolen ”lägger sig i”.
Det är viktigt att betona att detta ökade fokus på subsidiaritet inte behöver innebära en försvagning av rättighetsskyddet. Tvärtom. Om nationella lagstiftare och myndigheter placeras i frontlinjen för rättighetsskyddet är förutsättningarna större för att det får ett effektivt genomslag. Det är enbart genom att det på nationell nivå finns ett ägandeskap och ett engagemang i frågorna som ett starkt skydd kan upprätthållas över tid. Även om mänskliga rättigheter är universella, är det decentraliseringen av dem hela vägen ner till de mest lokala beslutsfattarna som garanterar deras effektiva genomslag.
Fokus på subsidiaritet är därför nyckeln till att Europadomstolen ska kunna spela sin roll som Europas samvete och fokusera på systematiska problem och ge vägledning till medlemsstaterna. Reformerna av domstolen bör därför i stort välkomnas och subsidiariteten betonas även från de håll som värnar ett stärkt rättighetsskydd.
***
Mycket står på spel i Europa. De principer som staterna enades kring efter andra världskriget kan inte tas för givna. Så mycket är klart. Om vi ska kunna lämna över det unika och värdefulla Europakonventionssystemet intakt till framtida generationer krävs en kombination av politiskt mod och vilja, diplomati och juridik. Just detta framhölls av Europadomstolens ordförande Síofra O’Leary i hennes tal till stats- och regeringscheferna i Reykjavik. Europadomstolen spelar en central roll i allt detta. Men bara om domstolen faktiskt tillåts fungera som ett samvete för Europa. Det kräver att staterna gör sitt för att skapa effektiva rättsmedel mot konventionsöverträdelser; att staterna integrerar konventionen fullt ut i de inhemska rättssystemen; och att staterna respekterar och implementerar Europadomstolens domar.
