Anna Willman har en master i miljö- och klimatekonomi från London School of Economics, och är klimatpolitisk expert på den gröna och liberala tankesmedjan Fores. Här skriver hon om hur EU:s nya klimatoffensiv kommer påverka Sverige och världen.
Den 11 december 2019 markerade starten på ett nytt kapitel i EU:s historia. Tio dagar efter sitt tillträde presenterade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen den europeiska gröna given – en färdplan för att göra EU till världens första klimatneutrala region. Genom antagandet av EU:s första klimatlag förvandlades denna målsättning till en rättslig skyldighet: unionen ska minska sina nettoutsläpp med 55 procent fram till 2030 och nå klimatneutralitet senast år 2050.
Därefter gick EU från ord till handling. För att göra målen till verklighet lanserade kommissionen EU:s hittills mest omfattande åtgärdspaket – ”Fit for 55”. Trots pandemi, krig och inflation har EU hållit fast vid kursen i kampen mot klimatförändringarna. En efter en har lagarna klubbats igenom. Det är lagar som kommer att få betydande effekter på medlemsstaternas framtid, och som har potential att förändra världen. Ändå har det varit förhållandevis tyst kring händelserna i Bryssel.
Med dessa två system täcks i stort sett alla fossila koldioxid-
utsläpp i EU.
Vilka avgörande beslut har då fattats av EU? EU:s utsläppshandelssystem (EU ETS), själva kärnan i EU:s klimatpolitik, ska nu genomgå en banbrytande reform. Systemet utgör det centrala verktyget för att kostnadseffektivt minska utsläppen i Europa. I dag omfattas utsläpp från energisektorn, tung industri och flyg inom EU. Hittills har sjötransporten undgått att betala för sina utsläpp, men nu ska fasas in i systemet. Dessutom kommer ett nytt separat utsläppshandelssystem att införas 2027 – inte bara för vägtransporter och byggnader som tidigare var tänkt, utan för nästan all användning av fossila bränslen. Med dessa två system täcks i stort sett alla fossila koldioxidutsläpp i EU.
Systemet ska inte bara utvidgas, det ska också skärpas till. Takten i de årliga utsläppsminskningarna kommer att fördubblas, från 2,2 till 4,2 procent. När systemet stramas åt ökar priset på utsläppsrätterna, vilket skapar större incitament att minska utsläppen och att satsa på klimatvänliga alternativ. Om minskningstakten fortsätter som planerat kommer inga nya utsläppsrätter att tilldelas det befintliga systemet efter 2039. För den nya utsläppshandeln ska inga ytterligare utsläppsrätter tilldelas efter 2044. Det betyder att vid den tidpunkten måste EU ha sagt adjö till i stort sett all användning av fossila bränslen.
En risk med ett högre utsläppspris är att europeiska företag flyttar sin produktion till länder utanför EU där kostnaden av att släppa ut är lägre, eller att EU ökar importen av koldioxidintensiva varor (”koldioxidläckage”). Risken lär dock begränsas när importerade, koldioxidtunga varor successivt börjar omfattas av en utsläppsavgift (CBAM). Avgiften baseras på det antal ton koldioxidutsläpp som produktionen beräknas ha orsakat i det exporterande landet. När detta väl är på plats kommer EU att bli först i världen att prissätta importerade utsläpp. Beroende på hur hög utsläppsavgiften blir, och om kostnaderna för att minska utsläppen är överkomliga, kan även de exporterande länderna bli mer benägna att minska sina utsläpp för att undvika avgiften och behålla sin konkurrenskraft på EU-marknaden.
För den icke-handlande sektorn (ESR), det vill säga de sektorer som inte täcks av den befintliga utsläppshandeln, skärps både det unionsövergripande målet och de enskilda medlemsstaternas mål fram till 2030. Sverige är ett av fem länder som får tuffast mål, och måste minska sina ESR-utsläpp med minst 50 procent. Här ingår utsläpp från de sektorer som ska omfattas av det nya utsläppshandelssystemet, som vägtransport och byggnader, men också andra växthusgasutsläpp, som metan- och lustgasutsläpp från jordbruket.
Det åligger de enskilda medlemsländerna att vidta nationella åtgärder för att nå ESR-målen, men även EU har implementerat styrmedel som riktas mot ESR-sektorn. Det kanske mest framstående är det nya utsläppshandelssystemet, som sätter ett enhetligt pris för dessa sektorer inom hela unionen. Men EU skärper också koldioxidkraven för bilar och lätta transportfordon: nyförsäljningen av fossilbilar ska fasas ut till 2035.
Växthusgasnivåerna i atmosfären påverkas inte bara av hur mycket vi släpper ut, utan också av naturens förmåga att binda in och lagra kol. För att nå klimatneutralitet måste vi också dränera atmosfären på växthusgaser. Inom LULUCF-sektorn, det tredje området i EU:s klimatpolitik, registreras kolflöden som visar hur mark och skog påverkar utsläppen. Träd som bevaras och absorberar koldioxid räknas som negativa utsläpp och avverkning som positiva utsläpp. Nu ska medlemsstaterna successivt öka sitt naturliga kolupptag. EU:s mål är att totalt avlägsna 310 miljoner ton koldioxid från atmosfären fram till 2030, och för Sverige är inlagringsbetinget 47 miljoner ton, det högsta i EU. Därmed får Sverige ett skarpt mål för naturlig kolinlagring, vilket idag saknas i svensk lagstiftning.
Sammantaget kommer ”Fit for 55” ha en betydande effekt på vårt samhälle. Gamla strukturer kommer att utplånas, samtidigt som nya branscher kommer att uppstå i denna nya era av hållbarhet.
Sverige har länge betraktats som ett föregångsland i klimatomställningen, men nu har EU tagit över stafettpinnen. Betyder det att Sverige inte längre behöver spela en pådrivande roll? Naturligtvis inte, tvärtom. Dock behöver vi uppdatera vår klimatpolitik i ljuset av det som fattats på EU-nivå.
För att lyckas ligga i framkant måste Sverige se till att undanröja alla hinder för att snabbare ställa om energisystemet, stötta hushåll som blir särskilt påverkade av klimatomställningen samt införa kostnadseffektiva åtgärder som minskar utsläppen och möjliggör teknikutvecklingen. Sverige är ett rikt land med goda förutsättningar att ligga i framkant, men det gäller att åtgärderna vi inför är kostnadseffektiva, rättvisa och bidrar till den globala klimatnyttan. Om den ekonomiska bördan upplevs för hög i förhållande till klimatnyttan finns risken att den allmänna acceptansen för klimatpolitiken urholkas och att viktiga åtgärder fördröjs eller försummas. Visar vi i stället att omställningen kan genomföras på ett effektivt och ansvarsfullt sätt kan vi övertyga beslutsfattarna i Bryssel att ytterligare skärpa och bredda klimatpolitiken i framtiden. Genom att kombinera minskade utsläpp med ökat välstånd och demokrati kan vi också inspirera och påverka resten av världen att ta sitt ansvar för klimatet.
