Svend Dahl är chefredaktör för Timbros nätmagasin Smedjan och var redaktör för Svensk Linje 1996-1997. Här skriver han om varför Sverige måste in i euron.
Nog är det ett tecken i tiden när en av de stora researrangörerna nyligen annonserade för resor till Turkiet med budskapet ”Mer semester för pengarna”.
Det är inte bara räntehöjningar som gröper ur svenskarnas plånböcker. För alla med ett uppdämt resebehov har det som kom smygande åren före pandemin nu blivit plågsamt tydligt: Den svenska kronan räcker inte särskilt långt, varken i euroländerna eller på andra sidan Atlanten. Vi får glädja oss över att det finns valutor som är ännu svagare – som liran i den 50-procentiga inflationens Turkiet.
I september har det gått 20 år sedan folkomröstningen om euron. Knappt 56 procent röstade nej. Många som, i likhet med undertecknad, röstat ja, drog åren efter folkomröstningen slutsatsen att den svenska kronans flytande växelkurs nog fungerade ganska bra. Dessutom framstod det knappast som någon nackdel att stå utanför eurozonen under finanskriserna åren kring 2010. Euron blev en politisk icke-fråga.
Samtidigt inleddes en decennielång försvagning av den svenska kronan.
Under förra året började jag successivt ställa mig frågan om den år efter år allt mer urholkade köpkraften verkligen kan betraktas som ett tecken på en framgångsrik svensk valutapolitik. Jag var uppenbart långt ifrån ensam om att nära den tanken.
I slutet av december konstaterade finansmannen Christer Gardell i en intervju med TT (26/12) att han ändrat uppfattning i frågan om euron: ”Vi ska in i euron, annars blir svenskarna bara fattigare och fattigare.” Gardells argument handlade i korthet om att den svenska kronan är för liten, och att det i en global ekonomi inte spelar någon roll hur väl Sverige sköts. Kronan kommer ändå alltid att vara lågt värderad – eller en “liten skitvaluta”, som finansmannen uttryckte saken. Gardell avfärdade samtidigt det historiskt viktiga argumentet att exportindustrin skulle gynnas av en svag krona.
Under första kvartalet 2023 har även flera tunga näringslivsröster uttalat sig positivt om en övergång till euron. Det ökade stödet märktes också i Dagens Industris (2/3) undersökning bland näringslivsföreträdare. År 2020 ville 54 procent i samma undersökning behålla kronan. Nu är opinionen närmast den omvända, med 51 procent som vill ha euron.
Det är lätt att förstå. Många företag påverkas högst påtagligt av den svaga kronan. För exportnäringen är den svaga kronkursen, precis som Gardell konstaterade, inte längre enbart en fördel. En svag kronkurs har historiskt ansetts vara av godo för företag som har produktionen i Sverige men intäkterna i utländsk valuta. I en värld av globala värdekedjor – där även exporten har ett stort importinnehåll och svenska företag har produktion över hela världen – finns det inte längre något sådant samband. I stället blir stabilitet och förutsägbarhet i valutans värde allt viktigare.
Här kan man även ställa sig frågan om en svag krona egentligen varit den stora fördel som många, både i politiken och i näringslivet, hävdat. Kanske är det snarare så att möjligheten att hålla nere kronkursen motverkat effektiviseringar och produktivitetshöjningar, och därmed skadat Sveriges långsiktiga välståndsutveckling.
Problemet med euron är förstås att eurozonen är ekonomiskt spretig, och att en penningpolitik som är bra för en stor del av eurozonen inte nödvändigtvis är det för en annan. Att inte kunna föra en egen penningpolitik skulle kunna drabba Sverige negativt. Det var ett relevant argument 2003, och förblir så. Samtidigt är det till viss del ett teoretiskt argument – för frågan är hur oberoende riksbanken egentligen är gentemot den europeiska centralbanken.
Det är också, som Christer Gardell påpekade, uppenbart att sambandet mellan en välskött ekonomi och en stark och stabil valuta inte alls är självklart. Svensk ekonomi är jämfört med många andra länder välskött. Statsfinanserna är stabila, vi har goda överskott i bytesbalansen och många internationellt framgångsrika företag. Det är alla faktorer som enligt läroboken borde belönas med en stark valuta. Ändå är situationen den motsatta.
En del av detta hänger samman med den extrema lågräntepolitiken som förts fram tills förra året. Men trenden mot en allt svagare krona är långsiktig, och har inte brutits i och med att Riksbanken inledde sin snabba höjning av räntan.
Samtidigt är det uppenbart att de politiska argumenten för en övergång till euron är starkare idag än för 20 år sedan.
Den under finanskrisen vanliga uppfattningen att euron skulle slita sönder EU-samarbetet visade sig inte stämma. Tvärtom har den politiska viljan att hålla fast vid euron stärkts, liksom det folkliga stödet för den gemensamma valutan. Det påverkar förstås eurozonens ställning i EU-samarbetet. Sveriges röst i Bryssel kommer helt enkelt inte att väga lika tungt så länge vi står utanför. Det är som den tidigare Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark påpekade i en debattartikel i Dagens Industri i vintras (4/1) något som kan bli ett allt större problem när EU riskerar att utvecklas i statsinterventionistik riktning samtidigt som Sverige inte längre kan ta rygg på Storbritannien.
Det nyvakna intresset för euron märks även bland de svenska väljarna, som under lång tid varit minst sagt njugga till att byta ut kronan. När Svenskt Näringsliv i februari ställde frågan var 24 procent positiva till euron, det är en rejäl uppgång jämfört med ett år tidigare då stödet för ett euromedlemskap låg på 17 procent.
En kvalificerad gissning är att sommarens utlandsresor kommer att förstärka denna trend ytterligare.
Det märkliga är att näringslivets tydliga intresse, och omsvängningen i den folkliga opinionen, knappt gjort några avtryck i politiken. Ledande företrädare för både Moderaterna och Socialdemokraterna har under våren upprepat att euromedlemskap inte finns på den politiska kartan. Ett litet glädjeämne kan dock noteras. Liberalerna har under våren gått från ett uppgivet ”det kommer att dröja många år” till att argumentera för att frågan om euromedlemskap borde utredas redan under innevarande mandatperiod.
Det är en rimlig hållning, som både moderater och socialdemokrater snarast borde ansluta sig till. Att ducka en för svenskt välstånd långsiktigt avgörande fråga, med argument som att det idag inte finns något folkligt stöd för euron, eller att vi för 20 år sedan sade nej i en folkomröstning, håller helt enkelt inte.
Det är nog helt enkelt så att Carl Bildt hade rätt när han 1998 konstaterade att den svenska kronan var dömd att vara en skvalpvaluta.
