Demokratin är för viktig för att helt överlämnas i stats- och kommunaltjänstemäns händer. Därför är de minskande medlemstalen i partierna ett problem, skriver Martin Tunström, politisk chefredaktör i Barometern-OT.
Varje år återkommer ”nyheten” om att de politiska partierna förlorar medlemmar. På drygt 30 år har partierna tappat mer än en miljon medlemmar samtidigt som befolkningen har vuxit. Repriseras gör också en dystopisk analys om att denna kurva illustrerar den svenska demokratins kris. Min poäng är att denna utveckling är problematisk. Fast kanske inte i linje med den förklaringsmodell som brukar upprepas i analyserna.
Nyheten väcker ont blod i en svensk samhällsvetarkår som är historiskt starkt fokuserad på medborgerligt deltagande. Antalet medlemmar och förtroendeposter ses som en viktig – rentav den mest betydelsefulla – temperaturmätaren på folkstyrets hälsa. I 2016 år Demokratiutredning och i rapporter från SNS Demokratiråd har medlemstappen fått en framträdande plats.
Det ska förstås inte bara mot bakgrund av en förkärlek i svensk debatt till det som kan mätas och räknas utan denna demokratimodell ligger också nära en länge förhärskande socialdemokratisk syn på folkstyre där minoritetsskydd, möjligheter till ansvarsutkrävande och självständiga institutioner har vägt lätt. För att inte glömma skyddet för individuella rättigheter. Den liberala demokratimodell som i dag hyllas av allt fler har inte bara saknat stöd hos socialdemokraternas ideologer utan har heller inte stått i centrum i svensk statsvetenskap.
Medlemstappet blir särskilt problematiskt för den som idealiserar folkrörelsepartiernas historiska interndemokrati. Fram tonar en bullerbybild av ett historiskt folkstyre med lokala möten i Folkets Hus, starka folkrörelser och stora kongresser. En berättelse som inte rymmer folkhemmets låga tak och trånga väggar eller hur beslut fattades långt från individ och familj. Nostalgin tar heller inte hänsyn till kravmaskinernas och särintressenas inflytande. Inslagen av korporativism i det samhället framhålls när den ”svenska modellen” diskuteras men inte när folkstyrets historia lyfts upp.
Demokratiutredningen problematiserade visserligen medlemstappen och noterade att de planat ut och att det inte kan talas om någon kris.
Ja, att Miljöpartiet förlorade medlemmar på grund av januarisamarbetet kan exempelvis inte ses som något demokratiskt problem, utan bör snarare förstås som en ”exit” mot bristande interndemokrati i partiet från de forna medlemmarnas sida.
Ingen kan heller säga att det största partimedlemstappet – den avskaffade kollektivanslutningen av LO-medlemmar i till Socialdemokraterna – var något demokratiskt problem.
Statsvetaren Karl Loxbo har understrukit att medlemstappen snarare ska ses som en följd av att moderna politiker har mindre kontroll över medlemmar som i dag är mer kritiska. Den interna demokratin i partierna har i själva verket förbättrats. Till detta kommer att medlemmar och väljare numera är högre utbildade och bättre informerade än tidigare.
Att det finns tunga invändningar mot den i debatten dominerande problemformuleringen medför emellertid inte att den faller. Sannolikt har medlemstappets betydelse i delar av borgerligheten, i vart fall i medierna, förminskats och betraktats som en välkommen försvagning av partier och kollektivt beslutsfattande till gagn för individers och små gemenskapers frigörelse. Det är ett fellslut som bortser från de negativa konsekvenserna av en maktförskjutning från civilsamhället till staten.
Det går inte att komma ifrån att ju mindre partierna är, desto sämre tas befolkningens samlade kompetens till vara inom politiken. Och desto sämre blir dessutom politikerna, eftersom avsaknaden av konkurrens inom partierna gör att mycket unga människor utan utbildning eller erfarenhet kan få tunga positioner väldigt snabbt.
Fil dr Daniel Braw brukar påpeka att partier inte företräder åsiktspaket i största allmänhet utan mer diffusa sociala grupper och subkulturer. Skillnaden på åsiktsnivå mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är mycket mindre än vad skillnaden på kulturnivån är mellan de olika partierna.
Uppenbarligen har människor ett behov av att representeras i denna djupare mening av människor som är som dem själva. Även denna uppgift kommer partier med sjunkande antal medlemmar att kunna utföra allt sämre, och man kommer att i allt högre grad tvingas chansa om vem ens egentliga målgrupp är och hur den tänker. Med ökande partistöd lär kurvan fortsätta i tangentens riktning. Partierna är på grund av stödet mer intresserade av att vinna väljare än att värva medlemmar.
Men framför allt är det en annan frågeställning, som inte brukar vara med på agendan, som är den mest centrala.
Med färre medlemmar och ökat beroende av offentliga partistöd riskerar partierna att mer bli en del av staten än av det civila samhället som de är sprungna ur.
Och om partierna försvagas och inte klarar av att artikulera medborgarnas preferenser eller utveckla idéer blir demokratin till slut en angelägenhet för olika kadrer av offentliga tjänstemän i stat, region och kommun. Ungefär såsom rättsväsendet uppfattas av medborgarna när polis, åklagare och domstolar flyttar in i nybyggda Rättscentrum. ”Rättskedjan” som den kallas består då av olika statstjänstemän och utan nämndemannainstitutet finns inget inslag av medborgerligt inflytande och beslutsfattande.
Det handlar inte om att acceptera den nya radikala högerpopulismens institutions- och myndighetsmisstro, där den offentliga maktutövningens tjänstemän notoriskt anklagas för att vara vänsterliberaler eller aktivister. I populismens modell saknas de inslag av maktdelning och självständiga institutioner som är den liberala demokratins väsen.
Ty förvaltningen kan rätt använd förädla folkviljan. Den förvanskar den inte. I populismens demokratimodell är det bara de egna företrädarna som har förmågan att identifiera den ”sanna” folkviljan. Det gör andra politiska krafter mindre legitima. Dessutom begränsas ”demos” till att bestå av endast den egna etniska gruppen, andra etniska grupper exkluderas liksom olika minoriteter. Folksuveräniteten blir således något av en chimär.
Populisternas demokratimodell stärker partier när förvaltning och myndigheter försvagas. Men den politiserar också vad som i dag är rena tjänstemannabeslut i och med att makt flyttas från ämbetsmän till nämnder och fullmäktigeförsamlingar. Här saknas tilltron till såväl ämbetsmannaandan som professionernas betydelse, något som utgör ett visst likhetstecken mellan populismen och 1970-talets socialdemokratiska förvaltningsmodell.
Man behöver emellertid inte svälja public choice-teorins alla antaganden om politiker som röstmaximerare och tjänstemän som optimerar de egna makten – den ignorerar faktorer som personligt kall, ansvar och yrkesmoral – för att se faror med en mer statscentrerad demokrati.
Tjänstemän företräder uppdragsgivaren, inte folket.. Statsintresset sätts framför medborgarintresset. Den egna organisationens överlevnad prioriteras alltid. Och om politiker representerar väljarna kommer tjänstemännen att företrädare arbetsgivare.
Tecknen på en mer statscentrerad demokrati är fler. Återkommande är förslag på att myndigheter ska ta fram breda reformförslag eller att Finanspolitiska rådet ska granska också oppositionspartiernas förslag. Att förvaltningsmyndigheter ska påtala brister och föreslå lösningar hör till det självklara, men konkurrenter till fria tankesmedjor ska de inte vara.
En sådan nydaning ger förvaltningen en helt ny roll och suddar ut gränserna mellan politisk och administrativ makt. Det ger grönt ljus för myndighetsaktivism, ungefär som när regeringen Göran Persson inrättade myndigheter med opinionsbildande uppdrag såsom Glesbygdsverket, Djurskyddsmyndigheten och en rad olika ombudsmän för minoriteter.
Ett svagare folkligt inflytande för medborgaren startar en resa bakåt i tiden där den fria medborgaren omvandlas till undersåte. Inslag av maktdelning i domstolar och kommuner försvagas om lekmannabeslutande och inflytande tynar bort. I kommuner råder ju den gamla seden att alla tvingande beslut ska fattas av kommunmedlemmarnas valda ombud, beslut väl beredda av tjänstemännen inom social- eller byggnadsförvaltning.
Ja just det medlemmarna! Kommunerna liknas intressant nog vid föreningar, dessa meningsskapande små gemenskaper som ständigt bidrar till att hålla demokratins idéer vid liv.
Färre partimedlemmar och svagare partier leder således sannolikt till expertstyre och teknokratisering och inte till avpolitisering eller minskad offentlig makt. Det är något att tänka på nästa gång partiernas medlemssiffror uppmärksammas.
