En garant för medbestämmande eller ett hot mot den enskildes rätt? Max Hjelm, ordförande för studentföreningen Verdandi, resonerar utifrån Jason Brennans bok Against Democracy (Princeton University Press, 2016) om kopplingen mellan liberalism och demokrati.
Liberaler, i Sverige liksom världen över, har ofta varit förkämpar för demokrati och allmän rösträtt. Så har det inte alltid varit. John Stuart Mill var för en graderad rösträtt, med fler röster åt de välutbildade, och Thomas Hobbes föredrog en envåldshärskare. Det senaste seklet har vi i Sverige dock, med smärre undantag, varit rörande överens om demokratins självklarhet. Exempelvis definierade Herbert Tingsten välkänt demokratin som överideologi. Filosofen Jason Brennan har dock presenterat nya argument för att enbart de med tillräckligt mycket kunskap ska vara med och bestämma över statens angelägenheter. Med sin bok Against Democracy (2016) blev han något av en stjärna inom politisk teori och revitaliserade en gammal tvist. Är liberalism och demokrati inneboende kompanjoner eller är det snarare ett resonemangsparti där den ena parten är redo för skilsmässa om ett bättre alternativ presenterar sig?
När andra statsvetare bråkade om deltagardemokrati kontra deliberativ dito förordade Brennan i boken en så kallad epistokrati – de kunnigas styre. Den skeptiske kan tro att Brennan blev stor då det plötsligt fanns en antagonist att bråka med för andra forskare. Den generöse kan ändå erkänna att han lyfte flera svagheter med teorier som tas för givna inom akademin.
Det grundläggande argumentet i boken utgår från den så kallade kompetensprincipen, och är förhållandevis simpel samt accepteras av alla demokratiförespråkare. Kompetensprincipen innebär att det är orättfärdigt att beröva människor liv, frihet eller egendom utifrån beslut gjorda på inkompetent eller moraliskt orättfärdiga grunder, eller av människor med dessa kvalitéer. De väljare med för lite kunskap om politik bör inte ha rätt att riskera skada mig med sitt röstande. Det är ett liberalt argument mot demokrati. Principen är den som alla världens demokratier i dag applicerar på barn.
Demokratiförespråkare invänder på flera punkter. Till att börja med bestämmer staten över mig, alltså bör jag få vara med och bestämma över mitt liv. Den som har läst sin Nozick och dennes historia om slaven vet redan vad Brennans motargument är: din enskilda röst har en närmast obefintlig chans att påverka valutgången. Tas rösträtten bort från dig förlorar du alltså ingen reell makt som individ. Argumentet för demokratin är således proceduriellt ohållbart; det är grupper snarare än individer som bestämmer i en demokrati.
Men! Även om människor inte förlorar någon reell makt kommer de känna sig, och ses, som mindre värda när de blir uteslutna på basis av intelligens, utbildning, hur insatta de är eller liknande urvalskriterier. Nozick blev övertygad av detta semiotiska argument senare i livet, och det ses som viktigt av många statsvetare. Brennan är dock skeptisk. Möjligen ser människor det som en statusmarkör att ha rösträtt, men rationellt är rösträtten värdelös då den inte ger någon makt. I detta argument blottas ett genomgående problem med Brennans teori. Han säger sig förespråka icke-ideal teori, alltså att idéer ska dömas utifrån hur de fungerar i praktiken snarare än hur vi vill att de ska fungera. Samtidigt för han fram ett argument om att folk egentligen inte borde sätta vikt vid rösträtten.
Principer i all ära, på något sätt ska det fungera i praktiken. Ett system för urval av de kunniga kan fungera på flera sätt. Det naturligaste för många epistokratiförespråkare är att ge välutbildade fler röster än lågutbildade. Andra sätt att bestämma urvalet kan vara att kräva att gå kurser eller delta i gruppdiskussioner inför valet eller att kräva någon sorts demokratiskt kompetenstest för rösträtt.
Om de kunnigas styre skulle komma att realiseras uppstår ett gränsdragningsproblem. Det går att ta bort, säg, de minst informerade tio procenten, men varför stanna där och låta enbart lite mer välinformerade dumbommar bestämma? Risken (eller kanske möjligheten) är att ständigt fler inskränkningar av rösträtten leder till en åtrå för teknokrati. Anklagelsen är inte helt tagen ut luften. Brennan är förtjust i att jämföra väljarkåren med läkare: självklart vill jag ha en professionell person som på rationella grunder tar beslut ska bestämma saker om det går ut över min kropp. Brennan menar också att viss kunskap inom professioner, exempelvis nationalekonomi, inte är kontroversiell.
Resonemangen håller dock inte även om det skulle vara sant. För det första handlar politik om att väga olika värden mot varandra. Frihandel kan vara önskvärt ur ett nationalekonomiskt perspektiv, men ändå väljas bort av en informerad väljare som värdesätter att Sveriges bönder inte konkurreras ut på den globala marknaden. För det andra missar Brennan att det alltid finns saker även experter vet mindre om än vi själva. I en epistokrati skulle hela kvarter förlora rösträtten. Även om dessa är sämre på stadsplanering än de som styr vet de bättre hur det känns att gå till jobbet eller hur en park bäst används för dem. Om jag går till en läkare och denne endast mäter värden och tolkar men inte lyssnar in hur jag säger att saker upplevs personligen kommer den riskera att feldiagnostisera mig. Epistokratin skulle alltså riskera att bli epistemiskt sämre än demokrati då den missar en viss sorts fakta som finns inom oss som individer genom att inte inkorporera dem i beslutsprocessen.
Against Democracy är en intellektuell version av när sjuåringar svär inför sina föräldrar; syftet med boken är att provocera. Det är nödvändigt, då det är allt för lätt att slappt köpa demokratiidealet. Det känns ju så elakt att vara emot allmän rösträtt. Jag vill samtidigt drista mig till att säga att samtliga vill ha ett de kunnigas styre, det handlar om en grad snarare än artskillnad. Den demokratikritiken Brennan för fram kan användas för att diskutera subsidiaritetsprincipen, rösträttsålder, expertstyre, rätt för personer med uppehållstillstånd att rösta (en av de största demokratiteoretikerna, Robert Dahl menar just att ett av de bästa argumenten för att turister inte ska få rösta är att de befunnit sig i landet för kort tid för att veta tillräckligt), för att inte säga vilka saker som ska vara grundlagsskyddade – alltså undangömda från folkviljan. Det är på flera sätt en legitim demokratikritik Brennan för, och den antyder att ideologi handlar om att realisera idéer snarare än metoden de realiseras på. Liberalism och demokrati är antagligen ett resonemangsparti, men ett hittills tillräckligt välfungerande.
