Carl-Vincent Reimers är projektledare på Näringslivets medieinstitut och folkpartist. Här skriver han om varför Sverige ska fortsätta vara en del av den Europeiska unionen.
Få ord på svenska är så mångtydiga som ”Europa”. Vad är detta Europa, och vilken är Sveriges plats i det? Vi kan tala om det geografiska Europa, den lilla udden på den Eurasiatiska kontinenten som sträcker sig ut i Atlanten i brokiga former. En världsdel som formats av väldiga floder, vidsträckta slätter, skarpa kuster och höga berg. Men Europa är så mycket mer än en simpel geografisk plats. Det är en samling kulturer, som vi gemensamt spårar tillbaka till det grekisk-romerska arvet. Etymologiskt är Europa namnet på den underbart vackra feniciska prinsessa som rövades bort av Zeus efter att han förvandlat sig till tjur. Myten har överlevt årtusenden och även hittat sin hemvist i vår kalla nord. På torget i Halmstad står hon – Europa – i en fontän formgiven av Carl Milles.
Det skulle dock dröja ett bra tag innan Europa som namn på vår världsdel fick fäste, och vi själva – européerna – började se oss som sådana. En av de första historiska referenserna till ”européer” som ett eget folk kan vi spåra till en krönika om slaget vid Tours år 732, då en armé av gallisk-romerska och germanska stammar hejdade den muslimska arméns framfart i Europa. Ett historiskt minne som dessvärre alltmer kidnappats av den europeiska extremhögern för sina egna syften. Europenses se recipuint in Patrias, skriver den spanske krönikören: ”Européerna återvände till sina hemländer” efter segern över fienden.
Varför inleder man med att tala om Europa som kulturellt begrepp när frågan gäller Sveriges medlemskap i EU, kanske någon nu frågar sig. Mitt svar är att vi aldrig kan förstå vad EU är, och heller inte Sveriges plats i unionen, om vi inte förstår varifrån det kommer. EU är inte en teknokratisk skrivbordskonstruktion som skapats av byråkrater i ett tidsmässigt och kulturellt vakuum, som vissa tycks tro. Tvärtom är EU produkten av årtusenden av europeisk historia. Årtusenden av krig och konflikt, men också av utbyten, kärlek och identifikation med det gemensamma kulturarvet, har berett vägen för det fredliga samarbete som såg dagens ljus efter 1945.
Få har pläderat för denna levande, politiska Europatanke så vackert som Birger Hagård, före detta ordförande för Högerns ungdomsförbund, gjorde i en essä i Svensk Tidskrift år 1961. Hagårds text är en fyrbåk från en tid då endast Folkpartiet och Högerpartiet rakryggat stod upp för ett svenskt EG-medlemskap. Likt denna text brottas Hagård med att definiera Europa, och han tar hjälp av den franske publicisten Bernard Voyennes lyriska sammanfattning av Europas själ. Voyenne börjar med att avfärda ett antal begrepp: ras kan inte vara relevant för att definiera Europa då ”mongoler bor på Donauslätten, germaner i Norditalien, araber i Spanien och svenskar grundat ryska staten”. Inte heller språket ser han som relevant. I stället vänder han sig till något mer metafysiskt än så:
”Vad som skapar den europeiska människan är en speciell febril mentalitet, en passion för äventyr och organisation, en ständig vetgirighet och oro. En appell, som uppstigit ur ovisst vilka djup, ekar ständigt i den europeiska människans öra, kastar henne in i underbara äventyr, stundom galenskaper, där hon nätt och jämnt undgår katastrofen. Den europeiska människan är Odysseus, slungad mellan undergång och räddning, omväxlande upprorisk och foglig, lojal och lättsinnig, fallande offer för första trolldom och ändå ihärdigt fullföljande sin plan, med fast hand styrande sitt skepp över framtidens vågor. Odysseus, den glömske – och den väntande Penelope. Mångfalden, ja brokigheten, kan avläsas i själva den europeiska jorden. Man kommer aldrig att kunna ersätta denna mångfald genom något slags godtycklig systematisk enhet. Men enheten, den levande varma enheten, finns i anden – och ingen annanstans än där” (Svensk Tidskrift, 31 dec 1961).
Vad ville då den gode Hagård säga genom att att recitera en fransk publicists storvulna betraktelser i sin essä? Jo, att Sverige är en del av denna fantastiska kontinent och detta europeiska lynne. Såväl i kropp, som i själ. Det är omöjligt att tänka sig Sverige eller svenskarna utan att också tänka sig ett Europa och européerna, och även om en och annan sydeuropé kanske inte håller med, så kan jag aldrig föreställa mig ett Europa utan Sverige eller Skandinavien.
Den vaksamme EU-skeptikern tänker nu ”Aha!”: EU är ju precis det ”godtyckliga system” som vill ersätta den ”brokiga mångfald” som är det riktiga Europa. Men lyssna till en vanlig debattsession i Europaparlamentet i Strasbourg: Formella inledande ord av en italiensk talman, ett barskt inlägg från en polsk konservativ farbror, en yvig replik från en nederländsk liberal, en praktisk observation från en svensk lutheran. Vad är Europas brokiga och naturliga mångfald om inte detta? Vad är ett sant och fritt utbyte mellan fria europeiska kulturer om inte det lagstiftande arbetet mellan 27 fria nationer på 24 olika språk? Och vad är inte den varma, levande ”anden” i Europa, om inte det varma handslaget mellan Tysklands förbundskansler Konrad Adenauer och Frankrikes president Charles de Gaulle vid Elyséefördragets undertecknande 1963, det fördrag som markerade slutet på den en gång så oförsonliga fransk-tyska fiendskapen och början på ett djupt samarbete? EU är Europas kulturer i sin fredliga, politiska form. Varken mer – eller mindre.
Det finns ett till skäl till att jag insisterar på länken mellan Europa som samling kulturer och EU som politiskt projekt. Det är nämligen just mellan dessa två storheter som EU-skeptikerna vill slå in en kil. Vid Europaparlamentet i Bryssel känner man den europeiska anden tydligare om man går ner några steg till det lilla belgiska torget Place de Luxembourg, än vänd mot den anonyma och grå parlamentsbyggnaden. Att EU allt för länge sökt minimera det europeiska kulturella avtrycket i sina egna symboler och institutioner är ett felsteg som vi nu får betala det politiska priset för.
Just därför är det desto viktigare att vi upprepar de goda grunderna för EU:s existens och ett svenskt deltagande i det. Dessa goda grunder kan i huvudsak reduceras till tre fundamentala argument, som går att försvara oavsett om man är en motvillig eller entusiastisk EU-vän. Vi kan kalla dessa för det ekonomiska, det kulturella och det civilisatoriska argumentet.
Det ekonomiska argumentet
Få illustrerar det ekonomiska argumentet så väl som EU:s främste grundargestalt, fransmannen Jean Monnet. Monnets familj var konjaksgrossister, och som ung reste han över hela världen för att exportera drycken. Tidigt i livet blev Monnet varse behovet av avskaffade handelshinder för att stimulera företagande och mänsklig skaparkraft. Argumentet blir desto tydligare om vi beger oss tillbaka till 1989, då halva Europa styrdes av kommunistregimer. Den västeuropeiska marknadsekonomi som växte fram efter kriget har kunnat värnas tack vare EG och sedan EU. Utan ett långtgående handelssamarbete i Västeuropa hade återuppbyggnaden gått långsammare, och enskilda nationer hade dessutom stått mer sårbara för ett internt hot från socialismen.
Dessa fördelar insåg Sverige så fort EG bildades, och tillsammans med Storbritannien härmade vi snabbt modellen med EFTA. I dag vet vi bättre och behöver inte härma det system som fungerar. I stället är svenskt entreprenörskap en av de stora vinnarna på unionens fria rörlighet för kapital, varor, tjänster och personer. Sedan 1995 har Sveriges ekonomi vuxit med femtio procent tack vare handel på den inre marknaden. Enligt nationalekonomisk forskning hade siffran varit lägre utan ett EU-medlemskap.
Det finns de som hävdar att ekonomisk frihet, handelsavtal och fri rörlighet kan värnas för Sveriges del utan EU:s långtgående institutionella samarbete. Frihandel kan förvisso upprättas mellan enskilda nationer, men det är en långt mer begränsad och bräcklig frihandel än de friheter som EU garanterar. Frihandel som inte garanteras av gemensamma institutioner riskerar nämligen att brytas ned så fort politiska kriser får överhanden. Med starka institutioner kan denna ekonomiska frihet i stället värnas över tid.
Det kulturella argumentet
Det kulturella argumentet gränsar till det ekonomiska, men har en mer allomfattande innebörd. Det bygger på att det kulturella utbytet mellan närstående länder och kulturer gynnar både Sverige och Europa som helhet. Motsatsen till det öppna, ömsesidiga kulturella utbytet ser vi i stater som väljer totalitarismens, den fanatiska renhetens och isoleringens väg.
Det kanske främsta sådana utbytet ser vi tack vare EU:s Erasmusprogram, som döpts efter den europé som mer än någon annan symboliserar detta europeiska kunskapsutbyte – Erasmus av Rotterdam. Med programmet får högskolestudenter från hela Europa möjlighet att vidga sina vyer såväl akademiskt som språkligt och kulturellt. Därtill finns i dag, tack vare EU, ett långt starkare samarbete mellan forskare och högskolor, vilket underlättar för såväl vetenskapliga framsteg och teknisk utveckling som individuella karriärer.
Ofta diskuteras de enorma ekonomiska fördelarna med ett svenskt EU-medlemskap, men vi bör heller inte underskatta de kulturella. När frihandeln gör att européer köper IKEA-möbler gör de det inte bara för att de är billiga och robusta, utan för att de symboliserar skandinavisk kultur man uppskattar. På samma sätt har Sverige på senare åren fått en riktig kafékultur att tala om, som berikat våra städer. Allt fler svenskar föredrar att dricka sin café au lait och köpa sin levainbaguette på Fabrique. En europeisk kultur som tidigare var förbehållen överklassen har tack vare EU-medlemskapets fördelar och utbyten blivit tillgänglig för alla svenskar.
Den europeiska friheten, manifesterad i såväl det ekonomiska som det kulturella utbytet, har dock sitt pris. Det för oss in på det sista – och kanske allra viktigaste – argumentet.
Det civilisatoriska argumentet
Alla politiska system bygger på en grundläggande insikt om att det som förenar oss är större än det som delar oss. Nationalstaten Sverige motiverar på så sätt vårt politiska system, vår Riksdag, sedan femhundra år. På samma sätt kan EU betraktas i ett globalt perspektiv, vilket är det civilisatoriska argumentet. De värderingar som är de mest utmärkande för oss européer och för EU-samarbetet: hög grad av individuell frihet, sekularism, respekt för äganderätt och demokrati, är långt ifrån den globala normen. Tvärtom är det i dag globala makter som tar avstånd från dessa principer som sätter fram sina positioner, med Kina och Ryssland som de främsta exemplen. Båda dessa makter vill på olika sätt söndra Europa. I Kinas fall ekonomiskt och politiskt, i Rysslands fall moraliskt och ytterst militärt.
I detta läge utgör EU en bastion av frihet och den främsta politiska representanten för den europeiska civilisationen. Den europeiska friheten, oavsett form, kräver den politiska viljan hos folkflertalet att upprätthålla dess principer mot de som vill störta den. Detta handlar om något grundläggande existentiellt: Vår frihetliga samhällsmodell hör ihop med andra länder som också värnar frihet och demokrati. Kanske är detta så grundläggande att det är just det som gör oss till européer.
Alltför ofta har detta existentiella argument för EU-samarbetet kommit i skymundan, förmodligen på grund av att USA garanterat Sveriges och Europas säkerhet i 70 år. Beslöjad av den amerikanska krigsmaktens fana har vi inte behövt se den grymma verklighetens geopolitiska maktspel och fortsatt leva i tron om att att små nationalstater kan hävda sig gentemot auktoritära supermakters ambitioner i det tjugoförsta århundradet. Det är inget annat än fatal hybris. Väljer vi att leva kvar i detta förflutna kommer våra nationalsstater att bli lätta byten för rovaktiga regimer som vill söndra och härska i vår del av världen. Om vi däremot inser vår existentiella samhörighet med varandra och behovet av att värna den frihet vi mödosamt skapat, då är EU och ett svenskt deltagande däri den enda vägen framåt.
