Zebulon Carlander är tidigae medlem av Svensk Linjes redaktion. Emanuel Örtengren är programansvarig för välfärdsfrågor på tankesmedjan Timbro. Linnea Dubois är redaktör för Svensk Linje. Här är deras intervju med Anders Borg.
På kaféet Pas d’Art i närheten av Norrmalmstorg i Stockholm sätter sig Linnea Dubois, Emanuel Örtengren och Zebulon Carlander ner med före detta finansministern Anders Borg för att samtala om hans nyutkomna memoar, ’’Finansministern’’. Boken avhandlar hans politiska resa från Fria Moderata Studentförbundet till de åtta åren som finansminister i Alliansregeringen. Intervjun har blivit lätt redigerad och nedkortad.
I sin memoar beskriver Anders Borg hur tiden som politisk sakkunnig på samordningskansliet under Bildtregeringen var en politiskt formativ period för honom. Det är där intervjun börjar.
Svensk Linje: Hur påverkade din tid som politisk sakkunnig på Statsrådsberedningen och den ekonomiska krishanteringen din syn på politiken?
Anders Borg: Jag tycker framför allt att det var två saker som gjorde intryck. Det första som var slående var hur påtagligt illa förberedda reformerna var. Jag fick till exempel ansvar för att genomföra något som kallades Fri radio och TV. Hela förberedelsen bestod i två eller tre meningar i det gemensamma valmanifestet, där det stod att fri radio och TV borde införas. Vare sig Moderaterna eller Folkpartiet eller för den delen Centern, som var mer skeptiska, hade överhuvudtaget funderat igenom hur en fri marknad för radio och TV skulle fungera. Jag har ju skrivit en bok om hur reformerna borde ha utformats och det finns ju mycket forskning på området, inte minst från nobelpristagaren Ronald Coase, men det hade man inte tillgodogjort sig när reformerna förbereddes.
Jag var också ansvarig för att förhandla fram friskolereformen. Friskolereformen borde ha styrts upp – man hade kunnat tänka igenom den ordentligt innan. Jag minns att jag försökte föra in idén att man skulle ha någon social inriktning på de här vouchrarna, men det gick inte att göra eftersom allting var så bråttom.
Hade man brytt sig om att gå till forskningen hade man på båda de här områdena kunnat ha mycket bättre, mer genomtänkta reformer. Det fanns ju till exempel relativt omfattande studier från Institute of Economic Affairs i Storbritannien och andra policyinstitut att tillgå redan då. Istället blev det en märklig kombination att av reformerna hastades fram och samtidigt dröjde för länge. I många fall kom de inte förrän i slutet av mandatperioden, och i ett par fall fick de inte de effekter som hade kunnat vara möjliga.
Det andra som jag tyckte var påtagligt var att 1990-talsregeringen hade en felaktig föreställning om att regeringsarbetet bara skulle handla om strukturreformer. Konjunkturen ville partierna bakom Ny Start för Sverige inte höra talas om, och sedan blev krispolitiken och stabiliseringsprogrammen paradoxalt nog ändå totalt dominerande för hela verksamheten. Det är ingenting man väljer. Kommer det en kris infarandes så är det det man blir satt att hantera, och det var vi rätt illa rustade att göra. Då måste man tänka i termer av konjunkturer, kriser och stabiliseringspolitik.
Också under perioden med Alliansregeringen blev det nödvändigt att bedriva en kraftfull konjunkturpolitik, men vi försökte göra det med åtgärder som hade en strukturell inriktning. När det blev nödvändigt att stimulera efterfrågan efter 2008 valde vi att införa jobbskatteavdrag därför att det hade strukturella effekter. Vi förstärkte RUT och ROT så att vi fick in både en strukturellt och konjunkturellt riktig åtgärd. Vi tillförde stora resurser till infrastruktur, forskning och utbildning. Vi sänkte bolagsskatten. Varje kris avslöjar vilka strukturproblem man har, och då kan man lika gärna med det momentum man får i en kris se till att man gör rätt saker.
Det vi gjorde annorlunda jämfört med vad de flesta andra länder gjorde under finanskrisen var att vi inte bara utgick från IMF mantrat om ‹›Timely, Targeted, and Temporary››-insatser för att trycka upp efterfrågan, utan vi såg till att åtgärderna hade en strukturell riktning. Det hade vi inte kunnat göra om vi inte hade förberett det under två år innan krisen kom. Så arbetade vi inte 1991 till 1994. Vi hade inte tänkt strategiskt kring hur vi skulle bedriva ekonomisk politik om vädret slår om.
SL:Du skriver att politiken ytterst ska handla om att lösa samhällsproblem. Vissa skulle kanske vara mer visionära. Vilken roll, om någon, bör ideologi och moraliska överväganden spela i politiken?
AB: Jag har kanske blivit mer realistisk i min syn på politiken. Politik fungerar som det gör. Det är svårt att förändra länder: politiska åtgärder fungerar sällan som man har tänkt sig och man har ofta sidoeffekter som man inte har förutsett. Visioner i all ära, men huvuddelen av det politiska arbetet ligger i att få de här reformerna på plats så att de fungerar i samhället. Visioner tycker jag är viktigt. Det är klart att det är bra att ha en gedigen idégrund att stå på. Men jag tycker att utifrån den idégrunden återstår fortfarande 99 procent av arbetet: nämligen, att göra visionerna till paragrafer som fungerar.
Jag tycker nog att politiker bör ha en gedigen idéhistorisk och filosofisk skolning. Det är en viktig del av att förstå och tolka samhällsskeenden. Jag tror att man har nytta av det. Inte minst under sin akademiska tid tror jag att man ska ägna mycket tid åt att förstå de stora strömningarna och de långa vågorna i samhället. Men när man sedan sitter vid makten, då är det väldigt mycket hantverk som står för den dagliga verksamheten. Många engelska universitet ger den kombinerade utbildningen Philosophy, Politics and Economics, som jag tror är väldigt bra. Det är nämligen så jag har studerat själv. Sedan kanske man också ska lägga till juridiska kunskaper, eftersom det är mycket sådant som är styrande, men idédebatten är viktig.
SL: Vilken är Moderaternas roll i svensk politik?
AB: Jag tycker att Moderaterna ska vara det parti som hårdast driver tillväxtreformer, som gör samhället mer öppet, mer dynamiskt, mer framtidsinriktat. De som ska ta mest ansvar för att lösa strukturproblem och föra samhällsutvecklingen framåt. Naturligtvis är det också viktigt att ta ansvar för att det finns långsiktighet i den ekonomiska politiken, att uthålligheten i offentliga finanser upprätthålls och att stabiliteten i det finansiella systemet säkras. Vi ska ha ett snabbväxande och dynamiskt samhälle som också är tryggt och stabilt. Det är Moderaternas kärnuppgift. Och jag tycker nog Moderaterna ska ha ambitionen att vara ett stort brett borgerligt parti, och nästan ha som en grundidé att man ska ha samma storlek på partiet som Republikanerna, Torypartiet och CDU. Man bör sikta på att ha helst en tredjedel av väljarna. Det tror jag alltid borde vara ambitionsnivån för moderaterna.
Ska man bli ett stort och brett parti kan man inte ha som primär idé att vara emot någon annan eller att bara rikta sig till de egna väljargrupperna och kärnområdena. Då är man så att säga ett konstant arriärgarde. Det är en rimligt formulerad idé om socialdemokraterna och välfärdsstaten är på stark frammarsch. Men om man ska vara ett framtidsinriktat parti som tar ansvar och utvecklar hela landet, då tror jag att man måste ha ett positivt budskap om vad man vill göra och då tror jag det är partier som Tories, CDU och Republikanerna, som förmår att representera en väldigt stor del av väljarkåren, som är mest framgångsrika.
SL: Du beskriver i boken att ni på riksdagskansliet lade ned mycket tid på att utveckla en fördjupad förståelse för respektive partis internkultur, beslutsfattande och agendor (s. 214). Kan du utveckla kring hur det här arbetet gick till?
AB: Vi jobbade oss i grunden igenom deras motioner. Vi lämnade in dem till riksdagens utredningstjänst och fick dem kontrollräknade. Vi läste deras skrifter, vi samtalade med olika ledande personer, talade med personer runt om partierna för att skapa oss en bra bild av vad det här var för personer och vad de drevs av. Vi lade ner mycket tid på att förstå vad de egentligen försökte uppnå och fundera på om det fanns rimliga konstruktioner som faktiskt kunde leverera de resultat som åsyftade. Alltså ett traditionellt researcharbete för att förbereda samarbetet. Vi försökte hitta grunden för kompromisser som gjorde att alla partiernas utgångspunkter respekterades.
Jag tror att en skillnad mot 1991 var att när vi kom till regeringsmakten 2006 var alla partierna väldigt sammansvetsade. Jag tror att jag beskriver det någonstans i boken som en teambuildingövning mellan partiledarna. Alla dessa oändliga, långa nattliga förhandlingar som blev ett upprepat spel, vilket många spelteoretiker inom nationalekonomin och statsvetenskapen anger som en viktig förutsättning för ett långsiktigt samarbete. Det tror jag är ett sätt för människor att lära känna varandra. Förtroende byggs upp genom upprepade interaktioner. Jag tror det är en väldig fördel av att man får ett längre tidsförlopp i förhandlingarna, så att man faktiskt kan ge och ta över tiden. Det är en väldig fördel att det fungerar.
SL: Du skriver i boken: ”Ska man klara att förankra en stor förändring hos väljarna måste andra konflikter stängas.” (s. 170) Ett exempel där är kanske beslutet att inte ta konflikten om arbetsrätten. Kan du utveckla ditt resonemang?
AB: Till att börja med ska man fokusera på en politik som går att genomföra första året efter ett regeringsskifte, annars får man inte tillräckligt stora struktureffekter fram till valdagen. De negativa effekterna ska vara bortglömda och de positiva ska ha framträtt. Då har arbetsrätten svårigheten som reformområde att den utgör legalt och förhandlingsmässigt väldigt komplicerad lagstiftning. Ovanpå det ligger ett tjockt lager av kollektivavtal. Så det är ett område där man har rätt begränsad styrbarhet.
Om man sänker ersättningen a-kassan eller sjukförsäkringen kan man göra det från första juli året efter valet. Det är väldigt enkel lagstiftning. Så om man då tror att just åtstramningar av bidragssystem och sänkta skatter är en bra kombination, då ger åtstramningar av bidragssystem finansiering för sänkta skatter. Det går att få dem att träda i kraft relativt snabbt och dessutom kompensera dem som drabbas.
Nu är jag själv lite inne på att det kanske är oundvikligt att man tar konflikten om arbetsrätten, om man tittar på hela komplexet av problem kopplat till integration. Vi misslyckades grundligt med instegsjobben. Det var för att facket ute på branschnivå och lokalt blockerade det. Man skrev avtal, men avtalen var sådana att det egentligen gällde sådana personer som ändå skulle ha fått jobb eftersom de hade en gedigen yrkesutbildning.
Jag tror inte man kan få igenom ett lärlingssystem eller ett instegsjobbsystem med mindre än att man förändrar maktbalansen på arbetsmarknaden. Då tror jag att vi, inte minst från Svenskt Näringslivs sida men också från de borgerliga partiernas sida, lite grann stirrat oss blinda på att det går att föra en dialog med Metall, TCO eller Saco, som ofta är förnuftiga. Det som behövs om integrationen ska förbättras är emellertid att man kommer överens med Kommunal, Handelsanställda, Hotell och Restaurang, Byggnads, Transportarbetarna och ett antal andra fack som är nyckeln till den inhemska tjänstesektorn, men det tror jag inte är görligt vare sig nu eller i framtiden.
Jag följde väldigt noggrant det som hände i Spanien, och där tvingades den socialdemokratiska regeringen gå fram med lagstiftning efter långa överläggningar. Jag hade en väldigt omfattande dialog i Finland med parterna, och där kom man inte heller fram. Jag tror integrationsfrågan är den största utmaningen, och jag kan inte riktigt se att man kan komma runt att göra om arbetsrätten. Jag hade nog tyckt att det var nödvändigt att göra ett ordentligt och gediget politikutvecklingsarbete.
Vi tog fram rätt omfattande rapporter på Finansdepartementet – jag tror att de var sådär 60-70 sidor långa – där vi tittade på alla delar av arbetsrätten utifrån vad de har för effekter på arbetslöshet, lönebildning och integration, och hur genomförandeproblematiken såg ut. Jag tror nog att ett fördjupningsarbete där skulle kunna vara fruktbart.
Det finns inte något utvecklingsarbete på det området vare sig på Svenskt Näringslivs eller Allianspartiernas sida. Vad man behöver göra är inte att skriva ner meningen ”arbetsrätten bör liberaliseras”, utan arbetet är att bestämma sig för tio-femton handfasta förändringar och välja dem som går att genomföra inom ramen för den svenska modellen snabbt efter ett regeringsskifte och som har effekt på de områden som man önskar, det vill säga integration och ingångsjobb. Men det jobbet återstår att göra. Ingen har gjort det, vilket ju är lite förvånande.
SL: När du föreslår Klas Eklund som finansminister till Reinfeldt framhåller du särskilt Eklunds förmåga att förklara komplexa frågor på ett enkelt och förståeligt sätt. (s. 220) Hur viktigt är det för ett statsråd, inte minst en finansminister, att vara en bra pedagog?
AB: Jag vill nog inte påstå att jag var en bra pedagog. Jag blev en bra pedagog för att det var nödvändigt. En finansministers inflytande i en regering är helt beroende av hur stort förtroende man vinner hos väljarna, men man kan inte bara vinna väljarnas förtroende genom att kommunicera med dem. Den viktigaste politiska egenskapen, det är att kunna utföra en politik som löser samhällsproblem.
Det genomsnittliga politikern är på tok för intresserad av kommunikation. Vi har många ledande politiker, till och med partiledare, som är ordentliga debattörer och som klarar sig väldigt bra i intervjuer, men som sedan som statsråd har varit mycket måttligt framgångsrika. Har man inte hantverkskunskapen spelar det ingen roll hur man kommunicerar. Och har man hantverkskunskapen kan man ändå anstränga sig lite grann och lära sig att kommunicera.
SL:Hur ser du på framtiden för budgetramverket?
AB: Jag är väldigt präglad av att jag faktiskt handgripligen upplevde kriserna på 1990-talet. Dels för att Sverige fick genomföra de stora åtstramningsprogrammen, dels för att jag upplevde en enorm misstro mot Sverige och politik fungerar väldigt dåligt när man inte har förtroende. Då kan man inte ens genomföra bra strukturåtgärder, för marknaden tillåter det inte.
Jag är liberalkonservativ i den meningen att jag tror på regelverkets betydelse. Grundlagen spelar roll som politikens spelregler. Beredningsformer, ramverk och budgetmål – allt sådant spelar roll för hur utfallet blir. Sverige har idag ett väldigt bra finanspolitiskt ramverk. Att ha ett ensamt överskottsmål är kanske inte tillräckligt – en svala kan inte göra en sommar – men som en del i ett brett ramverk där man har stärkt Finansdepartementets roll, det gör skillnad.
Det är inget land som har fått bekymmer för att man haft det för ordningsamt. Det är inte så att Schweiz är i kris eftersom de har en för låg statsskuld. Sedan tycker jag att man bör göra förändringar brett över blockgränserna. Vi tog initiativet till att göra en ordentlig översyn av beslutsformerna i finansutskottet. Urban Hansson Brusewitz ledde en utredning om det. Sedan drev Socialdemokraterna och framför allt Magdalena Andersson igenom att man skulle bryta upp skattesidan och säga nej till vår höjning av brytpunkten 2013 och därmed undergrävde hon trovärdigheten för ramverket.
Jag tycker det vore en fördel nu, när vi har två år kvar till nästa val, att mellan partierna ta fram Hansson Brusewitz-utredningen och arbeta igenom om det kanske snarare är några ytterligare förstärkningar som borde göras. Jag tycker att man bör ta hela budgeten – utgifter och inkomster – i ett enda beslut. För då ställs det på sin spets. Möjligheterna för särintressen att bryta ut både på utgifts- och skattesidan blir väldigt små. Den här socialdemokratiska idén att man ska ha en stram ordning på utgiftssidan men bara kunna göra vad man vill med skattesänkningar, det är naturligtvis helt orimligt. Men att ta beslut för helheten tror jag skulle ha stora fördelar. Dessutom måste förändringar skyddas i grundlagen eftersom socialdemokraterna annars skulle strunta i en uppgörelse så snart de var i opposition. Det var det centrala felet med den mycket märkliga december-överenskommelsen.
SL: Du reflekterar ofta över hur den förda politiken kommer påverka den ’’vanliga människan’’. I boken skriver du exempelvis att ’’prövostenen för en politisk uppfattning är att man ska kunna se människor som direkt berörs av den förda politiken i ögonen.’’ (s. 157) Det kan sägas vara ett uttryck för empati. Hur viktigt är empati för en politiker och för politiken?
AB: Just den aspekten tror jag är helt avgörande. Annars blir inte politiken trovärdig. Om man inte kan, på ett trovärdigt och pedagogiskt sätt, övertyga människor som berörs att det är nödvändigt eller ofrånkomligt eller till och med bra, då kommer man aldrig vinna något bredare stöd för den politik man står för.
SL: Du skriver i boken: ”Alla reformer som bygger på att stora organisationer […] ska ändra sitt agerande riskerar också att förloras i svårigheterna att styra en myndighet som regeringen har liten direkt kontroll över.”(s.202) Hur kan man som regeringsaspirant förbereda sig för detta?
AB: Både i utbildningspolitiken, sjukvården och arbetsförmedlingen är det påtagligt. Väldigt många tidigare tjänstemän i regeringskansliet och tidigare politiker blir väldigt intresserade av förvaltningspolitik och tror att man med hjälp av nya förvaltningspolitiska reformer når rätt. Jag tror man får acceptera att det här är en tjockt spunnet nät av ogenomtränglighet som döljer ett styrningsproblem som aldrig kan överbryggas. Man ska snarare göra reformer som fungerar i det faktiska systemet.
SL: När det kommer till den internationella krishanteringen går det att urskönja en vaksamhet gentemot de stora spelarna. Du skriver: ”Små länder som råkar ut för maktfullkomliga politiker i stora länder som använder dem som brickor i ett internationellt maktspel måste stöta på motstånd.” (s. 135) Hur skulle du säga att dina år på internationella toppmöten påverkade din syn på internationell politik och ett litet land som Sveriges ställning i världen?
AB: Är det något område som måste präglas av just en realistisk utgångspunkt är det utrikespolitiken. Så snart det handlar om att länder ställs mot länder blir nationella intressen påtagliga. På det område jag höll på med, krishanteringen, är det rakt av en bördefördelning. Din vinst är min förlust. Din vinst är min kostnad. Då blir det en väldigt krass och hård miljö. Sedan är det klart att vi nordiska länder var väldigt idealistiska i att hjälpa balterna. Då fanns det en gemensam nordisk utgångspunkt i att det var viktigt att behålla dem i det europeiska demokratiska systemet och hjälpa dem skydda sitt oberoende. Sedan var själva genomförandet rätt brutal realpolitik.
Så fungerar EU-samarbetet. Det är rätt mycket hårda förhandlingar. Katt och råtta. Det du vinner förlorar jag, och tvärtom. I utrikespolitiken blir maktfrågor väldigt avgörande. Sedan ska man alltid gå in i dem med en idealistisk och ideologisk utgångspunkt. Vad är det vi själva vill uppnå? Vad är ett bra agerande? Men själva genomförandet blir väldigt realpolitiskt. Vi vill ha en fredlig relation med vårt grannland Ryssland, och vi vill gärna ha ett brett handelsutbyte med dem, men vi måste ha ett tillräckligt starkt försvar för att också veta att det sker på våra villkor. Vi ska ha så bra relationer vi kan med andra länder, men det måste alltid ske utifrån våra intressen och allra helst från en styrkeposition.
SL: Du beskriver i boken din övertygelse att centerhögerregeringar i Sverige bara tar makten när de uppfattas som nödvändiga för att lösa problem. Att man inte vinner på en plattform av blommiga visioner utan med ett grundanslag som är ”kärvare och mer realistiskt”. (s. 314) Hur kom du fram till den här uppfattningen?
AB: Till att börja med tycker jag alltid det nödvändiga är det viktigaste. Men ja, jag tror att om man lever i ett land som sociologiskt och historiskt sett är naturligt höger om mitten då kanske man kan tillåta sig själv lite större frihetsgrader. Men de nordiska länderna tenderar att vara till vänster om mitten. Bevisbördan blir tyngre och kraven högre på den som vill driva en centerhögerreformpolitik. Vi har en väldigt omfattande välfärdsstat och som många människor fäster stor tilltro till, och därför blir det vi som driver förändringsfrågorna medan Socialdemokraterna är naturligt konservativa.
Den som driver ett förändringsmandat har alltid högre krav på sig att visa att det fungerar på riktigt. Det tror jag är ett faktum som borgerliga politiker får acceptera. Vi trodde, när vi arbetade fram programmet före valet 2006, att vi möjligtvis skulle skapa fler intressemässigt borgerliga personer genom att fler människor levde på sin lön, fler människor arbetade i jobb med koppling till privat sektor eller alternativt i välfärden och man därigenom skulle strukturellt förskjuta den politiska sammansättningen. Jag är i efterhand inte riktigt säker på om den strategin verkligen fungerade.
SL: I boken formulerar du tre frågor som du anser alla som aspirerar på att axla regeringsmakten måste kunna svara på. (s. 151) Nu tänkte vi ställa dem till dig.
Den första är: Vad är det för samhällsproblem som regeringen misslyckats med och som motiverar ett regeringsskifte?
AB: Europas närmast permanenta stagnation är ett problem också för Sverige. Nu de närmaste åren får vi vara glada om det finns några europeiska länder som växer mer än någon procent. Det är en produktivitetstillväxt som är nära på förindustriell nivå. Det är klart att USA med sitt dynamiska näringsliv och Kina med sitt väldiga entreprenörskap driver teknologin framåt. Och Europa är närmast i stagnation. Då blir frågorna om dynamik, tillväxt och entreprenörskap oerhört viktiga.
Jag tror det är bättre att leva i ett samhälle som har hög tillväxt och som utvecklas, där man ser stadsbilden förnyas, där nya företag uppstår, och där unga människor kan få ett jobb. Det är ett bättre samhälle. Det är en stor utmaning. Oavsett om man talar CDU eller Torypartiet har vi inte fått ordning på dynamiken i samhället. Så ena frågan är dynamiken, den andra är naturligtvis migrationen och integrationen. Det är de två stora utmaningarna för Sverige.
SL: Den andra frågan är: Vad är det för politiska åtgärder som ska lösa dessa allvarliga samhällsproblem och kan man visa att programmet fungerar i praktiken?
AB: Jag har inte längre rollen att ta ansvar för det, men jag tycker man ska göra ett strukturerat arbete, helt enkelt, på samma sätt som vi gjorde för att ge svar på den frågan. Jag kan ta lite off the cuff och tycka att man bör förbättra förutsättningarna för entreprenörskap, inte minst personaloptioner vore viktiga. Jag tror vi bör göra mer för att förbättra 3:12-reglerna ytterligare, till exempel genom att sätta en högsta inkomstgräns på ungefär samma nivån som för den statliga inkomstskatten och tillåta kapitalbeskattning därutöver. Man bör också göra avkastningsbeskattningen av onoterade bolag mer entreprenörsvänlig, till exempel genom att inkludera sådana aktier i investeringssparkontot (ISK). Jag tror också att beskattningen av ägarledda noterade bolag borde justeras, till exempel genom att avskaffa dubbelbeskattningen av aktier eller genom att ytterligare underlätta för kontrollägande i bolagen för att stärka de inhemska industriella ägarna.
På integrationssidan är det viktigaste att reformera arbetsrätten och socialtjänstlagen. Socialbidragen är ett väldigt destruktivt system eftersom höga trösklar in på arbetsmarknaden och väldigt få drivkrafter att flytta dit arbeten finns. Vi har nästan inga drivkrafter för människor som kommit till Sverige att röra sig i landet. Rörligheten på arbetsmarknaden begränsas väldigt hårt av att man i socialtjänstlagen inte ens får ställa krav på människor att flytta. Dessutom är det nog nödvändigt att strama åt migrationen rejält så att de människor som är här kommer på plats i samhället.
Där har man två områden. Förbättra skatterna för entreprenörer och förändra integrationspolitiken.
SL: Och den tredje frågan: Hur ska landet regeras och med vilken riksdagsmajoritet ska programmet röstas igenom?
AB: Visst är det skönt att jag egentligen inte behöver utveckla sådana svar!
Det är klart att det måste tas på allvar från partiernas sida att hitta parlamentariska strategier som ger majoritet. Jag tycker att Alliansen borde ha hållit ihop och meddelat Socialdemokraterna att det bara finns en förhandling, och att den är med hela Alliansen. Man borde ha enats om tio krav respektive fem röda linjer, lagt dem redan i valrörelsen och sagt till Socialdemokraterna att ”kliver ni över de röda linjerna, och går ni inte med på de tio punkterna, då är ett regeringssamarbete inte möjligt”.
Jag tror att man bör återskapa Alliansen med en sådan utgångspunkt, och därmed ställa Socialdemokraterna inför en mycket mer kraftfull förhandlingspartner. Oavsett om man ska förhandla med Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna bör man göra det i samlad form. Jag tycker ett återskapande av Alliansen vore av stort värde. Sedan kan man inte utesluta att tala med vare sig Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna.
SL: Var hamnar Moderaterna efter idéprogramsarbetet som dragits igång?
»Politiken måste stå mitt i byn – det är den som är kyrkan.«
AB: Jag tycker att de kunde ha börjat med att ha ett svar på fråga två och gjort ett gediget utvecklingsarbete av politiken. Jag vet inte hur sista partimotionen ser ut, men vad är det, 20-25 miljarder i skattelättnader? Vi hade väl 65 miljarder i skattelättnader vilket i dag skulle motsvara kanske 80-90 miljarder i finansierade och genomförbara skattesänkningar. Det är svårt att värja sig från intrycket att det är en låg ambition som de har i det politiska utvecklingsarbetet. Frånvaron av ett genomarbetat reformprogram för arbetsrätten är påtaglig. Det borde finnas tio-femton konkreta förslag på det området. Det går inte att utforma en parlamentarisk strategi utan utgångspunkt i politiken. Politiken måste stå mitt i byn – det är den som är kyrkan. Sedan får man utforma den parlamentariska strategin. Idéprogram är säkert viktiga, men först måste man prioritera utvecklingsarbetet i verkstaden.
Svensk Linje: Sista frågan. Vad läser du just nu?
Anders Borg: The Gates of Europe av Serhii Plokhy om Ukrainas historia.
Och med tre fasta handslag och ett avspänt leende på läpparna tackar Anders Borg för sig och vandrar vidare ut i Stockholmsskymningen.
Anders E Borg var under sin studenttid aktiv i FMSF, som både ordförande för Föreningen Heimdal, viceordförande i förbundet 1990-1991 samt flerårig redaktionsmedlem och skribent för Svensk Linje.
