Emanuel Örtengren är projektledare på tankesmedjan Timbro och har under våren ansvarat för EU-satsningen Ett frihetligt Europa. Här recenserar han Henrik Berggrens bok Landet utanför.
Förra våren damp broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ner i alla svenska hushålls brevlådor. Enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, var syftet med broschyren att höja privatpersoners kunskap om krisberedskap och, i värsta fall, krig. ”Om krisen eller kriget kommer” var det synligaste tecknet på att insikten om att den svenska beredskapen måste skärpas har sjunkit in.
Det har varit ett bryskt uppvaknande, inte helt olikt det när andra världskriget bröt ut. I Henrik Berggrens bok ”Landet utanför: Sverige och kriget 1939–1940” skildras hur den förvirrade mobiliseringen gjorde att statsministern Per Albin Hanssons (S) påstående att beredskapen var god ekade tomt. Till exempel var de militära kontoren som ansvarade för mobiliseringen stängda under veckoslutet; ingen verkade ha utgått från att krig kunde bryta ut inför en helg. På kort tid fick det svenska försvaret panikrusta, till den socialdemokratiske statsministerns stora förtret:
Det är ju fan att allt vad jag och mina kamrater velat åstadkomma nu skall gå till spillo. Vi ha velat ha social utjämning, säkerhet för sjuka och gamla och så mycket annat. Nu komma vi få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan. Är det inte fan?
Man kan inte undgå att dra paralleller till den dagsaktuella debatten om försvarets framtida finansiering, när en annan socialdemokratisk statsminister säger: ”Jag kan lova er att det finns mer än försvaret som vill ha pengar. Vi ska förbättra pensioner, vi ska ta bort den orättvisa pensionärsskatten, här ska byggas bostäder, här ska satsas på sjukvård, skolor, järnvägar och vägar.” (DN 15/5) Per Albin Hansson skulle onekligen ha sympatiserat med Stefan Löfven.
Henrik Berggren låter Per Albin Hansson och regeringens överläggningar stå i centrum i boken tillsammans med några utmärkande individer som journalisten Barbro ”Bang” Alving och en ung Astrid Lindgren. Det går att diskutera hur representativa just dessa personer var för krigstidens Sverige, men de ger i alla fall uttryck för de val och kval som både enskilda människor och hela samhället stod inför.
Den svenska neutralitetspolitiken var fylld av dubbelmoral och gråzoner. Regeringens balansgång mellan att värna det egna landet och visa solidaritet med omvärlden var aldrig enkel. Trots den översvallande folkliga sympatin för Finlands öde vägde neutraliteten till slut tyngre än den nordiska samhörigheten. Frågan om man skulle erbjuda militärt stöd till Finland höll på att splittra den svenska regeringen, vilket Berggren redogör för i en särskilt läsvärd del av boken. Per Albin Hansson – som aldrig varit särskilt intresserad av utrikespolitiken – tvingades medla mellan den mer Finlandsvänlige utrikesministern Rikard Sandler och den mer skeptiske finansministern Ernst Wigforss. Att Sandler och Wigforss båda var övertygade antinazister och hade liknande bakgrund visar att ideologisk samhörighet är en sak, hur man gör realpolitiska bedömningar en annan.
»När det kom till kritan var det viktigare att inte stöta sig med stormakterna än att bevara en fri press.«
Ett annat centralt tema i boken är hur yttrandefriheten i Sverige gradvis nedmonterades under kriget. När det kom till kritan var det viktigare att inte stöta sig med stormakterna än att bevara en fri press. Då tåg med tyska soldater, vapen och krigsmateriel började gå genom Sverige 1940 ledde inte det till någon större offentlig diskussion, med undantag från ett par starka antinazistiska röster som Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, GHT. Denna kritik ledde till att tre nummer av GHT konfiskerades.
Redan innan officiella inskränkningar i pressens frihet trädde i kraft utövade regeringen en informell censur genom ”grå lappar” som varnade redaktionerna vad man fick och inte fick skriva om. Regeringens övergripande mål var att skydda Sveriges befolkning och undvika att Sverige drogs in i kriget, och tryck- och yttrandefriheten fick inte missbrukas för att försvåra detta. Även antinazister såg ledarskribenter som Torgny Segerstedt som en säkerhetsrisk. Svenskars fri- och rättigheter, liksom freden dessförinnan, togs för givna.
Berggrens porträtt av det svenska samhället vid krigsutbrottet visar samtidigt att neutraliteten var något som de flesta svenskar stod bakom: det ingav trygghet i en allt oroligare värld. Kanske är det detta kollektiva minne av neutralitetens framgång, att Sverige aldrig blev ockuperat av Nazityskland, som gör att så många svenskar än idag klamrar sig fast vid alliansfriheten som ett slags snuttefilt. Neutraliteten räddade liv, men var sällan vacker.
Henrik Berggrens ”Landet utanför”, den första boken i en tänkt trilogi, är ett exempel på historia så som den borde skrivas: fri från nutidens fördomar och efterklokhet. Rik på detaljer och med minnes- och tänkvärda meningar som ”Krig eller inte, i augusti blev det lovligt att fiska kräftor i Sverige” fångar boken den kollektiva stämningen i Sverige vid krigsutbrottet väl. Innan alla böcker i serien publicerats väntar jag med att ge ett sammanfattande omdöme, men konstaterar att jag redan nu ser fram emot nästa del.
