Marcus Björk är viceordförande för Fria Moderata Studentförbundet. Här skriver han om kulturella konflikter och de risker som följer av migration.
De senaste åren har migration varit en av de mest brännande frågorna. Debatten har enligt min bedömning snabbt gått från att diskutera de ekonomiska effekterna av en hög invandring, till att ha blivit en värderingsdebatt. Det är också i värderingsdebatten vi finner de starkaste argumenten emot en alltför stor migration.
Ställ frågan till dig själv – om du skulle flytta till ett främmande land. Nu menar jag inte ett så kallat västland, utan om du skulle flytta till ett helt annat land, som exempelvis Pakistan. Skulle du behålla dina västerländska värderingar och ideal, eller skulle du anamma en pakistansk ”värdegrund”, beskriven som ”den patriarkala klanstruktur som präglar stora delar av det pakistanska samhället” på svenska regeringskansliets hemsida? Med andra ord, om exempelvis två av tio invånare i Pakistan förordar barnäktenskap skulle då två av tio svenskar som flyttar till Pakistan plötsligt förorda det också?
Svaret på ovanstående fråga torde såklart bli nej – så varför förväntar vi oss då att de som migrerar till Sverige ska göra just det? Många skulle då med en axelryckning hävda att västerländska värderingar i förhållande till ”patriarkala klanstrukturer” är moraliskt överlägsna och kanske till och med en representation av sunt förnuft – fritt från religion, kultur och förtryck. Dock är det naivt att tro att våra västerländska värderingar på något sätt är universella eller en representation av sunt förnuft. Jag skulle vilja gå så långt som att hävda att det till och med av andra kan uppfattas som en ny sorts imperialism att försöka exportera dessa värderingar.
Det finns även en annan aspekt att ta hänsyn till. Ponera exempelvis att många etniska svenskar av en eller annan anledning plötsligt skulle flytta norrut och bosätta sig på samernas traditionella områden. När icke-samerna blir fler och fler så trängs den samiska kulturen och språket undan allt mer. En sann förespråkare för invandring skulle inte se något som helst problem med den samiska kulturens långsamma undanträngning och och marginalisering. För den ärliga, förbehållslösa förespråkaren för invandring skulle det endast vara en ”berikning” av den samiska kulturen som skedde. Jag hävdar dock att det skulle vara en tragedi för mänskligheten att en särpräglad kultur, så som den samiska, skulle försvagas, eller till och med gå förlorad. De har dessutom ett historiskt rättmätigt territoriellt anspråk. Så varför nedvärderar vi då vår svenska kultur som faktiskt är lika unik som den samiska och kallar det ena för den positivt klingande termen ”berikning” och det andra för den negativt klingande termen ”imperialism”, eller någon annan liknande negativ term? För att exemplifiera har jag aldrig hört någon säga att det Japan eller Etiopien verkligen skulle behöva är ett stort inflöde av européer och europeisk kultur för att berika den inhemska kulturen.
Här skulle många invända med att det är skillnad när invandringen är så pass stor att majoritetsbefolkningen trängs undan och när det är en marginell företeelsen. Jag håller med. Men i Sverige idag så är det ingen marginell företeelse längre – för etniska (kulturella) svenskar blir allt färre i förhållande till invandrare. Och den trenden lär bara fortsätta då invandrare föder fler barn än etniska svenskar. Om det fortsätter under en överskådlig framtid så kan Sverige stå inför ett scenario där etniska svenskar blir en minoritet i sitt eget land. Migrationsverkets senaste prognos talar om 300 000 asyl- och anhöriginvandrare under de kommande tre åren. Då ska man tänka på att Sverige har en befolkning som i januari 2017 passerade 10 000 000 invånare, och där redan 24,1 procent har utländsk bakgrund, (definierat som utrikes födda eller inrikes födda med två utrikes födda föräldrar).
Tänk er ett samhälle där invandrare med andra värderingar än den tidigare majoritetsbefolkningen etniska svenskar, är i majoritet. Hur många konflikter skulle inte uppstå mellan etniska svenskar som förmodligen skulle ha svårt att acceptera andra än västerländska och svenska värderingar i samhällsbygget, med ett för dem, rättmätigt och historiskt anspråk på landet? Skulle mer än en handfull etniska svenskar acceptera exempelvis barnäktenskap eller sharialagar – traditioner och värderingar som har stöd av inte försumbara delar av befolkningen i muslimska länder? Nu säger jag inte att det är ens en majoritet av befolkningen i alla muslimska länder som är för barnäktenskap eller sharialagar – men om 20 procent är för det, och 20 procent är likgiltiga – då blir det en stor grupp, med reellt politiskt inflytande, som samhället måste förhålla sig till.
Många verkar göra misstaget att utgå från att människan innerst inne är europé. Att alla människor som blir fria från diktatur och förföljelse, som en nykter konsekvens, kommer att närma sig och börja anamma västerländska värderingar. Detta är inte alls en självklarhet – och det finns många exempel där samhällsutvecklingen har gått från demokrati till diktatur och samhället från fritt till intolerant. Jag tror inte ens att vi har sett början på de värdekonflikter som kommer att uppstå mellan den etniskt svenska majoritetsbefolkningen och den växande minoriteten invånare med utländsk bakgrund, främst från Mellanöstern.
Naturligtvis finns det hundratusentals invandrare i Sverige som har tagit seden dit de kommit och är bidragande samhällsmedborgare. Det är väldigt positivt – men hindrar inte att det är ett problem att en större andel invandrare, jämfört med etniska svenskar, inte anammar västerländska värderingar.
