Sten Storgärds är förbundssekreterare för Fria Moderata Studentförbundet och jur.kand fördjupad i konstitutionell rätt. Här skriver han om maktskiften vi minns och inte minns.
”Det kändes som en statskupp”, sade Marita Ulvskog vid maktskiftet 1976 som avslutade 44 år av socialdemokratiskt maktinnehav. Mycket kan uttolkas ur den framstående socialdemokratens välkända citat – som förminskande av regelrätta statskupper och grundläggande brist av förståelse för demokrati. Men oaktat dessa aspekter: Sverige var inte vant vid maktskiften.
Hur gick ens ett maktskifte till i Sverige? 1809 års regeringsform hade just ersatts av den regeringsform som av Stig Strömholm sägs ha liknat vid en bostadsrättsförenings tvättstugestadga. Ola Ullsten berättar i sina memoarer hur ingen i den nya regeringen kunde hitta till konseljsalen på Kungl Slottet för överlämningskonselj med Kungen. Hur skulle en ny statsminister föreslås om en talman först behövde väljas? Skulle även talmannen bytas ut? Lars Tobisson skriver i sin biografi hur lösningen fick bli att socialdemokraten Henry Allard fick sitta kvar, dels på grund av förvirringen om hur maktskiftet skulle genomföras, dels för att den centerpartistiske kandidaten ansågs vara oseriös.
Sverige var kort sagt 1976 inte ett land som var vant vid maktskiften. De efterföljande tjugo åren skulle däremot hela tio olika regeringar hinna tillträda. Trots det kom Socialdemokraterna att behålla en unik makthegemoni för ett demokratiskt land och inte bli någorlunda normaliserade som politiskt parti förrän den borgerliga regeringen lyckades bli omvald 2010. Maktskifte och regeringsskifte är inte alltid samma sak.
Varför är då denna berättelse viktig? För att den 10 september i år är ett maktskifte både svårare och enklare än kanske någonsin tidigare. Svårare då vi rör oss i ny terräng där möjligheterna att finna politiska majoriteter som ska gälla för alla områden under en hel mandatperiod bestående av samma partier är kraftigt begränsat. Enklare då borgerligheten har en kanske aldrig sällan skådad kompetens vad gäller vana vid regeringsarbete samtidigt som Socialdemokraterna går mot sitt sämsta val i mannaminne efter en mandatperiod av ständiga regeringskriser.
Det är en ny situation för att kunna genomföra ett maktskifte efter valet. Borgerligheten är inte längre ärrad av sjuttiotalets regeringskriser ställd i kontrast till ett stabilt Socialdemokraterna. Vikten av att anses som ett minst lika naturligt regeringsalternativ som S är stor. Det kan inte längre, ens för den mest inbitna socialdemokraten, kännas som en statskupp om Sverige får en borgerlig statsminister – det är något som händer med jämna mellanrum.
Det parlamentariska arbetet kommer också att se annorlunda ut än tidigare. Till viss del har det redan börjat i takt med att riksdagen och regeringens samhörighet vad gäller politiska majoriteter inte längre hänger intimt samman. Riksdagen har den senaste mandatperioden tagit ställning mot regeringens politik genom tillkännagivanden, genom att avslå propositioner och genom att till och med anta ett annat budgetförslag än regeringens. Samtidigt har regeringen aldrig avsatts. Det går att urskilja en trend till en slags maktdelning mellan riksdag och regering som inte stämmer överens med 1974 års regeringsform, men som utan tvekan kan etableras genom praktiskt parlamentariskt hantverk, om trenden håller i sig. Den nuvarande regeringens parlamentariska underlag har blivit mer och mer oklart och har knappast tydliggjorts genom resultaten i de misstroendeförklaringar som har lagts fram.
Tiden med 1809 års regeringsform lärde oss enligt fd justitierådet och professor emeritus i konstitutionell rätt Fredrik Sterzel att svensk konstitutionell utveckling aldrig skett på det formella sätt man kanske skulle tro. Den svenska tillämpade konstitutionen överensstämde till liten del med den skrivna grundlagen de sista femtio åren av dess formella överlevnad, och 1974 kan man beskriva det som att den praxis som redan etablerats kodifierades genom att beskriva den praktik som redan fanns. Parlamentarismen infördes till exempel genom ett muntligt avtal mellan Kung Gustaf V och tillträdande statsministern Nils Edén helt formlöst 1917 stick i stäv med regeringsformens ordalydelse. Maktskiftet skedde genom handling.
Kanske ser vi hur makt nu kommer skifta från regering till riksdag. Samtidigt är det helt fel som många i debatten nu talar om att förringa värdet av att sitta på taburetterna. Man kan åstadkomma många hyss genom regeringsmakten – likt vi har sett den senaste mandatperioden i form av myndighetsstyrning, utnämningsmakten och krissamordning i Regeringskansliet.
Om Socialdemokraterna bara har två idéer – att ta makten och behålla den – bör borgerlighetens två idéer vara att ta makten och återföra den till folket. Ett frihetligt maktskifte av politikerna genom att steg för steg avskaffa sin egen betydelse. Mål nummer ett måste därför vara att ta makten – från Socialdemokraterna.
Vad vi kan lära oss av nybakade borgerliga statsråd år 1976 som irrar runt på slottet och socialdemokrater som ser maktskiften som statskupp är hur i princip varenda institution i Sverige under 1900-talet övertogs av det socialdemokratiska partiet. Kyrkan, speceriaffären, barnens fritidsgrupper och till och med begravningar sköttes genom institutioner nära partiet. Tack vare monarkins bevarande förskonades åtminstone statschefsämbetet från att övertas av Socialdemokraterna, även om institutionen vingklipptes betydligt.
”Vi anser alltid att socialdemokratiska regeringar bör avgå och vi kommer att ta varje möjlighet som gives att se till att det blir så också” var dåvarande partiledare Carl Bildts syn på regeringsfrågan på åttiotalet. Det är en tidlös attityd och grunden för oppositionsrollen – att alltid arbeta för och vara redo för maktskifte.
Avslutningsvis kommer maktskiften att se annorlunda ut än vi kanske är vana vid. De viktigaste maktskiftena syns inte. Att ändra hur människor tänker om individuell frihet, fritt företagande och statliga inskränkningar på dessa friheter är ännu mer viktigt än ett regeringsskifte. Sverige är faktiskt inte längre ett land där politiker förlorar röster på att vilja sänka skatten. Det är inte längre en tävling om att vara bäst socialdemokrat oavsett egen partibeteckning. Ett maktskifte har redan börjat i människors idévärld, och det är kanske den viktigaste grunden för ett långvarigt maktskifte från politikerna till människorna.
