Martin Bergman är internationell sekreterare för Fria Moderata Studentförbundet. Här är hans reseberättelse från EDS Summer University i Bukarest, Rumänien.
Ganska precis när högsommarvågen hemma i Sverige ebbade ut i slutet av juli var det dags för European Democrat Students (EDS) att avhålla sitt Summer University i Bukarest, Rumänien: en konferens som spände över fyra dagar och innehöll såväl seminarier som årsmöte.
För undertecknads del började denna resa med ett morgonflyg ner över kontinenten via Polen och Warszawa. När planets hjul hade slagit i marken i Bukarest och dess dörrar öppnats slog en hetta som fick den högsommar som just lämnats att blekna till. Med 35 grader i skuggan dagtid och med ”milda” kvällar runt 28–29 grader blev begäret efter att byta ut kostymen mot badbyxor påfallande tydligt.
Förutom hettan som sådan var första intrycket av Rumänien typiskt östeuropeiskt: inflygning över underutvecklad landsbygd med avsaknad av god infrastruktur, en flygplats som vid första anblick fick Dala Airport, Borlänges lilla lokala flygplats, att framstå som högmodern och civiliserad.
Detta intryck av landet skulle dock komma att ändras något under helgen.
Vid ankomst till hotellet gavs tid att vila upp sig, återförenas med gamla vänskaper och hälsa på de delegater som var nya i sammanhanget. Själv sammanstrålade jag med resten av resten av vår svenska delegation, vilken bestod av förbundssekreterare Sten Storgärds, Studentföreningen Aurorums ordförande Niklas Törnå samt Svensk Linjes redaktör Markus Konow, som anslöt lite senare.
Programmet kickade sedvanligt igång på kvällen med avresa till en av stadens restauranger för middag och välkomsttal. Redan från början hängde de väntande personvalen över hela sammanhanget, och stämningen var därmed något tryckt. Till skillnad från vad vi är vana vid här hemma finns det nämligen ingen valberedning som presenterar ett berett förslag. Istället fanns nu tio kandidater till åtta viceordförande-positioner i byrån.
Personvalen skulle dock inte avgöras förrän på fredagen, och än var det gott om tid tills dess. Under tiden passade vi på att uppleva det rumänska köket, vilket varken bjöd på särskilt stor kulinarisk variation eller upplevelse. Det som stod på menyn var något som kunde liknas vid en dåligt tillagad österrikisk Grillteller mit Pommes, fast då helt utan såser. Östeuropéernas tradition av att aldrig ha såser till något, inte ens det torraste av kötträtter, fascinerar varje gång.
Kvällen fortskred sedan med intag av rusdrycker i sällskap av vänner från runt om i Europa, vilket fick väga upp för middagen i sig.
Efter torsdagsmorgonens frukost var konferensprogrammet späckat med seminarier och talarpass, däribland en dragning av Rumäniens socialminister och en debatt mellan kandidaterna till byrån.
»Detta lindades in i en orbanistisk retorik om kärnfamiljen, och mellan raderna förtryck av alla som inte följer den kristna heteronormen.«
Därutöver var det ett seminarium som verkligen belyste vikten av studentförbundets internationella arbete, och behovet av en tydlig röst för frihetliga värderingar på kontinenten. En ungersk tankesmedja med kopplingar till Orbáns parti Fidesz var inbjudna att tala för organisationen under ett två timmar långt seminarium. De höll föredrag och presenterade bland annat resultaten av en opinionsundersökning som de genomfört. Resultatet av denna, trots att det nog får tas med en nypa salt, visade siffror om befolkningens inställning till bland annat samkönade äktenskap som enligt denna skulle vara ca 70 procent emot. Detta lindades in i en orbanistisk retorik om kärnfamiljen, och mellan raderna förtryck av alla som inte följer den kristna heteronormen. Mottagandet av detta i salen var mycket medhåll, vilket för undertecknad var ytterligare en ögonöppnare för hur långt många länder, även i Sveriges direkta närhet och under EU:s tak, har kvar i arbetet med dessa frågor.
Att denna tankesmedja bjöds in har att göra med den stora ungerska minoriteten som finns i Rumänien och att det är minoritetens studentförbund som är medlemmar i EDS. Det var för övrigt bara en av de många insikter om landet som veckoslutet i Bukarest gav. Med en lång historia av många minoriteter som lever i och verkar i landet är det en konstant politisk jonglering att hålla dessa i symbios.
Dagen fortskred med fullspäckat program och på kvällen blev alla delegater bussade till andra sidan av staden, där torsdagens middag skulle hållas. Ny restaurang med andra ord, och förhoppningarna om att det kanske skulle vara lite bättre mat denna kväll steg. På vägen dit passerades stora delar av staden, vilket gav möjligheten att se hur staden faktiskt såg ut.
Bukarests arkitektur kan ses som något ambivalent där kollisionen mellan 1800-talets europeiska klassicism och den under sovjettiden brutala modernismen totalt kolliderar. Fina klassiska byggnader som överlevt världskrigen står vägg i vägg med betongkolosser likt svenska miljonprogramsområden i hela innerstaden. Detta blandas med breda esplanader och grönskande paradgator som för tankarna till de stora städerna en tidszon längre västerut på kontinenten. På sina ställen lever Bukarest faktiskt verkligen upp till sitt rykte om att vara Östeuropas ”lilla Paris”. Med sin praktfulla triumfbåge, parker och grönområden av hög klass är det inte alltid så långt därifrån.
Kvällens restaurang var belägen i den fantastiska Kung Micael I:s park, en stadspark i norra delen av staden som omger en sjö med underbara vandringsstråk i vattenkanten. Tankarna förs lite till området runt Djurgårdsbrunnskanalen i Stockholm, men med inslag av restauranger och nattklubbar i strandnära läge. Tyvärr höll inte köket samma nivå som omgivningen, och menyn var exakt samma som första kvällen.
Fredagen kom, och det blev dags för en heldags rådsmöte med allt från policydebatter till personval. Detta kom att äga rum i det enorma parlamentspalats som den forne diktatorn och landsfadern Nicolae Ceaușescu lät uppföra under sin tid vid makten. Byggnaden är så enorm att den faktiskt är världens näst största administrativa byggnad; endast Pentagon är större räknat till vikt.
Under mötet fick vi lyssna till avrapportering från den utgående byrån med italienaren Virgilio Falco i spetsen, uppbackad av studentförbundets norska vän Sara Juriks från Høyres Studenter som nu lämnar efter sig ett eminent arbete som generalsekreterare. Från förbundets sida tackar vi dem för hårt arbete för organisationen de senaste två åren.
Detta följdes av en motionsbehandling där jag själv satt med våra vänner i Konservative Studenter Danmarks röster och förbundssekreterare Sten Storgärds med förbundets. I förmiddagens debatter och voteringar var det som så ofta de nordiska organisationerna som stod upp emot europeisk federalism och många långt ifrån liberala värderingar som tyvärr rör sig inom våra systerorganisationer runt om i Europa.
När eftermiddagen närmade sig och en lunch hade intagits i palatsets korridorer – att säga avnjutits hade varit en skymf mot all världens matlagningskonst – var det så dags för personval.
Till ordförandeposten fanns så enbart en kandidat, spanjoren och monegasken Carlo Angrisano, som efter ett långt och eldigt brandtal till kandidatur blev vald med en stor majoritet av rösterna.
Helgens stora punkt var valen till viceordföranden, där 10 kandidater stod till förfogande för de 8 platser som byrån innehåller. Vissa kandidater var mer givna än andra, och mycket handlade i upprinnelsen till detta om den geografiska och värderingsmässiga distributionen mellan länderna på ledande positioner inom organisationen. Från studentförbundets håll är ju som bekant det sistnämnda av hög vikt, något som vi delar med våra systerorganisationer i de nordiska länderna. Undertecknad passade därför på att i kandidatutfrågningarna fråga om kandidaternas ideologiska hemvist och vilken drivkraft de har för sina respektive engagemang. Det var milt uttryckt en viss spridning på svaren, och det märks tydligt vilken hög standard vi har i Norden generellt och i Sverige specifikt på ideologi och debattnivå i en internationell kontext.
Nåväl, de som blev valda till viceordföranden blev: Ivan Botoucharov (Storbritannien), Valentina Podestà (Italien), Karlo Kolesar (Kroatien), Vaselios S. Kesidis (Grekland), Boyana Tanva (Bulgarien), Benita Czirkl (Ungern), Thomas Belligh (Belgien) samt Benjamin Welling (Tyskland). Till generalsekreterare valdes Beppe Galea (Malta) och Fransesco Sismondini (Italien) blev anställd som EDS exekutiva tjänsteman.
Efter personvalens slut var det så dags att avrunda de formella delarna av detta rådsmöte, något som var väldigt välkommet bland deltagarna efter tio timmar i 35 graders hetta utan fungerande luftkonditionering.
Fredagens middag tillbringades sedan på samma restaurang som första kvällen, som inte hade höjt den gastronomiska nivån märkvärt sedan dess. Däremot var det en mycket mer uppsluppen stämning bland deltagarna när det formella var överstökat.
Helgen tillbringades för byråns del med att hålla konstituerande möte, och för oss övriga deltagare gavs möjligheten att få se mer av Bukarest och fördjupa våra vänskaper med deltagare från runt om i Europa. Studentföreningen Aurorums ordförande Niklas Törnå stod också för en av konferensens snackisar, då han efter en miss i resebokningen fick flyga hem från Budapest istället för Bukarest och därför tillbringade en stor del av helgen med att åka buss mellan de två östeuropeiska huvudstäderna. En resa som undertecknad och förbundssekreteraren följde med oroad förtjusning, men som tydligen ska ha blivit till en verklig upplevelse av det genuina Östeuropa.
Sammanfattningsvis var det ändå en lyckad konferens i Bukarest, den politiska ryggradslösheten och ideologiska tomheten bland många av våra systerorganisationer till trots. Som nytillträdd internationell sekreterare för Fria Moderata Studentförbundet är det förpliktigande att ta över de stora skor som viceordförande emeritus Gustaf Reinfeldt lämnat efter sig. Det är ett generationsskifte som sker nu runt om i Europa, och med detta inleds ett långsiktigt arbete med för att stå upp för friheten i Norden, Europa och världen under de kommande åren. Det kommer att komma möjligheter att deltaga i detta internationella arbete och jag uppmanar er, vänner i studentförbundet, att om ni är intresserade höra av er och delta i detta viktiga arbete framgent.
