Patrik Strömer är viceordförande emeritus i Fria Moderata Studentförbundet. Här skriver han om sin egen relation till progg och vad som är borgerlig musik.
Jadå, vi stod längst fram och skrek ”Stoppa Matchen!” i varje låtpaus. Efter ett tag surnade Mikael Wiehe till och försökte lugna oss med ”Den kommer…”. Det var i Karlskrona, sommaren 1996 och Hoola Bandoola Band var ute på återföreningsturné med premiären förlagd till gamla kaserngården. Vi hade laddat upp inför detta äventyr. Äntligen skulle vi visa vänstergubbarna att vi hade bättre koll på deras texter än vad de själva hade på exempelvis Hayek. Jag hade mig min gamla röda gitarr och i kören hördes de brummande busarna Björnligan och Gondolen, eller Tobias Sjö och Mattias Svensson som de är mer kända som. Medan det riktiga Hoola inväntade tiden för scenframträdande underhöll vi övriga publiken med spontant ordnad allsång från bandets repertoar. Några tyckte kanske att vi höll lägre klass än originalet, men de flesta tyckte det var rätt fascinerande att det fanns några som kunde både sjunga och spela så många av låtarna.
Själv uppvuxen med musik, där en ansenlig del var Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Bengt Sändh och Finn Zetterholm, har jag haft med mig 1970-talet som ett arv att bära vidare. Själva proggmusiken kom senare, paradoxalt nog via dåtidens distributionsformat för musik – CD:n. Först Proggen slår till (MNW) och sedan trippelboxen Progghits (MNW) som såldes via TV-shop i någon av de nyligen startade kommersiella kanalerna. Jag köpte, lyssnade, fascinerades och lärde mig texter och ackord utantill. Berlinmuren hade fallit, Döda poeters sällskap talade om att ”suga märgen ur livet” och i en tid med framtid i frihet kändes det viktigt att behålla en rebellisk syn på tillvaron – att inte stelna och bli etablissemanget. Det hade arbetarrörelsen gjort och därför fattade de inte vad som hände 1989 och de förlorade valet 1991. De var helt enkelt på fel sida av historien.
Kanske fanns det också en doft av övermod hos de unga gossarna som med glädje och ansträngning approprierade den andra sidans musikaliska arkiv. Vi sjöng på kurser, stämmor, läger och var helst mötena ägde rum. Vi byggde ”ett samhälle efter korporativa principer”, konstaterade att ”om dom där uppe i det blå inte längre vill förstå”, och att ”samhällsproblem har en otrevlig vana att jämt liksom tränga sig på”. Det var ju fortfarande aktuellt! Visserligen försvann kommunismen som delat Europa i två, men all annan politisk centralism och brist på frihet fanns kvar och var just det som åtminstone de gladare delarna av proggrörelsen kritiserat.
Så hur kommer det sig att Staten och Kapitalet (Den ena handen vet vad den andra gör) blev den låt som moderater under hela 2000-talet kunnat sjunga, även under åren vid regeringsmakten? Den är ju vänster! Kritiserade till och med Palme och sossarna under 1970-talet, men snoddes helt fräckt. Ja, vadå? Ett samhälle där den högsta skattesatsen på arbete är över 50 procent och där kapitalinkomster beskattas lägre än så är naturligtvis ingen bekväm hemvist för en manschettproletär. Problemen finns fortfarande kvar och även om det går att enas om analysen men ställa olika diagnos, så är just den formen av perspektivskifte så otroligt viktig för en utvecklad politisk debatt.
Under några år anordnades kvällar i Almedalen under parollen ”Politisk allsång”. Det var på sitt sätt kul som idé, men stämningen kom alltid av sig när någon centerpartist önskade ”Lokalsamhällesvisan” från 1970-talets mest Åsa-Nissemarxistiska år. Eller när det visade sig att Leif Pagrotsky inte alls ville sjunga med i Gudibrallans låt ”Sosse” med strofen ”Ännu mera vapen över stock och sten”.
Långt före sociala medier och ganska långt innan jag hamnade i MUF:s förbundsstyrelse och FMSF:s presidium så spelade jag progg på olika fester. Visst kan det riktas kritik mot ”gitarrsnubben”, men även egna alster framfördes och det blev ofta mer än artiga applåder. Någonstans måste det kittla en nerv av gemenskap och samtidigt lite förbjudet att framföra sånger från personer som inte förstod sig på marknadsekonomins välsignelser för vanligt folk.
Utan att överanalysera sig själv, så finns det alltid en poäng i att studera och ta lärdom av motståndares aktiviteter och begrepp. 1968 och protesterna mot Vietnamkriget var relevanta i det att inkonsekvens pekades ut och kritiserades. Man samtidigt saknades en hållbar lösning, det blev för känslostyrt. Musik är definitivt en konstform som bygger på de känslor som skapas av att få sjunga ut ordentligt. Så medan ”friheten är som ett träd vi har planterat i jorden”, så var det ofta plågsamt att läsa gamla nummer av proggtidningen Musikens Makt. Testuggandet och trosvissheten, som Ulf Dageby beklagade sig över i sin fina lördagsintervju häromåret, blir lätt övermäktig. Den ideologiska överbyggnaden gjordes viktigare än fundamentet och musikrörelsen politiserades ytterligare för att sedan institutionaliseras. Punken tog över.
Men progglåtarna fanns ju kvar. Och när realsocialismen försvunnit, så var det just ilskan, hoppet och de ibland hialösa formuleringarna som låg och väntade. Det satte vi glupskt i oss.
Att traditionen fortsatt i flera decennier är lika fascinerande som glädjande. Ge mig en politisk sammanslutning och det är FMSF som behärskar Blå Tåget, Dan Berglund, Nationalteatern och Hoola Bandoola. Vad mer vänsterinriktade organisationer sjunger har jag ingen aning om, och det nationalistiska brölandet saknar helt finess och subtil ironi.
»Vad mer vänsterinriktade organisationer sjunger har jag ingen aning om, och det nationalistiska brölandet saknar helt finess och subtil ironi.«
Sedan bör det falska påståendet att ”det finns ingen borgerlig musik” bemötas. Egentligen är all musik som handlar om kärlek, upplevelser och berättelser och som har kommersiella ambitioner just borgerlig. Att förmedla något och samtidigt tjäna pengar, är den borgerligaste av drivkrafter. All musik som inte är uttalat vänsterpolitisk blir därmed det som vanligt folk kan lyssna på, ta till sig och känna igen sig i. En artist som Bruce Springsteen har nått sin popularitet genom hårt arbete och att utgå från den enskilda människan, inte genom att lägga ett ideologiskt raster över verkligheten.
Att behärska den andra sidans tankesätt ger en trygghet och självkänsla som är svår att rubba. Vänstersidans trumfkort var sångerna. Den svaga punkten har alltid varit frihet, demokrati och marknadsekonomi.
Alla kan sjunga, alla kan spela, men alla har tyvärr inte förmågan att tänka principiellt och abstrakt. Därför består de politiska konflikterna än i dag.
”Och genom gitarren sjunger jag för er:
Studera Rand och Hayek och förkovra er!
”Klass mot klass” är gammalt hittepå,
Men friheten och framtiden är viktig att förstå”
