Hur kan båda sidor i en konflikt se optimistiskt på utsikten för ett stundande krig? Det var länge en gåta bland forskare. Särskilt framstår det nog som obegripligt för den som växt upp i ett fredligt och tryggt land som Sverige och därför saknar egna erfarenheter av krig. Men det som vid första anblick kan framstå som irrationellt kan ändå vara fullt rationellt när man ser till situationens kontext.
I boken The causes of war (1988) skriver Geoffery Blainey, “[t]he high hopes on the eve of war suggest a sad conclusion. War occurred only when both rivals believe that they could achieve more through war than peace.” (Blainey G. 1988. The Causes of War. New York: Free Press, p. 127) Skilda uppfattningar om maktbalans eller sannolikhet att motståndaren kommer kapitulera kan vara orsak till att en väpnad konflikt mellan länder blossar upp. Krig kan alltså förstås som ett informationsproblem. Båda sidor tror att de kommer gå vinnande ur konflikten.
Osäkerhet och oro för den andres intentioner kan skapa rädsla, som i sin tur kan eskalera en konflikt. I sin kända bok The strategy of conflict illustrerar Thomas C. Schelling detta med en analogi där han konfronterar en inbrottstjuv i sitt hem. (Schelling TC. 1960. The Strategy of Conflict. Cambridge, MA: Harvard Univ. Press) När han beväpnad undersöker ett obekant ljud hamnar han ansikte mot ansikte med inbrottstjuven, som också han är beväpnad. Båda inser faran i situationen och osäkerheten för hur personen framför tänker gör situationen än farligare. Även om båda önskar att de båda kan skiljas utan att något av vapnen avlossas vet de inte om den andre tänker likadant. Om inbrottstjuven tror att Schelling vill skjuta honom kan det motivera tjuven att skjuta först. Insikten hos Schelling om att tjuven kan tänkas resonera på det sättet kan motivera honom själv att överväga skjuta tjuven i förebyggande självförsvar.
Båda exemplen lyfts i en forskningsartikel av Ramsay (2017, Information, Uncertainty, and War) om den forskning som finns om vilken roll information och osäkerhet har i att förklara militära konflikter. Väpnad konflikt mellan länder kan för det mesta kokas ner till att handla om osäkerhet och informationsasymmetrier. Den som vet om att man skulle förlora ett krig kommer inte vilja initiera en sådan konflikt och om motparten är den som utövar påtryckning är vetskapen om en sådan utgång stark motivation till att försöka komma till en uppgörelse på fredlig väg.
När det kommer till att studera och analysera geopolitiska konflikter har spelteori historiskt varit ett värdefullt verktyg. Många framsteg inom området gjordes särskilt under kalla krigets tid av terrorbalans och kapprustning mellan öst och väst. När jag för ett par år sedan undervisade på grundkursen i nationalekonomi på Stockholms universitet gick vi bland annat igenom modeller som illustrerade Kubakrisen, när det vara nära att ett tredje världskrig bröt ut då USA i oktober 1962 upptäckte sovjetiska ballistiska robotar utplacerade på Kuba vilket ledde till ett spänt läge mellan de två supermakterna.
Spelteori är studiet av strategiskt beslutsfattande med hjälp av matematiska modeller. Just den modell för att analysera kubakrisen som lärdes ut i introkursen i nationalekonomi var mycket simpel och en kraftig förenkling av situationen. Målet var inte att utforska geopolitik utan på ett så enkelt sätt som möjligt visa hur man kan modellera spel och göra förutsägelser för strategiska interaktioner som sker i flera steg.
De spelteoretiska modeller som används av analytiker i dag är ofta långt mycket mer komplexa. Ju fler aktörer som involveras i ett spel, vars intresse och relationer till andra aktörer ska uttolkas och kvantifieras, desto mer komplex modell. Sådana problem löses inte med papper och penna utan med sofistikerad mjukvara. En av de mest framstående personerna när det kommer till att applicera spelteori för att göra konkreta förutsägelser är Bruce Bueno de Mesquita, forskare vid New York University och the Hoover Institution at Stanford University. (Game theory in practice. (3 sep 2011). The Economist.)
I maj 2010 förutspådde han att egyptens president, Hosni Mubarak, skulle förlora makten inom ett år. 9 månader senare, när protester fyllde gatorna under det vi kallar Arabiska våren, flydde Mubarak Kairo. Två år tidigare, i februari 2008 förutspådde de Mesquita att Pakistans president Pervez Musharraf skulle tvingas bort från makten vid slutet av sommaren. Det skedde i september. Fem år innan Irans Ayatollah Khomeini dog 1989 förutspådde de Mesquita korrekt vem som skulle komma att bli Khomeinis efterträdare.
Under 1980-talet använde CIA metoder som utvecklats av de Mesquita i över 1,200 projekt. Och enligt en sekretessbelagd CIA-rapport från 1995 hade de Mesquitas företag policon en träffsäkerhet på 90% i sina förutsägelser för agenturen. Vilket var högre än deras traditionella analyser.
De Mesquita är ingen expert på geopolitik. Något han gärna påtalar i intervjuer. Vad han är expert på är att spelteori, vilket han sysslat med hela sitt yrkesliv. Uppdragsgivarna är statliga myndigheter, advokatbyråer och privata företag. Att göra förutsägelser om framtiden kan imponera, men dessa verktyg kan användas till mycket mer än så. Har du väl simulerat en händelseutveckling kan du med små ändringar i simuleringens initiala förhållanden undersöka hur olika strategiska beslut av uppdragsgivaren kan väntas påverka utfallet. Det kan handla om att ta fram en strategi för att säkra fredsförhandlingar mellan länder, eller för ledningen hos ett företag att vinna stöd bland aktieägarna eller för en politisk aktör att driva igenom lagstiftning.
För den som är intresserad av geopolitik (eller bara politik) kan kunskap om spelteori vara mycket värdefullt. Även om man inte själv har något intresse av att arbeta med verktygen kan en förståelse för dess användningsområden ge förståelse för var utvecklingen inom området är på väg. de Mesquitas bok Prediction: How to See and Shape the Future with Game Theory är en bra början för den nyfikne.
