Sju av tio dollarmiljardärer har själva skapat sin förmögenhet. Men skattesystemet sätter flera käppar i hjulet för nya entreprenörer, skriver Timbros chefsekonom Jacob Lundberg.
Detta är ett redigerat utdrag ur författarens bok Allt du behöver veta om skatter.
Entreprenören har en central ställning i marknadsekonomin. En entreprenör producerar nya varor och tjänster, hittar nya sätt att kombinera arbete och kapital, öppnar nya marknader eller använder nya sätt att organisera företag. För hundra år sedan var ”snilleföretag”, startade av entreprenörer som Gustaf de Laval, L.M. Ericsson och Alfred Nobel, viktiga drivkrafter bakom Sveriges välståndsresa. I dag är det främst inom IT-branschen som entreprenörer gjort sig kända, med namn som Daniel Ek och Martin Lorentzon (Spotify) och Niklas Zennström (Skype).
Entreprenörskap är i princip det enda sätt som en person utan rika föräldrar kan skapa sig en större förmögenhet under en livstid – förutom att vinna på lotto, förstås. Entreprenörskap är därför viktigt för den sociala rörligheten. Av världens 2 755 dollarmiljardärer är rekordhöga 72 procent self-made, enligt tidskriften Forbes. För två decennier sedan var den andelen bara 52 procent.
Många entreprenörer är också uppfinnare. Enligt en sammanställning av forskaren och tidigare FMSF-viceordföranden Christian Sandström uppfanns 33 av Sveriges 100 främsta innovationer av fristående uppfinnare. 47 uppfanns av personer anställda på företag och bara 20 av forskare på universiteten. Nationalekonomen William Nordhaus har beräknat att endast en tjugondel av vinsterna av nya innovationer tillfaller den som äger uppfinningen. Ungefär 95 procent kommer det omgivande samhället till godo genom lägre priser.
Politikerna sätter många käppar i hjulet för entreprenörskap, och hindrar på så sätt både tillväxt och social rörlighet. Skatterna är ett av de främsta hindren.
När entreprenörerna skattades bort
I Sverige har ett gynnsamt entreprenörsklimat länge stått långt ned på politikernas prioriteringslista. Efter andra världskriget blev skattesatserna allt högre. Bolagsskatten var över 50 procent och utdelningar från företagen beskattades på samma sätt som arbetsinkomster med marginalskatter på uppemot 85 procent. Inflationen var hög, men det tog skattesystemet ingen hänsyn till. Dessutom tillkom förmögenhetsskatt på mellan en halv och två procent av företagets värde – en skatt som behövde betalas med beskattade pengar.
Allt detta ledde till en kvävande beskattning av entreprenörer. Om en företagare satte in pengar i sitt bolag för att finansiera en investering som avkastade tio procent, blev avkastningen omkring minus fem procent efter skatt och inflation under 1970- och 80-talen, har ekonomer vid Institutet för Näringslivsforskning räknat ut. Med andra ord: Skatten motsvarade 150 procent av avkastningen.
Inte helt förvånande fick detta konsekvenser för näringslivet. Av Sveriges i dag 100 största företag startades bara fyra under åren 1965–1984. Många företag och företagsägare flyttade också utomlands. Skatten var samtidigt relativt låg för stiftelser, pensionsfonder och andra passiva ägare. Privatpersoner som aktivt ville äga och driva företag motarbetades dock av skattesystemet. Forskare pratar om en ”kapitalism utan kapitalister”.
Situationen förbättrades med den stora skattereformen 1990–1991. Lägre bolagsskatt och kapitalinkomstskatt gjorde livet lättare för entreprenörerna. Arvsskatten och förmögenhetsskatten blev dock kvar och avskaffades först senare.
Begravda skatter
Sverige hade en arvsskatt åren 1885–2004 och en förmögenhetsskatt åren 1911–2007. Ur ett teoretiskt perspektiv kan man kritisera dessa skatter eftersom de innebär ytterligare ett lager av skatt på redan beskattade pengar och gör att skatten blir högre för den som väljer att konsumera längre fram i tiden.
I Sverige har debatten om arvs- och förmögenhetsskatterna kretsat kring mer praktiska aspekter. Intäkterna var aldrig särskilt stora: Som mest cirka 10 miljarder tillsammans. Samtidigt fanns det stora möjligheter att undvika skatten, åtminstone för de rika. Man kunde flytta pengarna utomlands eller till investeringar där beskattningen var låg, som mindre börsnoterade bolag. Den som hade sin förmögenhet i en fastighet kunde dock inte så lätt komma undan skatt, varför förmögenhetsskatten blev som en extra fastighetsskatt – vilket bidrog till att den blev impopulär.
De allra rikaste, till exempel H&M:s Stefan Persson, hade ett särskilt undantag från förmögenhetsskatten. ”Det är inte bra ur rättvisesynpunkt. Men det omvända hade varit att vi fått in ännu mindre skatt, eftersom de här personerna då skulle lämna landet”, förklarade finansminister Bosse Ringholm (S) det med i början av 2000-talet.
Liknande problem fanns med arvsskatten. Hur hög skatten blev berodde till stor del på hur mycket tid man hade haft att skatteplanera inför sin bortgång. Forskningen har konstaterat att omfattande skatteplanering skedde. Arvsskatten bidrog också till att många familjer, som Wallenberg och Ax:son Johnson, valde att placera förmögenheterna i stiftelser. Andra, som Ingvar Kamprad och Tetra Pak-familjen Rausing, flyttade utomlands.
Debatten om arvsskatten kring millennieskiftet handlade framför allt om svårigheterna den skapade för generationsskiften i familjeföretag. Perssonregeringen valde till slut att avskaffa arvsskatten 2004. Alliansregeringen avskaffade sedan förmögenhetsskatten 2007.
Hinder i skattesystemet kvarstår
Sverige har alltså kommit en lång väg från 1970-talets konfiskatoriska entreprenörsskatter. Företagsklimatet är betydligt gynnsammare. Förmodligen har det bidragit till att Sverige i dag har många framgångsrika nystartade företag. Men fortfarande sätter skattesystemet käppar i hjulet för entreprenörerna.
Ett exempel är hur skattereglerna behandlar lån. Ett företag som lånar till en investering får göra avdrag för räntekostnaderna. Företaget behöver därmed inte betala bolagsskatt på räntan. Den som lånat ut pengar betalar dock kapitalinkomstskatt på ränteinkomsten. Om företaget finansierar sig med lån beskattas avkastningen alltså bara en gång, medan avkastningen på investeringar som finansieras av aktieägarna beskattas två gånger, först i bolaget med bolagsskatt och sedan hos aktieägarna med kapitalinkomstskatt.
Av rena skatteskäl är det därför gynnsamt att ha stora skulder i bolaget. Det gynnar etablerade företag som lätt kan låna, särskilt om de kan pantsätta exempelvis en fastighet. Fastighetsbolag har därför i regel hög skuldsättning. Banker är däremot ofta skeptiska att låna ut till små och nya företag. Snabbväxande IT-företag är därför mer beroende av att aktieägarna ställer upp med riskvilligt kapital. De kan inte dra nytta av ränteavdraget, utan dubbelbeskattas.
Gamla pengar gynnas
Om företaget väljer att finansiera en investering med kapital från aktieägarna kan det antingen ta in pengar genom att ge ut nya aktier (en nyemission) eller använda pengar som redan finns i bolaget. Skatten blir lägre i det senare fallet, när företaget tar av sparade vinster från tidigare år. Investeringen finansieras genom att aktieägarna avstår från utdelning och i stället låter pengarna ligga kvar i bolaget. Då stiger företagets värde, en värdeökning som aktieägarna betalar skatt på när de någon gång i framtiden säljer aktien. På så sätt skjuts skatten på framtiden – alltid uppskattat hos en skattebetalare. Denna förmån får dock inte de investerare som bidrar med nya pengar genom en nyemission.
Kontentan är att skattesystemet gynnar företag som redan har pengar i kassan jämfört med företag som behöver ta in nya pengar. Förlorarna är återigen nya, entreprenöriella företag.
Högre risk ger högre skatt
Entreprenörer tar nästan alltid en risk med sin investering. Men riskfyllda investeringar beskattas högre. Det är ytterligare ett sätt som skattesystemet missgynnar entreprenörer på.
Om avkastningen på en investering är 10 miljoner och skattesatsen är 30 procent blir skatten 3 miljoner. Anta nu att det inte är säkert att projektet lyckas: Med 50 procents sannolikhet går projektet back med 10 miljoner och med 50 procents sannolikhet går det 30 miljoner plus. Avkastningen före skatt är fortfarande 10 miljoner i snitt. Hur påverkar skatten detta? Det beror på hur skattesystemet behandlar förluster.
Om den som det går bra för måste betala 30 procent av sin vinst i skatt, borde den som det går dåligt för rent logiskt få en subvention – en negativ skatt – motsvarande 30 procent av sin förlust. I detta fall skulle investeraren betala 9 miljoner i skatt om det går bra och få en subvention på 3 miljoner om det går dåligt. Den förväntade skatten är alltså 3 miljoner ((9 miljoner – 3 miljoner) / 2) – samma som om investeringen hade gett en säker avkastning på 10 miljoner.
Om förluster subventioneras bestraffar skattesystemet inte risktagande: Den som gör en investering vet att skatten förvisso blir hög om det går bra, men också att man får pengar av staten om det går dåligt. Verkliga skattesystem fungerar inte så. Skatteverket betalar inte ut pengar till företag som går med förlust eller till entreprenörer som gjort dåliga affärer. I vissa fall kan man kvitta förluster mot andra inkomster, men även de möjligheterna är begränsade.
I vårt exempel skulle investeraren alltså betala 9 miljoner i skatt om det går bra, men inte få någon subvention om det går dåligt. Den genomsnittliga skatten blir då i stället 4,5 miljoner – betydligt högre än om avkastningen säkert hade varit 10 miljoner. Denna överbeskattning är entreprenörer särskilt utsatta för.
Lär av historien
Den svenska erfarenheten visar hur det kan gå när politikerna prioriterar omfördelning högre än att skapa nya resurser så att alla kan bli rikare. En dynamisk ekonomi med många nya och snabbväxande företag gynnar både fattig och rik. Sänkt bolagsskatt och kapitalinkomstskatt vore steg i rätt riktning.
