Ett vanligt försvar för att staten bör begränsa människors frihet och liv är att det är för att korrigera så kallade marknadsmisslyckanden. Förespråkare älskar att peka på hur marknader inte är perfekta och hur ytterligare regleringar, skatter och subventioner kan korrigera dessa problem och maximera social välfärd. Begreppet marknadsmisslyckande används relativt ofta i den politiska diskussionen, ibland lite väl slentrianmässigt, men kanske inte på samma sätt som det används bland akademiker.
Marknadsmisslyckanden beskriver situationer där marknadsekonomin inte automatiskt leder till samhällsekonomiskt optimala utfall. Optimalt i den mening att varor och tjänster produceras på mest effektiva sätt och de produceras endast om konsumenternas betalningsvilja överstiger de totala produktionskostnaderna. Därutöver allokeras varor och tjänster dit där de har högst värde, alltså där betalningsviljan är som högst och alla arbetar inom yrken där de har en komparativ fördel.
Det finns olika typer av marknadsmisslyckanden. Utbrott av smittsamma sjukdomar såsom det kinesiska viruset COVID-19 är ett exempel på det marknadsmisslyckande som kallas negativa externaliteter. Detta uppstår när människors handlande för med sig risker eller kostnader som bärs av andra människor utan deras medgivande. I fallet med corona-viruset sprids små vattendroppar när vi pratar som kan sprida viruset vidare till andra om personen ifråga bär på smittan.
Utsläpp som påverkar vår miljö eller vårt klimat är likaså exempel på negativa externaliteter. Utsläpp är inte i sig automatiskt problematiskt. Det är som regel en bieffekt av andra mänskliga aktiviteter vars värde mycket väl kan överskrida de kostnader som också uppstår. Problemet ligger i att individer som strikt agerar utifrån sitt egenintresse inte tillräckligt kommer beakta de kostnader och risker som hamnar på andra människor. För den som strävar efter att öka mänsklig välfärd finns anledning att förespråka policy som ger incitament att minska utsläppen, exempelvis koldioxidskatter. Men målet är inte nollutsläpp. Idén är att skatten ifråga ska motsvara den negativa externaliteten, vilket får människor att förorena endast till den grad att nyttan som skapas är högre än skadan som utsläppen ger upphov till.
Marknadsmisslyckanden beskriver alltså situationer där det i teorin är möjligt för staten att ingripa för att öka välståndet i samhället. Omvänt innebär det att om det inte föreligger något marknadsmisslyckande kommer varje statligt ingripande leda till en sänkning av samhällsekonomisk effektivitet. Att staten endast bör ingripa i situationer där vi har marknadsmisslyckanden är därmed en god utgångspunkt för en diskussion för vad staten bör och inte bör göra. Idén att det räcker med att visa på att ett marknadsmisslyckande föreligger för att motivera statliga ingripanden är dock något ekonomer länge har haft en skeptisk inställning till. Att jämföra utfallet av hur faktiska marknader fungerar med ett oidentifierat ideal är inte en rättvis jämförelse. Den som vill vara intellektuellt ärlig måste ta i beaktande att politiska lösningar sällan är att föredra framför marknadens ändå ineffektiva situation.
De politiska förslag som föreslås måste väntas ge ett bättre utfall än marknadens ändå ineffektiva utfall, därtill måste de införas på ett sätt som inte bryter mot människors etablerade rättigheter. I den bästa av världar väljer politiker också den bästa möjliga lösningen utifrån en cost-benefit-analys. Det är tragiskt nog sällan den politiska debatten kommer bortom denna väldigt grundläggande förståelse av marknadsmisslyckanden och hur de bör hanteras. Alltför ofta går det att identifiera den politiska logiken: ”we need to do something, this is something, why we must do this.” Som väljare kan man därför lätt få intrycket av att många varor och tjänster måste tillhandahållas av staten endast för att den kan det.
Egentligen är situationen värre än så. Samma företeelser som leder till marknadsmisslyckanden leder också den politiska processen fel. Brister vad gäller information och kunskap liksom begränsad rationalitet kan leda politiker och byråkrater till att göra misstag på samma sätt som människor ibland gör på marknaden. Därtill ska man komma ihåg att samma politiker och byråkrater är människor motiverade av sitt egenintresse vilket inte alltid tangerar allmänhetens eller väljarnas intressen. Att politikernas intresse helt skulle sammanfalla med väljarnas bör nog snarare väntas vara undantag än regel.
Minskade utsläpp och bevarande av miljön kommer vara hett debatterade frågor under nästa års val. Förekomsten av marknadsmisslyckanden i allmänhet och negativa externaliteter i synnerhet kommer användas som argument för att staten ska göra både det ena och det andra. För att skydda, bevara eller rädda naturen — och kanske till och med mänskligheten. Kom ihåg då att det inte räcker som argument för att acceptera vilka politiska förslag som helst. Det finns gott om politiska förslag som potentiellt, i teorin, kanske, skulle leda till minskade utsläpp. Risken är dock att fokus kommer bort från policy som faktiskt skulle göra skillnad.
I en forskningsartikel summerar nationalekonomen John Hassler slutsatserna från sin och sina kollegors forskning inom klimatekonomi med titeln ”A global CO2 price – Necessary and sufficient” (2020). En överenskommelse kring en miniminivå för en global skatt för fossila koldioxidutsläpp är inte bara nödvändigt för att bekämpa klimatförändringarna. Det är också tillräckligt. Och det är dessutom ett effektivt sätt att göra det på. Det är en policy, om inte den policyn, som vi måste arbeta för.
Att komma överens globalt om en miniminivå för koldioxidskatter kanske många skulle anse är politiskt omöjligt. Så kanske det är. Isåfall är jag rädd att vi lägger för lite energi på att anpassa samhället efter de kommande klimatförändringarna istället för att försöka hindra det oundvikliga.
