Väldigt få skulle säga sig vara motståndare till frihet eller rättvisa. Orden är intuitivt positiva, och har använts som slagord i alla tider och av alla upptänkliga politiska rörelser. Mest intressant är därför inte att man säger sig eftersträva dessa värden, utan hur begreppen definieras. Här tassade Liberal Debatt och Tiden, när de i våras initierade en debatt om liberalismens och socialismens beröringspunkter, som katter kring het gröt.
Liberaler och socialdemokrater skiljer sig mycket riktigt åt i synen på relationen mellan individ och stat, och i ”uppfattningen om hur kraftfullt politiken ska styra människorna mot en idé om det goda livet”, som chefredaktörerna för Liberal Debatt och Tiden uttryckte det (DN Kultur 28/4). Just dessa skiljelinjer är dock avgörande. Det tänkta förhållandet mellan individ och stat färgar alla tolkningar av begreppen frihet och rättvisa, och ett upplevt samförstånd som inte adresserar detta är sannolikt inte ett samförstånd på djupet.
En viktig målkonflikt mellan liberaler och socialdemokrater är den om rättvisebegreppet. Den beskrivs väl av filosofen Robert Nozick som gör en distinktion mellan mönsterrättvisa och historisk rättvisa. Socialdemokratin, som tenderar att utgå från det förstnämnda begreppet, skådar ofta ut över verkligheten och ser ett visst mönster för att sedan döma ut det som orättvist. Det kan exempelvis vara fördelningen av ekonomiskt välstånd eller andelen män och kvinnor i bolagsstyrelser. Det är utfallet på makronivå som är centralt för vad som är rättvist.
Liberaler å andra sidan tenderar att fokusera på hur mönster har uppkommit. En ekonomisk fördelning som tagit form på grund av att människor fritt valt att köpa en ny produkt betraktas ofta av liberaler som rättvis eftersom den bygger på människors fria val. Men en fördelning som grundar sig på att staten gynnat vissa grupper framför andra kommer betraktas som orättvis eftersom politiken genom tvång lagt sig i människors liv.
Det är helt olika saker att dela en skepsis inför den svenska skolans kvasimarknad och att som liberal misstänkliggöra marknaden som en institution bortom mänsklig kontroll.
”Marknaden är till för människan”, hävdade artikelförfattarna bestämt. Påståendet bygger på bristande förståelse för den traditionellt liberala insikten att marknaden är människan. Fria marknader uppstår genom att fria individer frivilligt samspelar med varandra, till alla parters självupplevda gagn. Det är helt olika saker att dela en skepsis inför den svenska skolans kvasimarknad och att som liberal misstänkliggöra marknaden som en institution bortom mänsklig kontroll.
Liberal Debatt och Tiden argumenterar vidare för en klassisk mönsterrättvisa – förtjänst ska ske utifrån lika möjligheter. Om lika möjligheter ska garanteras från politiskt håll förutsätter det dock genomgripande korrigeringar av val människorna gör och en omfattande ekonomisk omfördelning. Det är ingrepp som många liberaler skulle ställa sig högst skeptiska till.
Givetvis är det uppenbart (i de flesta fall, åtminstone) att socialliberaler inte på allvar vill placera alla barn som råkar födas i Sverige på statliga uppfostringsanstalter med prestationskalibrerande kosttillskott för att säkerställa allas enhetliga villkor utan föräldragenerationens ojämlika inblandning. Men är det inte ungefär vad principen om rättvisa efter förtjänst kräver, dragen till sin spets? Den som här vill invända att rättvisan alltid måste balanseras mot den individuella friheten är svaret skyldig hur en sådan avvägning ska ske. Den gemensamma värdeteori som Liberal Debatt och Tiden skisserar bygger på dubbla grundläggande värden, men ger inga svar på hur dessa ska vägas mot varandra vid eventuella konflikter.
Om man söker bygga konsensus mellan olika ideologier är det därför mycket viktigt att definiera de centrala begreppen, och vara ärlig med de målkonflikter som uppstår. Om det inte görs blir resultatet som Debatt och Tidens artikel – en konsensus som byggs på ett luftslott.
