Per Mittag-Leffler är viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet. Här belyser han problemen med centrala lösningar på svåra nationalekonomiska frågor.
Det gångna året har varit speciellt, särskilt för oss som är kritiska till staten och dess förlängda arm: centralbanken. Det finns nämligen en övertro på den institutionens förmåga att lösa komplicerade problem.
Världen befinner sig just nu i en ekonomisk kris, dels på grund av den rådande pandemin men även som ett resultat av att flera av världens stater begränsar näringsverksamhet. Världshandeln förväntas under 2020 minska med nästan 10 procent; arbetslösheten i OECD har redan ökat med 2,5 procentenheter. Samtidigt slår många börser rekord världen över. Något med marknadens förväntningar och prissättningen tycks vara fel – men vad är problemet? Har institutionella investerare runt om hela världen fel, eller varför bedöms läget för världens börsbolag vara bättre idag än för ett år sedan?
Det korta svaret på en mycket invecklad fråga, är ett för stort utbud av pengar skapat av centralbanker runt om hela världen. Från januari till oktober ökade USA:s centralbank, Federal Reserve, den totala mängden dollar med 22 procent. Dessa pengar ges inte ut i handen till varje amerikan – de placeras i tillgångar, vilket skapar en artificiell efterfrågan eftersom köpkraften i systemet är dopad. Detta kan på kort sikt lösa ekonomiska utmaningar som ett land och dess företag står inför, men skapar långsiktiga problem.
När dessa pengar lånas ut till låga räntor behöver företagen ha lägre förväntad avkastning på sina investeringar, vilket ger högre incitament till att ta risk. Denna ökade riskvilja leder till att pengar placeras och lånas ut till företag som inte har en lönsam verksamhet, utan endast lever på lån och investeringar. Detta har förödande konsekvenser för näringslivet i stort, eftersom företag som inte skulle ha klarat en konkurrensutsatt situations plötsligt gör det. Företag som misslyckas med att finansiera sina egna ränteutgifter utan nya lån kallas för zombieföretag. Dessa företag är precis vad det låter som, levande döda som fortsätter hasa omkring trots att de inte producerar något av värde. Det här är en situation som snabbt förvärras: för närvarande är det ca 12 procent av världens företag som bedöms vara inom denna kategori.
Den keynesianska synen på ekonomin utgår från att det enkelt går att blåsa liv i ekonomin vid kris genom utökat spenderande, för att sedan spara i bättre tider. Detta leder till att företag som inte klarar sig på egna ben kommer att hotas av konkurs när finansieringen dras in. När detta sker kommer massarbetslöshet uppstå och det kapitalistiska systemet kommer att beskyllas för att vara instabilt, när det i praktiken har dopats av stater och dess närstående institutioner i årtionden. Finns det något självändamål med att ha kvar företag som inte är konkurrenskraftiga bara för att människor ska ha ett arbete? En låg arbetslöshet är endast positivt om det som produceras faktiskt är värdeskapande. Eller som Milton Friedman uttryckte det i sin bok Free to choose (1976):
”If all we want are jobs, we can create any number – for example, have people dig holes and then fill them up again, or perform other useless tasks. Work is sometimes its own reward. Mostly, however, it is the price we pay to get the things we want. Our real objective is not just jobs but productive jobs – jobs that will mean more goods and services to consume.”
Andelen arbeten som inte är värdeskapande ökar i samma takt som zombieföretagen. Andelen zombieföretag i USA har mer än tiodubblats på 20 år och utgör nu 18 procent av alla amerikanska företag. På sikt kommer de styrande behöva välja mellan en förhöjd arbetslöshet med alla problem det medför, och ett samhälle där levnadsstandarden och tillväxten har slutat öka eller rent av stagnerat.
Denna typ av långsiktiga problem har många likheter med pensionskrisen som Sverige likt USA står inför, och som har uppstått av samma anledning: centrala lösningar på komplexa frågor. Båda problemen har byggts upp under flertalet årtionden och ju längre tid det går, desto större blir problemen. Ingreppen som kommer att behövas är stora och kommer aktivt att försämra medborgarnas levnadsstandard i åratal framöver. Problemen är inte akuta, men bidrar till instabilitet som åtgärdas på kort sikt genom ingrepp som förvärrar problemet på lång sikt. Det skjuts upp till den som tar över jobbet efter den ansvariga politikern eller centralbankschefen.
Ett exempel på detta från centralbankshåll är de kraftiga fallen på obligationsmarknaden tidigare i år. Företag och investerare var osäkra på hur deras vinster skulle påverkas och om företagen skulle kunna betala deras lån. Risken i dessa värdepapper, som jämfört med andra tillgångar räknas som låg, visade sig vara betydligt högre än förväntat och därmed sprang investerarna till säljknappen. Det gick så pass snabbt att institutionerna som försökte sälja inte lyckades hitta köpare och därmed frös marknaden och institutionerna vägrade sälja. Kort därefter påbörjade centralbanken sina stödköp (Quantitative easing, QE) vilket åter gav marknaden likviditet. Detta stoppade prisfallet på kort sikt men företagens incitament att skuldsanera minskade på lång sikt; tron på att centralbankerna även i framtiden kommer att rädda marknaden bäddar för en ny kris.
Ytterligare ett exempel på detta är från pensionssystemet, där de låga pensionerna beror på att systemet är underfinansierat jämfört med vad som utlovas. När pensionärerna får sina första pensioner inser de ganska snabbt att detta är långt under vad de förväntade sig, trots att de har blivit förvarnade om detta varje år i det orange kuvertet. Politikerna blir oroliga för missnöjet i denna växande och viktiga väljarbas och utlovar pensionshöjningar. Höjningarna leder till att systemet som underfinansieras ytterligare och problemet blir större på lång sikt, men viktigast av allt är att det kortsiktiga problemet är löst tills att de avgår.
Varför tas pensionssystemet upp i en text om centralbankspolitik och zombieföretag? Detta är vad som händer när invecklade och stora problem försöks lösas centralt. Det är naturligt att försöka lösa samhällsproblem och det är precis det som företagare gör varje dag. Om det inte finns någonstans att köpa mat i ditt närområde kommer det dyka upp en butik, förutsatt att det finns tillräckligt många som ser samma problem som du. Om bankernas produkter är dyra och komplicerade kommer nya uppstickare att dyka upp på marknaden med bättre lösningar. Skillnaden mellan en statlig och en företagares lösningar är att företagaren riskerar sina egna pengar, medan staten riskerar någon annans. Tyvärr verkar både partier till vänster och höger i Sverige enas i sin tro på stora system som styrs centralt, allt ifrån generösa pensionssystem till vilka som skall få komma in som arbetskraftsinvandrare. I sin bok The Fatal Conceit (1988) skrev Fredrich Hayek:
”The curious task of economics is to demonstrate to men how little they really know about what they imagine they can design.”
Övertron till centrala institutioner förmåga att lösa komplicerade problem tycks existera hos politiker oavsett om det står (S) eller (M) bredvid deras namn.
