Ludvig Lundgren Filhm är juriststudent och Fria Moderata Studentförbundets försvarspolitiska sekreterare.
De senaste årens ryska aggressioner i Georgien och Ukraina har visat att Ryssland både har viljan och förmågan att uppnå politiska mål med militära medel. Upprustningen av landets militär och styrkedemonstrationerna i och i närheten av sina västra grannländers territorium pekar även mot att Kreml är redo att gå längre när chansen uppkommer. För många européer har dessa situationer inneburit ett uppvaknande om att vi inte längre går mot Fukuyamas slut på historien, utan att vi snarare är på väg tillbaka till ett geopolitiskt läge där riskerna för militära strider på europeisk mark är överhängande. Under det senaste århundradet har vi lärt oss att de transatlantiska förbindelserna med i synnerhet USA är avgörande för att upprätthålla fred och säkerhet på vår kontinent. I och med att relationerna mellan USA och Europa under de senaste åren tycks ha blivit mer ansträngda reses många frågetecken kring huruvida USA verkligen är beredda att inom ramen för Nato-samarbetet ställa upp för Europa om det militära hotet från Ryssland skulle eskalera. Hur mår egentligen det transatlantiska samarbetet?
Under Trumpadministrationen har tonen mot landets europeiska Natoallierade varit hårdare än vanligt. Budskapet är att Natos medlemsländer i snabbare takt måste närma sig alliansens mål om att till 2024 finansiera sina respektive försvarsmakter med minst två procent av BNP för att med säkerhet kunna räkna med amerikanskt stöd vid säkerhetspolitiska kriser. Presidentens krav på ansträngningar från Natoländerna har inte enbart begränsats till retorik: I somras gick presidenten från ord till handling, när Washington delvis kallade hem och delvis omplacerade amerikanska trupper från Tyskland. Orsaken var enligt Trump att Tyskland drog stor nytta av den amerikanska närvaron, samtidigt som den tyska finansieringen av det egna försvaret var blek. Det amerikanska agerandet i Nato under de senaste åren har fått flera världsledare att oroa sig över alliansens förmåga att gemensamt försvara varandra vid framtida väpnade konflikter, något som Frankrikes president Macron gav uttryck för under vintern 2019 då han menade att Nato har blivit en hjärndöd allians.
I jämförelse med tidigare amerikanska administrationer ska det dock nämnas att president Trump knappast har gjort en helomvändning när det gäller förhållningssättet till Nato. Om än med en mer diplomatisk ton, drev president Obama samma linje gentemot sina europeiska allierade. Obama uttryckte bland annat att Storbritanniens bristande bidrag till Natos gemensamma säkerhetsåtagande utmanade den ”speciella relation” som finns mellan Storbritannien och USA, vilket sannolikt var en bidragande faktor till att Storbritannien senare ökade sina försvarsutgifter och mötte tvåprocentsmålet, ett mål som många andra Natoländer inte lever upp till. Obama menade, liksom Trump, att alla länder måste betala sin del men att Nato i realiteten bestod av ett flertal ”friåkare”. Den amerikanska säkerhetsdoktrinen har också, långt innan Trump och Obama, byggt på att USA ska vara redo att försvara sina allierade, med motkravet att dessa länder delar på de ekonomiska kostnader som kommer med ett starkt militärt försvar.
Om den amerikanska inställningen att européerna är friåkare skulle leda till att USA distanserar sig från Europa vore det en mycket negativ och allvarlig utveckling. Att USA däremot ställer krav på Natoländerna och också markerar i handling när länder som Tyskland kraftigt underfinansierar det inhemska försvaret, är däremot något positivt. Faktum är nämligen att en sådan politik mycket väl kan vara nödvändig för att de europeiska länderna ska inse att det inte går att enbart förlita sig på amerikanska skattebetalare utan inse att det också krävs egna ansträngningar. Det vore inte osannolikt att Trumpadministrationens hantering av Natofrågan faktiskt kommer att leda till mer omfattande försvarssatsningar i Europa och i sin tur också bättre relationer mellan USA och dess allierade på sikt. Och det finns knappast anledning att tro att Bidens seger i presidentvalet kommer att innebära en kraftig förändring av den amerikanska strategin såvitt gäller ambitionen att förmå europeiska länder att nå tvåprocentsmålet.
Även om relationerna mellan USA och de europeiska länderna är ansträngda, finns det andra frågor som bör ge upphov till en större oro. Kinas växande ambitioner i världen går inte att ta miste på och det förefaller inte som en omöjlighet att världen står inför ett nytt kallt krig där maktspelet intensifieras mellan Washington och Peking. I sydkinesiska havet ser USA att landet har den ledande rollen för att i enlighet med sina allierades förväntningar begränsa Pekings möjligheter till ett växande inflytande. Även om den amerikanska säkerhetsstrategin (2017 NSS) fortfarande beskriver Ryssland som ett allvarligt hot som kräver amerikansk närvaro och aktivitet i Europa, finns det anledning att inte underskatta riskerna med ett USA som på sikt, i och med Kinas fortsatta stormaktspolitik riktar ett minskat fokus på Europa.
De transatlantiska relationerna har många gånger i historien varit satta under press och det rådande omvärldsläget skapar en situation som väcker frågetecken kring hur Natoländerna ska kunna leva upp till sina gemensamma åtaganden. Trots den hårdföra retoriken vi har sett på de senaste årens Natomöten och trots de nya säkerhetsutmaningar som växer fram främst i Asien finns det skäl att vara hoppfull inför Natos framtid. Uppenbart är att många av de europeiska länderna har börjat rusta upp sina försvarsmakter, vilket i stor utsträckning utgör en följd av de senaste årens ryska ageranden samt av de amerikanska påtryckningarna. Samtidigt som den amerikanska administrationen hotar med att minska sitt åtagande gentemot Europa om försvarsanslagen inte ökar, är det uppenbart att USA i sina säkerhetsstrategier sätter Europa och hotet från Kreml högt på agendan. Samtidigt som amerikanska trupper lämnar Tyskland ska det också tilläggas att en stor del av dessa förflyttas till andra europeiska Natoländer för att fullgöra sina uppgifter där. USA har historiskt sett varit att räkna med för oss européer, och så lär det även vara framöver. Men det kräver också att Europa drar sina strån till stacken. Amerikanernas stöd är inte ovillkorligt.
