Beatrice Backman är viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet, tidigare redaktionssekreterare för Svensk Linje och pressekreterare åt Moderaterna i Stockholms stad. Här recenserar hon Slöseriombudsmannen Johan Gustafssons nyutgivna bok Slöseriet med dina skattepengar – 258 exempel som du inte vill betala för.
Välkomna till Bräcke, en av Sveriges minsta kommuner och hem till ett av Sveriges värsta skatteslöserier. Det är kommunen som skulle sätta sig själva på världskartan genom att bygga världens längsta skidtunnel. Tunneln går årligen med förlust och har i dagsläget kostat över 40 miljoner kronor. Förlusterna stiger för varje år som går. Notan? Den skickas till skattebetalarna.
I dagarna har Johan Gustafsson, även kallad Slöseriombudsmannen, släppt boken ”Slöseriet med dina skattepengar – 258 exempel som du inte vill betala för”, en viktig bok om skatteslöseri som sätter politikerna på plats när det kommer till ansvarslöshet med de svenska skattebetalarnas pengar.
De lurar i varje hörn av Sverige: de fantasifulla, ambitiösa och alldeles galna glädjekalkylerna. Malmö stad betalade 364 000 kronor för att spela in ”ljudet av Malmö” och ta fram stadens alldeles egna ljudidentitet. Jönköping betalade hisnande elva miljoner kronor för att få dit en utställning om gladiatorer. Eller vad sägs om Nordmaling, som spenderade en miljon kronor på konst för daggmaskar, där daggmaskar – inte människor – var målgruppen för konstprojektet. Notorna? De skickades till skattebetalarna.
Det är lätt att skratta åt dessa fantasiprojekt som politikerna strösslar över storstad som landsbygd innan man blir plågsamt medveten om det faktum att detta inte är en saga – allt är på riktigt. Långt ifrån alla exempel är lika skrattretande som Malmö stads egna ljudidentitet eller Nordmalings konst för daggmaskar. Allas vår Arbetsförmedlingen kostar Sveriges skattebetalare miljarder varje år men förmedlar, föga förvånande, nästan inga arbeten.
Slöseriombudsmannen visar att under 2017 förmedlade myndigheten endast 1,5 procent av alla jobb. ”Jag skulle säga att vi är hyfsat bra”, sade myndighetschefen Mikael Sjöberg till Sveriges Radio Ekot. Det är dags att avskaffa er själva, säger jag. Som grädden på moset lovade finansminister Magdalena Andersson vid valet 2014 att hon skulle minska kostnaden för Sveriges myndigheter. Fyra år senare hade myndighetskostnaderna ökat med över 18 miljarder kronor.
Slöseriombudsmannen tar oss igenom Sveriges värsta skatteslöserier i modern tid och ställer frågan är det här rimligt? Och vad skulle pengarna kunnat användas till istället? Boken varvas med goda läxor om skattepengar och viktiga frågor som varje individ bör ställa sig i fråga om vad våra – skattebetalarnas – pengar används till. Johan Gustafsson tar bland annat förtjänstfullt upp Milton Friedmans fyra sätt att spendera pengar, citerat direkt från boken:
Du kan spendera dina egna pengar på dig själv.
När du gör det är du noggrann med vad du köper och vill få ut så mycket som möjligt för pengarna du spenderar.
Du kan spendera dina egna pengar på någon annan.
Nu är det kanske inte riktigt lika viktigt vad du köper – det är ju inte du som ska använda det du köper ändå. Men det är trots allt dina pengar, därför vill du få ut så mycket som möjligt av pengarna du spenderar.
Du kan spendera någon annans pengar på dig själv.
Då är kanske prislappen inte riktigt lika viktig, men det gäller att använda pengarna rätt – du ska ju trots allt ha användning för det du köper.
Du kan spendera någon annans pengar på någon annan.
Nu är varken priset eller vad du får för pengarna avgörande – du har ju varken nytta av det du köper eller betalar för det själv.
Prislappen som någon annan betalar är med andra ord lättspenderad som ingen annan. Vi ställs här inför människan bakom pengarna som politikerna ofta verkar glömma. I Sverige betalar vi en av världens högsta skatter, pengar som går och ska gå till att finansiera viktiga samhällsfunktioner som vårt rättsväsende, vår välfärd och skola. Den höga skatten sätter däremot inte ett likamedtecken mellan hög skatt och pengar att slösa på dyra konstprojekt och myndigheter som inte uppfyller sitt syfte. Enligt en rapport skriven av Skattebetalarnas Förening, Slöseriombudsmannens hemvist, skulle Sveriges kommuner kunna spara avsevärt med pengar genom enkla effektiviseringar och godare etik mot slöseriet. I en tid där allt fler kommuner kämpar med stramare ekonomiska förhållanden och ett stadigt minskande skatteunderlag, till följd av att allt färre i arbetsför ålder måste försörja desto fler, är det lätt att fråga sig vad som pågår i politikernas huvuden. Det offentliga kärnuppdraget handlar om att tillgodose kärnverksamheten som ska tillfalla invånarna, det är det som skattebetalarnas pengar ska gå till.
Kan vi ändå enas om att i Sverige har vi en skola och välfärd i världsklass, med alla de skattepengarna vi betalar? Nej, inte ens det får vi. Kvar är vi med den krassa sanningen att efter fyra år kan ansvariga politiker med uppvisade kvitton och god bokföring avgå med ansvarsfrihet utan att någonsin krävas på sin ansvarslöshet.
Från mitt föräldrahem i Umeå kan jag blicka ut över ytterligare ett av Sveriges 258 värsta skatteslöserier – det uppvärmda cykelgaraget som kommunen lät bygga för 11 miljoner kronor. Cykelgaraget står oftast tomt, men kanske hade Umeås skattebetalare en dag fått möda för sina pengar om det inte vore för faktumet att det ska rivas om ett par år.
Skatteslöseri löser inte arbetslöshet, vägkonst löser inte välfärden och uppvärmda cykelgarage ger oss inte ett bättre fungerande rättsväsende eller tryggare gator. Exemplen som radats upp här är bara en bråkdel av alla förväntade guldsatsningar som blivit till sand. Gemensamt har de alla att det är ett slöseri med dina inarbetade pengar som hade kunnat göra större nytta någon annanstans – i skolan, i välfärden eller i plånboken hos oss som betalar en av världens högsta skatter.
”Slöseriet med dina skattepengar” är underhållande och plågsam på samma gång, men framförallt tänkvärd, och borde ha en given plats i mångas bokhylla. Skattebetalare som skatteslösare har en läxa att lära av Johan Gustafsson. Jag skrattar högt åt Nordmalings daggmaskar en sista gång, slår bort idén om att åka på skidsemester i Bräcke och har aldrig varit så övertygad om att det statliga inflytandet måste minska.
