Inte en mandatperiod till som denna!
Det har varit fyra förlorade år…

Fraserna ovan har svenska folket kunnat höra, se och läsa i tal, på debattsidor och i flöden i sociala medier ett tag nu. Orden kommer från Moderaternas partiledare Ulf Kristersson, som på ett väldigt välkommet vis är kritisk till både det egna partiets deltagande i Decemberöverenskommelsen och den effekt som den har haft på svensk politik. Trots att Decemberöverenskommelsen inte ens höll i ett år har resterna av den tyvärr visat sina spår under hela mandatperioden med snart fyra år av socialdemokratiskt regeringsinnehav och en borgerlig allians som inte varit beredd att ta ansvar för svensk politik. Bensinskatter har höjts, flygskatt har införts, värnplikten har väckts från sitt vilande stadium, utrikesministern har förstört våra relationer till Israel. Listan av misslyckanden och dåliga reformer kan göras så lång att det skulle behövas ett helt nummer av Svensk Linje för att sammanfatta det.

Inför den stundande valrörelsen har de borgerliga partierna dock visat en vilja att ta över regeringsmakten och se till att socialismen förpassas till en plats långt bort från Rosenbad. Även om Alliansen inte direkt har presenterat någon stor mängd gemensamma reformförslag, så har partierna individuellt lagt fram förslag som kan föra Sverige i en frihetligare riktning. Om det är nog för att vinna väljarnas förtroende och framtida regeringsmakt återstår att se.

Det är dock viktigt att se längre än till valdagen och den kommande mandatperioden för att säkerställa en framtid för den svenska borgerligheten. Mellan år 2006 och 2014, under de två borgerliga regeringarna, skedde inte mycket idé- och politikutveckling inom svensk borgerlighet. Det går till viss del att förstå – den borgerliga regeringen som tillträdde hösten 2006 hade skattesänkningar, frihetsreformer och försäljningar av statliga tillgångar som de ville genomföra. Det var mycket som hände under den första mandatperioden. Den andra mandatperioden gick Alliansen till val på att få fortsätta regera, och mandatperioden gick i princip åt till att förvalta det som hade åstadkommits under mandatperioden innan. När den 14 september 2014 väl kom var reformviljan och de långtgående idéerna för hur Sverige skulle utvecklas de kommande åren som bortblåsta. Idé- och politikutvecklingen hade stått stilla – i samtliga partier.

Partierna har en del att lära från ungdoms- och studentförbund vad gäller både att hitta den ideologiska kompassen och förmågan att låta medlemmar vara med och utveckla politiken. Detta trots att det i vissa ungdomsförbund har avlivats ideologiska vakthundar, som glädjande nog på senare dagar har återupplivats.

Politiken och den politiska sfären är dock aldrig bättre än de individer som befinner sig i den, oavsett hur välputsat och ordentligt genomarbetat partiprogrammet är. Taktiserandet och maktspelen inom de politiska partierna och deras ungdomsförbund kan lätt trötta ut även de mest hängivna av medlemmar. Det behövs i dag och kommer även i framtiden att behövas arenor där individer kan utvecklas ideologiskt, genom uppmuntran till debatt och bildning, i vilka argument och åsikter stöts och blöts. En sådan arena är Fria Moderata Studentförbundet.

Även om det tyvärr känns ganska osannolikt att en borgerlig regering under kommande mandatperiod exempelvis skulle avreglera alkoholmonopol, avskaffa värnskatt eller sälja ut SJ, så gäller det att ha tålamod. Socialdemokratin är på nedgång i stora delar av Europa – så också i Sverige. Det banar väg för att inom en snar framtid kunna genomföra ordentliga frihetsreformer som minskar statens inflytande och stärker den enskilda individens makt över sitt eget liv.

För att kunna göra detta krävs dock att vi vågar ta itu med ett problem som blir allt större inom den svenska politiken – Sverigedemokraterna. Problemet är inte att de övriga partierna i Sveriges riksdag, med goda anledningar om man ser till det faktum att Sverigedemokraterna inte har gjort upp med sina nazistiska rötter och företrädare som gång efter gång trampar i klaveret, inte har velat samarbeta med partiet. Problemet är den paralysering och rädsla att debattera samhällsproblem och integrationsutmaningar eftersom de övriga politiska partierna inte vill associeras med Sverigedemokraterna. Detta trots att det bästa sättet att få ett övertag och väljarnas förtroende i en fråga är att se till att associeras med just den frågan. Vad som behövs just nu är att de borgerliga partierna visar att de har lyssnat på väljarna och tagit till sig av deras oro. Om en borgerlig regering får ta över nycklarna till Rosenbad efter höstens val väntar utan tvekan en mandatperiod som i många hänseenden kommer att vara instabil och politiskt svårnavigerad. Det är en politisk verklighet att förhålla sig till – och väl värd att ta sig igenom för att kunna genomföra de reformer som behövs för att skapa ett välfungerande samhälle.  

Om man som väljare vill se en borgerlig framtid och en borgerlig regering gör man bäst i att rösta på något av de partier som faktiskt är liberala och konservativa – inte ett parti som på ett populistiskt sätt har plockat ihop sitt partiprogram med det bästa de har kunnat hitta för att stjäla väljare från både höger och vänster, som inte lyckas bekänna färg och har ett unket förflutet. Ett parti som inte på något kan eller bör kallas för borgerligt.

Borgerlighetens framtid finns i Fria Moderata Studentförbundet. Se till att rösta därefter.

Categories: Ledare

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *