Margareta Barabash studerar statsvetenskap och nationalekonomi på Stockholms Universitet och är redaktör för Utrikespolitiska Föreningens medlemstidning The Stockholm Journal of International Affairs. Här är hennes berättelse från en resa till Israel.

Trots den tidiga morgontimmen, ligger den heta luften som slöja över Rothschild Boulevard i centrala Tel Aviv. Den röda solen reflekteras i Azrieli Sarona Towers hundratals glasfönster. Staden vaknar sakta. 

Vi sitter i en taxi på väg mot Tel Aviv University. Taxichauffören är mycket pratglad, likt de flesta taxichaufförer i Israel, och blir exalterad när han inser att delar av vårt sällskap är amerikaner. Han talar upphetsat medan han elegant navigerar mellan glänsande jaguarer, rostiga pickups och elcyklar. ”You think you came to Tel Aviv, but really you came to America! This is just like Chicago, but smaller”, upplyser han oss. Därefter fortsätter han med inlevelse om den amerikanska dominansen på den globala arenan, hur man intervenerar i andras staters inhemska affärer. ”United States of America? More like United States of pew-pew!”

Kontrasterna slutar aldrig att upphöra. Tel Avivs olika kvarter kan vara som helt olika världar. En sen kväll går vi förbi en låg och ganska smutsig byggnad. Ett fönster står öppet och vi stannar och lyssnar ett tag på sången som porlar där inifrån. Den ortodoxa församlingen håller gudstjänst. Hur märklig ändå att chazan, kantorn, lyckas få det annars ganska hårda hebreiska språket att låta så mjukt och böljande! Utanför byggnaden står ett par män i svarta rockar och kippa. Den ena av dem stirrar med dödsförakt på mina bara knän och armbågar. Vi går snabbt därifrån.

Samtidigt upplevs Tel Aviv som vilken västerländsk stad som helst. På gatorna syns människor i kostym, sjuksköterskeuniformer eller blommiga sommarklänningar. Glasskraporna annonserar välkända företag: Volvo, Nike, McDonald’s (självklart koshercertifierad). Trendiga kaféer och veganställen. För övrigt klassas Tel Aviv som Vegan Capital of the World. Barerna och klubbarna i den gamla stadsdelen Jaffa är packade med turister och lokalbor. Vi hamnar på en undergroundklubb, någonstans på centrala Ben Yehuda Street. De släpper in oss gratis och insisterar därefter på att bjuda på shots. Så kanske inte alltför västerländskt ändå: När hände detta senast i en klubb i Västeuropa? Som ung kvinna i Israel är det mycket lätt att flörta till sig billigare tomater på marknaden, extra tahini till falafeln, vad som helst.

Vi åker turistbuss från Nasaret till Jerusalem. Vägen dit går genom Västbanken, zon C. Bussen stannar för att tanka och vi passar på att gå runt. Bensinmacken ligger mitt ute i ingenstans. Judeaöknen slukar oss. De kala sandfärgade bergen tornar upp sig på ena sidan. Dalgången som löper kilometer efter kilometer delar samma färgskala. Här växer ingenting, bortsett från en enstaka taggbuske. Tystnaden är öronbedövande. Ingen annan utom oss befinner sig på motorvägen. Det är svårt att tro att det i denna idyll utspelar sig den just nu mest infekterade konflikten i hela världen. Israel eller Palestina? Vem är Goliat och vem är David? Vem tillhör egentligen denna stilla och egendomliga plats? 

Vi står kvar och andas in doften av kalksten tills busschauffören ropar på oss. 

I zon C lever 385 900 israeliska bosättare och omkring 300 000 palestinier. Vi passerar byar där dessa folkgrupper lever sida vid sida – så gott det går. Låga gråbeiga en- eller tvåplanshus utspridda i dalen. En israelisk flagga här, en palestinsk där. Skräp överallt. Några taniga får betar vid vägkanten. Herden, en solbränd man i femtioårsåldern, tittar upp och följer bussen med blicken.

Det internationella samfundet bedömer de israeliska bosättningarna som olagliga och enligt FN bryter deras existens mot det fjärde fördraget i Genevekonventionen. Dessutom strider de mot staten Israels grundlag. Trots detta fortsätter högerregeringen Netanyahu att stödja bosättarna. Åsikten bland vanliga israeler går isär. De religiösa och mer högersinnade menar att bosättarna gör allt rätt, att den verkliga sionistiska handlingen är att ge tillbaka Judéen och Samarien (nuvarande Västbanken) till judarna. Att drömmen om ett fullkomligt Eretz Yisrael, det förlovade landet som Gud gav åt israeliterna, äntligen ska besannas. Och naturligtvis. De arkeologiska fynden från området visar att den judiska befolkningen levde där långt innan araberna. Dessutom har handlingen en rent politisk slagkraft. Många tvivlar på fredlig samexistens. De blodiga minnena från Al-Aqsaintifadan år 2000 är ännu färska. Därmed den tydliga markeringen – antingen vi eller ni. Men den israeliska vänstern menar att de internationella konventionerna bör åtföljas. Man pekar på IDF:s våld mot civila palestinier. Hoppet om en tvåstatslösning lever kvar, åtminstone på ytan. 

Sion. Gyllene Jerusalem. Den heligaste av alla städer. Doften av cigarettrök, varm sten och granatäpple. Minareter, kyrktorn. Gravallvarliga yeshivastudenter i kippor och svarta rockar som skyndar förbi med näsan i en bok. En del turister hånflinar åt deras payot, sidlockar. Det rör dem inte.

Jerusalems mångfald blir inte tydligare än i Gamla staden. Här lever bekännare av de tre abrahamitiska religionerna sida vid sida, omgivna av den tusen år gamla ringmuren. Hela ytan är uppdelad i fyra kvarter: det judiska, det muslimska, det kristna och det armeniska (även det kristet). Gatorna är smala, ibland bara någon meter i bredd, och trots att det är lågsäsong är det svårt att ta sig fram på grund av alla turistgrupper. De små butikerna ligger praktiskt tagen ovanpå varandra. Här kan man köpa alltifrån magneter med diverse religiösa symboler till schackbräden i marmor och kashmirsjalar. Att köpslå om priset är snarare en regel än ett undantag. T-shirts med både pro-israeliska och pro-palestinska budskap syns i samma skyltfönster. Och visst, varför inte? Pengar luktar inte. I centrum av allt detta smått kaotiska – tre punkter som påminner oss om var vi egentligen befinner oss. Om vikten av stadens existens. Den enorma heliga gravens kyrka, dit pilgrimer vallfärdar för att knäböja inför Jesu grav. Västra murens med dess vemodighet. Och Al-Aqsamoskéns gyllene kupol, dit vi för övrigt inte får tillträde då vi inte är muslimer.

Återigen, dessa kontraster! I Jerusalem förstärks de hundratals, nej, tusentals gånger. Den muslimske gatuförsäljaren som försöker, för endast fem shekels, sälja oss trähalsband. En pluton bestående av unga kvinnliga IDF-soldater med gevären vilandes på höften. Kristna pilgrimer från Etiopien i färggranna tunikor. En judisk, ultraortodox familj – mamma, pappa nio barn. Och alla befinner sig på samma gata.

Solnedgång. Jag står på stadshusets takterrass i Tel Aviv och blickar över staden som brer sig ut bortom horisonten. Den röda solen reflekteras återigen i Azrieli Sarona Towers glasfönster. Här uppe är det tyst. Men nere på gatan sjuder livet. Köpcenter, taxibilar, klubbar…

Här är den, drömmen om Sion, drömmen som blev verklighet. 


Categories: Reseberättelser

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *