Hanna Wagenius är jurist och C-märkt debattör, ordförande emerita för Centerpartiets ungdomsförbund och tidigare medlem i Svensk Linjes redaktion. Här skriver hon om borgerlighetens förhållande till rättsstaten.

Det går fort i hockey. Ibland går det fort i politik också. Högern gör bäst att inte glömma poängen med rättsstaten i sin iver att tillfredsställa nykonservativa väljare.

Så länge jag kan minnas har man inom borgerligheten varit drivande för högre straff. Inte på en enda gemensam grund, förstås. Det har förekommit allt från missuppfattningar om att högre straff i sig är avskräckande, till diskussioner om att den som är inlåst åtminstone inte kan skada någon innan den släpps fri igen, och till vad som i praktiken är retributionsargument, det vill säga idéer om vedergällning. Såväl konservativa som liberaler har funnits i debatten, och den tidigare Alliansregeringen gjorde också ett tappert (men fruktlöst) försök att höja straffen.

Ur det perspektivet är det därför kanske inte så konstigt att det också var inom borgerligheten som man först, och starkast, snappade upp det ordentliga opinionsuppsving som de här frågorna fått under de senaste åren. Och det finns mycket goda argument för att höja straff för exempelvis våldsbrott. (I vart fall om man, som jag, är anhängare av retributionsteorin.) Men i den offentliga debatt som nu förs tycks delar av högern helt ha tappat huvudet i dessa frågor.

Själv tycker jag att förändringen framförallt började märkas 2015, då diskussionen om IS och hur man stoppar potentiella terrorister började ta ordentlig fart. Åtskilliga borgerliga ledarskribenter och debattörer drev på för att exempelvis IS-återvändare skulle sättas bakom lås och bom för att i princip aldrig se solens ljus igen. Det är en väldigt rimlig hållning – förutsatt att det går att bevisa att de faktiskt har begått brott. Och det var precis här debatten började driva allt längre bort från det som traditionellt varit ett borgerligt flaggskepp: värnandet om rättsstaten.

När jag började engagera mig politiskt var det borgerliga ungdomsförbund som drev på för att införa författningsdomstol. År 2015 var det istället en moderat riksdagsledamot som, på invändningar mot förslag som skulle innebära sänkningar av beviskrav, svarade med att det är politiker som stiftar lagarna och att jurister bara ska följa dem.

I sak är han naturligtvis inte helt fel ute. Men det är en intressant positionsförflyttning, när borgerligheten historiskt sett har velat begränsa vad politiker kan lagstifta om och velat stärka maktdelningen till förmån för domstolarna. 

Grunden för den ursprungliga, borgerliga positionen har naturligtvis varit värnandet om mänskliga rättigheter. Yttrandefrihet, rätten till en rättvis rättegång, rätten till liv, äganderätten – grundpelarna i liberalismen. Medan den klassiska socialdemokratiska positionen har varit att riksdagen (eller egentligen regeringen, så länge den är socialdemokratisk) ska ha oinskränkt makt och att all begränsning av denna makt är odemokratisk, har man från borgerligt håll hävdat vikten av oberoende domstolar som får pröva om lagen verkligen lever upp till grundlagens och Europakonventionens (EKMR) krav. Även de som bekände sig till konservatismen förespråkade sådana inskränkningar, om inte annat för att det förhindrar att samhället förändras alldeles för snabbt.

Rättsstaten är också en grundläggande garanti för att minimera godtyckligheten, upprätthålla rättsstaten och civilisera samhället. Poängen med den är nämligen att förflytta dömandet – och straffandet – från den uppretade mobben, till en kylig, objektiv bedömning av vad som hänt och vad det bör rendera i för straff. Fru Justitia har en ögonbindel av en anledning.

Det kan göra människor upprörda. Det går nu för tiden inte en vecka utan att jag ser borgerliga debattörer, som för ett decennium hurrade över att EKMR hade stärkt domstolarnas makt, ifrågasätta varför någon frias, varför någon får ett så lågt straff eller vad det i allmänhet är för fel på samhället som låter ligister och mördare gå fria.

Svaret borde vara att ett samhälle inte kan låsa in människor på hur lösa boliner som helst. Det är osannolikt, ja, hart när omöjligt, för någon utom de direkt inblandade att veta vem som faktiskt begått ett brott. Domstolen finns till för att utvärdera de bevis som läggs fram och pröva om det står utom rimligt tvivel att det åklagaren hävdar också har hänt. Det är en långt mer komplicerad process än att läsa en rubrik, eller möjligen ingressen, till en artikel om ett uppmärksammat mord eller överfall och sedan börja höja de digitala högafflarna.

Det var också den invändning som många jurister hade när debatten om IS-återvändarna blossade upp 2015. För ja, det är klart att om någon begått bestialiska mord och försökt utrota hela folkgrupper, då spelar det enligt svensk rättsordning inte någon roll om det skett innanför våra gränser eller i ett annat land. Personen ska straffas. Men precis som med vilka andra brott som helst måste de kunna bevisas. Det är tyvärr ofta där som skon klämmer, och vi kan inte lösa den problematiken genom att helt enkelt sänka beviskraven för vissa brott. Det skulle äventyra rättssäkerheten och grunden för hela vårt rättssamhälle. 

Rättsväsendet är nämligen inte ens i dag, med dagens höga beviskrav, felfritt. Kaj Linna satt fängslad i 13 år innan han beviljades resning och befanns oskyldig till de mord han anklagats för. Högsta Förvaltningsdomstolen skakas just nu av en skandal där en domare skickat en ännu inte avkunnad dom till en vän och försökt mörka det – och Justitiekanslern har obegripligt nog valt att låta justitierådet komma undan med en åtalsunderlåtelse. Nämndemän från allehanda partier, mitt eget inkluderat, blir med ojämna mellanrum avslöjade med fullständigt rättsvidriga resonemang, brott mot sekretessbestämmelser och jävsproblematik. Det finns gott om åtgärder som behöver vidtas för att försäkra sig om den svenska rättsstatens efterlevnad. 

Vill man stävja brottsligheten är det dock inte nedsatta beviskrav och höjda straff som borde vara borgerlighetens förstahandslösningar. Vi har problem med en polis som är underbemannad, på vissa områden behöver kompetensutvecklas och som lägger alldeles för många ärenden på hög. Där måste vi börja gräva. Inte sällan beror nämligen frianden i domstol på att bevisupptagningen hos polisen varit för dålig. För att det faktiskt ska gå vidare måste man också stärka upp Åklagarkammaren, och även domstolsväsendet, för att kunna hantera ärendemängden. 

Vill man inte bara uppfattas vara emot brottslighet, utan faktiskt också göra något åt den, är det dags att släppa de enkla slagorden, minnas anledningen till att vi har en rättsstat och stärka den i grunden. Sedan kan vi genomföra en straffreform, och se till att den görs korrekt den här gången.


Categories: Tema

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *